Under mänsklighetens historia har jordens okända trakter utövat en stark dragningskraft på folk. Under årens lopp gjorde många expeditioner försök att tränga fram mot norr, men bara för att lida nederlag och krossas och försvinna i kylan och ismassorna.En av anledningarna till expeditioner norrut var att söka en nordpassage till Asien. Man drömde om både en nordöstpassage och en nordvästpassage. Den svenska upptäcksresanden Otto Nordenskjöld var den förs- ta som lyckades med bedriften att mellan åren 1878 och1880 ta sig fram nordvägpassagen mellan Ishavet och ryska kusten och ända fram till Berings sund och till Asien.
Det är viktigt att komma ihåg att dessa bedrifter gjordes innan telefoner, radio eller GPS fanns. När en båt försvann bortom horisonten visste man inget om vad den råkade ut för innan den kom tillbaka. Om den kom tillbaka. Om den inte synts till på 3-4 år kunde man ana att den gått under. Haverier som idag räknas som små problem, var för 100 år sedan ödesdigra. Ibland försöker så kallade äventyrare, som Ola Skinnarmo och Gö- ran Kropp år 2000, att göra som Nansen och åka skidor till Nordpolen, men när deltagare fick små köldskador ringde de efter hjälp och blev hämtade med helikopter.
En av dem som skulle ta djärva grepp i polarforskningen var norrmannen Fridtjof Nansen. Han var en zoologiforskare som under en forskningsresa sett det mystiska Grönland, vars inre ingen människa beträtt. Felet med de tidigare försöken att korsa Grönland, menade han, var att de börjat vid den befolkade västra delen och när strapatserna blivit outhärdliga vände de om. Nansens metod blev att låta ett fartyg trassla sig fram genom Ishavet och släppa av dem vid den obeboeliga östkusten. Till sist hade de ingen reträttväg. Korsa Grönland eller dö! ”Jag bränner broarna bakom mig, på det sättet finns det ingen annan väg än framåt”, menade han.
Tillsammans med bland annat renskötare från Nordnorge och med fullastade slädar gav han sig iväg. De lyckades och efter framkomsten till västkusten bodde han en tid med eskimåerna (idag inuiter) och skrev en bok om deras liv.
Nansen upptäckte att det fanns en havsström över polarhavet. Isen frös på i öster och kalvade sedan av isberg i väster. Vrakdelar från båtar som gått under vid Berings sund påträffades vid Grönlands kust. För att undersöka detta gav sig Nansen på nytt iväg 1893 med en ny djärv idé.
Med en specialbyggd båt trasslade han sig fram längs Rysslands kust, ungefär samma väg som Nordenskjöld. Båten var specialbyggd med ett extra starkt skrov samt en utformning på skrovet som gjorde att det vid isens rörelser skulle glida upp på isen och inte fastna och krossas i de ständiga rörelser och skruvningar som isen utsätts för. Vid de Nysibiriska öarna styrde de ut i packisen och lät sig avsiktligt frysa in i polarisen. Nansens teori om att kunna åka med isen fungerade. Hans teorier om att polarhavet var grunt visade sig dock vara felaktiga. Besättningens regelbund-
na observationer uppmätte djup på 3 000-4 000 meter och ibland fick de ingen bottenkänning med lodlinan. De skulle komma att vistas tre år ute på det frusna polarhavet.
Nansens teori om isens drift visade sig stämma, men de skulle inte komma att passera Nordpolen.
I ett försök att nå Nordpolen lämnade Nansen och Hjalmar Johansen båten för att med skidor och hundsläde försöka ta sig över isen mot polen. Det var åter en våghalsig resa då de visste att de aldrig skulle kunna ta sig tillbaka till båten. Efter veckor av hårt slit blev de tvungna att vända då maten började ta slut och vintern, som både för med sig extrem kyla och ständigt mörker, kom. De hade varit tvungna att äta upp sina draghundar och drog nu själva utrustningen. Till slut blev de tvungna att övervintra i nio månader i en grotta vid Franz Josefs land. De låg i grottan och åt säl och isbjörnskött. Det måste ha varit en extrem psykisk påfrestning att ligga inlindad i björnpälsar i en grotta en hel polarvinter!
