Xinjiangprovinsen i Kina, Östturkestan för många uigurer, har sett en ökning av de etniska spänningarna som ett resultat av den kinesiska statens repression. En repression som har stegrats efter terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 och det globala ”kriget mot terrorismen”. Diskrimineringen av icke-kinesisktalande samt växande sociala klyftor lämnar den inhemska befolkningen kvar på botten.Ilskan kokade över söndagen den 5 juli, då flera hundra kravallpoliser tågade in i vad som varit en fredlig protest av uigurer, mest unga. Nyhetsbyrån Xinhua rapporterade att omkring 1 000 uigurer deltog i upploppen, rev polisbarrikader, attackerade åskådare och slog sönder fordon.
Den blodiga sammandrabbningen i söndags, som dödade minst 156 personer, är den dödligaste våldsyttringen i Kina på många år.
Vittnen som citerats i västerländska media sa att uppåt 3 000 deltagare i kravallerna stod emot 1 000 poliser och paramilitär polis.
China Central Television (CCTV) visade bilder på protesterande uigurer som attackerade och sparkade folk på marken. Andra satt omtumlade med blod rinnande i ansiktet. Liksom under upploppen i Lhasa, Tibets huvudstad, i mars 2008, kommer sådana bilder att väcka antiuiguriska känslor bland delar av hankineserna, som utgör 92 procent av Kinas befolkning. Det är den styrande kinesiska elitens syfte, att ta vara på händelserna i Ürümqi för att vrida uppmärksamheten från den djupnande ekonomiska krisen och det växande missnöje som hotar att undergräva det styrande ”kommunistpartiets” firande av 60 år vid makten nu i oktober.
Protesterna ägde rum för att kräva svar om en incident i Guangdong i södra Kina den 26 juni. En förskräcklig etnisk konflikt mellan hankinesiska och uiguriska migrantarbetare på en leksaksfabrik i staden Shaoguan resulterade i att två uigurer dödades (det finns rapporter om att siffran kan vara högre) och att 118 från båda de etniska grupperna skadades.
Det brutala händelseförloppet inleddes när en hankinesisk arbetare förlorat sitt jobb på ”Early Light”, ett privat företag som tills nyligen hade över 50 000 anställda i södra Kina. Istället för att skylla på chefen – Hongkongs ”leksaksmiljardär” Francis Choi – riktade denna arbetare sin ilska mot de 600 uiguriska arbetare som tagits till provinsen som billig arbetskraft (billigare än hankineser).
Denna händelse är kännetecknande för processer i Kina, där spänningarna når brytningspunkten över ar- betslöshet (högre än år 1949), lönesänkningar (200 miljoner migranter har kastats in i en ny ”kapplöppning mot botten” då man tävlar om allt färre fabriksjobb) och den officiella korruption som genomsyrar nästan varje sfär av det dagliga livet.
När alla kanaler för att protestera är stängda och arbetarnas självständiga organisering inte är laglig ökar ilskan mot staten, men så även rasism, kriminalitet, drogmissbruk, självmord och andra uttryck för uppgivenhet.
Gatuslagsmålen i Ürümqi blev en rekyl på sammandrabbningen i Guangdong. Rapporter har cirkulerat om att även polisen deltog i attackerna på uiguriska arbetare i Shaoguan och att flera uigurer arresterades, trots att de var offer.
Händelsen i Shaoguan, vida rapporterad om på internet och även i officiella media, har utan tvekan väckt en djup ilska bland uigurer som har sett miljoner hankineser flytta till Xinjiang, dominera den växande privata sektorn (befolkningen i Ürümqi, 2,3 miljoner, består nu till 70 procent av hankineser), medan uigurer som flyttar till andra delar av Kina möter en systematisk diskriminering och rasism samt blir trakasserade av polisen och andra auktoriteter.
Ett upplopp är till sin natur en blind och destruktiv handling, en handling av desperation. Det är inte en metod för att uppnå medvetna politiska krav; den följer ingen demokratiskt överenskommen struktur (vilket är olagligt och därmed väldigt svårt i Kina), och i situationer som den i Xinjiang kan detta lätt koka över till attacker på oskyldiga civila som blir måltavlor på grund av sin etnicitet.
Socialister varken stödjer eller förespråkar upplopp som metod för politisk kamp, men inte heller sjunger vi med i de körer – ledda av den kinesiska diktaturen – som lägger skulden på de protesterande uigurerna för händelseutvecklingen. Ansvaret för vad som hänt ligger hos regimen i Peking och dess säkerhetsstyrkor, vars nolltolerans mot offentliga protester och alla former av självständiga aktiviteter och tänkande skapar sociala explosioner över hela Kina.
Socialister är totala motståndare till den kinesiska regimens politik i Xinjiang och den repression som nu äger rum i Ürümqi.
Arbetarklassens enighet över religiösa och etniska gränser representerar den enda vägen ut ur denna kris. Fullständiga demokratiska rättigheter, inkluderat ett slut på diskriminering på grund av språk eller etnicitet i skolor och på arbetsplatser, samt rätten till självbestämmande för nationella minoriteter, är en nödvändig del av denna kamp.
Bygget av en ny socialistisk arbetarrörelse, baserad på oberoende fackföreningar som organiserar alla arbetare oavsett nationalitet, kön, religion och hukoustatus (skillnaden mellan stads- och landsbygdsbor) är den brådskande uppgiften i vår tid.
Vincent Kolo
