I juli träffades på nytt ledarna för de stora kapitalistiska ländernas (G8), plus representanter från EU och en rad andra länder, Kina, Indien, Brasilien, Australien med flera.
Denna gång hade stats- och regeringscheferna isolerats till det svårt jordbävningsdrabbade L’Aquila i Italien, för att förhindra liknande protester som vid G8-mötet i Genua 2001 eller en upprepning av de framgångsrika aktionerna mot G8-mötet i tyska Heiligendamm 2007.
För första gången enades G8-mötet om att försöka begränsa jordens uppvärmning till högst två grader över de nivåer som rådde före kapitalismens framväxt. Att alla de församlade kunde förenas bakom tvågradersmålet var mycket en följd av Bushadministrationen inte längre styr USA. Den nye presidenten Barack Obama erkänner åtminstone klimatkrisen.
G8 och övriga har ett mål men inga medel för att nå målet. Man kunde inte ens enas om att genomföra de utsläppsminskningar på 25-40 procent fram till 2020, vilket enligt FN:s klimatpanel (IPCC) måste till för att nå tvågradersmålet. Det man enades om var en ickebindande avsiktsförklaring om att världens utsläpp sina minska med 50 procent och industriländernas med 80 procent fram till 2050. Inte heller kunde man nå en överenskommelse om stöd till klimatomställningar i de fattiga länderna.
Dessutom är tvågradersmålet alltför högt, Även exempelvis FN:s miljöpanel underskattade klimatförändringarnas hastighet och omfattning. En ny undersökning gjord av amerikanska Nasa om polarisen vid Arktis, som publicerades samtidigt med G8-mötet, visade exempelvis att sedan 2004 har istäcket i de norra polartrakterna blivit nästan 67 centimeter tunnare. I augusti publiceras en ny framtidsrapport ”State of the Future”, författad av en mänga organisationer, bl a Världsbanken och FN-organet Unesco, som varnar för att klimatförändringarna är värre än vad tidigare bedömningar sagt: ”Framtiden står på spel, utan en övergång till en hållbar utveckling kommer miljarder människor bli fast i fattigdomsfällan och stora delar av vår civilisation riskerar att kollapsa”, sammanfattar brittiska Independent den 12 juli”.
”Ny forskning hävdar att 2-gradersmålet är för högt för att man ska vara på den säkra sidan . Om temperaturen ökar med 2 grader är risken stor, inte bara för att sommarisen i Arktis helt försvinner utan även för att glaciärerna i Himalaya smälter ned och att Grönlandsisens avsmältning stegras. Konsekvenserna blir ödesdigra. Havsvattennivån på 100 års sikt kan öka med 2-3 meter, och på längre sikt med 6-7 meter. Färskvattenförsörjningen för mer än en miljard människor runt Himalaya skulle påverkas katastrofalt. Slutsatsen som många forskare drar är att temperaturmålet borde sänkas till max 1,7 grader Celsius”, menade även företrädare från pro-kapitalistiska Tällbergstiftelsen, bland annat Anders Wijkman (KD), på DN Debatt den 1 december i fjol.
Det finns också skäl att påminna om att G8 har gjort det till en vana att utfärda löften som inte hålls alternativt presentera gamla utfästelser som nya. Särskilt när det gäller fattigdomsbekämpning. Därför måste även löften vad gäller klimathotet tas med en nypa salt. Det är heller inta första gången som kapitalistiska politiker först lovar att sätta klimatkrisen högst på dagordningen men vad som sedan följer är ”business as usual”. Långt ifrån alla som undertecknat Kyotoavtalet kommer att nå dess totalt otillräckliga målsättning. Handeln med utsläppsrätter ger också politikerna i de rika länderna en möjlighet att köpa sig fria.
Miljöomställningar för en ekologisk hållbar utveckling är en del i kampen för social rättvisa. De fattiga länderna och jordens fattigast drabbas hårdast av klimatkrisen.
G8 lovade bara småsmulor till de fattiga ländernas jordbruk. Samtidigt som antalet svältande i världen just nu ökar med 275 000 per dag och de styrande i de rika länderna lägger beslag på de fattigas åkermark i en omfattning som saknar motstycke. Sedan 2006 har utländska bolag och investerare tagit över en åkerareal motsvarande Frankrikes storlek i det som kallas utvecklingsländerna i syfte att säkra industriländernas livsmedelsförsörjning, enligt ActionAid.
Kapitalismens profitjakt, som grundas på utsugning och plundring, är ett direkt hinder för att hållbar utveckling och hushållning. Bara en socialistisk världsordning och en demokratisk planering och hushållning kan mobilisera de resurser som krävs för att stoppa klimatkrisen och utrota massfattigdomen.