Hur som helst hade Nansen nu utvecklat det färdsätt som skulle göra modell för många kommande expedi-tioner: hundar som drog en egenutvecklad ”Nansensläde” och skidor.
Mellan åren 1903 och 1905 lycka-des Norrmannen Roald Amundsen navigera fram via nordvästpassagen och blev ännu en norsk världsberömd polarfarare.
När det gäller försöken att nå Nordpolen ska vi inte glömma vår egen ingenjör Andrée som blev berömd för sina planer på att flyga luftballong till Nordpolen. Efter åratal av meterologiska studier i polarområdet uppmanade Nansen Andrée att lägga ned projektet då lämpliga vindar aldrig kommer att infinna sig. Tyvärr klarade Andrée inte av att lyssna på detta, utan gav sig iväg. Ballongen isade ihop och de landade på polarisen och deltagarna omkom.
Roald Amundsen var i färd med att planera en forskningsresa till ishavet och givetvis också med tanken att göra ett försök att nå Nordpolen då han nåddes av nyheten att Peary hunnit före. Givetvis gick luften ur honom lite, även om han fortsatte förberedelserna för en oceanografisk forskningresa. I hemlighet bestämde han sig för att styra mot Antarktis och Sydpolen.
Till Sydpolen hade nu också en brittisk expedition under ledning av marinofficeren Scott begett sig. Nu utvecklades en ren kapplöpning till Sydpolen från olika håll av Antarktis.
I Storbritannien har Scott framställts som en nästan mytisk hjälte som kämpade i Antarktis och använts som förebild för uthållighet och kämpaanda.
För den som studerar honom eller många av de övriga britterna var dålig planering och inkompetens något uppenbart. Till detta ska läggas en rigid militär regim.
Till Antarktis hade Scott tagit med ponnyhästar som dragdjur (till saken hör att det inte växer ett grässtrå på Antarktis). De polarhundar han hade med sig lärde han sig aldrig att använda.
I deras basläger bodde officerarna och vetenskapsmännen för sig och de ”lägre”, djurskötarna med flera, för sig. Flera av deltagarna hade allvarlig kritik mot denna ordning, men den vågade de inte framföra till Scott.
Amundsen hade en liten besättning och satsade helt på skidor och hundspann. Hela vintern vid Antarktis finslipade de slädarna och skidutrust- ningen. Visst hade även Amundsens grupp sina interna slitningar, men det berodde inte på det inbyggda klasssamhället som fanns i den brittiska flottan hos Scott och de övriga brittiska upptäcksresandena.
När den antarktiska våren 1911 kom började de ge sig av. Då Scott nådde polen gåendes och dragandes sina kälkar stod redan Amundsens flaggor och tält.
På grund av dåliga kläder och för små matransoner frös och svalt Scotts män ihjäl på hemvägen. Det är ett under att de alls tog sig till polen. Detta trots att Scott hade mer ekonomiska resurser och han själv samt sina landsmän varit vid Antarktis tidigare.
Skillnaden här var att Amundsen, Nansen med flera levt tillsammans med eskimåer för att lära sig leva i polarklimat. De brittiska överklassofficerarna trodde inte att det man kal- lade primitiva kulturer kunde lära dem något.
Så småningom tog sig norrmännen till Tasmanien, där de kunde telegrafera nyheten att de levde och att de varit till Sydpolen. ”Jordens sista plats beträdd”, skrev New York Times då de nåddes av nyheten.
Idag har den globala uppvärmningen gjort att isen smälter oroande snabbt i Arktis. Havsnivån stiger samtidigt som oljetillgångar där blir lätttillgängliga.
Med att Sydpolen nåddes avslutas epoken av stora upptäcksresor. Amundsen kommenterade: ”Det var tur för mig att Sydpolen fanns kvar, annars hade jag varit tvungen att åka till månen”.
Nu låg människans första steg på Månen kanske närmare i tiden än vad Amundsen kunde tänka sig. Men för att nå dit behövdes det mer än fem erfarna norska skidåkare.
Idag är nästan alla forskare överens om att Pearys nordpolsresa 1909 var en bluff. Den vetenskapliga dokumentattionen håller inte och han hade inte med sig riktiga navigeringsinstrument. I så fall var Amundsen först även till Nordpolen, då han bevisligen var där 1926.
Per Johansson
