Klockan fyra på morgonen den 28 juni 1969 i Greenwich Village, New York, började bögar, flator och transvestiter trötta men upprymda dra sig hemåt efter att för första gången slagit tillbaka mot den homofobi som genomsyrade USA och resten av världen. De som i hela sina liv hade levt i hemlighet i rädsla att förlora jobb, familj och bostad eller åka i fängelse, hade nu slagits med polisen i tusental ropandes ”Gay Power”. Detta för att försvara landets enda gaybar med dansgolv – Stonewall Inn. Ett år senare firades upproret av ett 15 kvarter långt demonstrationståg, vilket blev starten för Priderörelsen.
Kravallerna vid Stonewall Inn var en lika avgörande enskild händelse för samhällsförändring som när Rosa Parks den 1 dec 1955 vägrade ge sin plats på bussen åt en vit man bara för att bussbolagets regler krävde det. Liksom Rosa Parks vägran att resa sig blev startskottet för medborgarrättsrörelsen, ändrade Stonewallkravallerna för alltid folks syn på gaypersoner. De var inte längre osynliga, varken för sig själva eller för andra och de tänkte inte längre be om ursäkt för något.
Under 60-talet jäste USA av kamp då indianer, svarta, kvinnor och arbetare började kräva sin rätt. Koloniala revolutioner, motståndet mot USA:s invasion av Vietnam samt generalstrejken i Frankrike 1968 visade att världen var möjlig att förändra. Orsakerna till 60 och 70-talens radikalisering är många och går tillbaka ända till de båda världskrigen.
När många amerikanska män kallades in för att tjänstgöra i krigen fick nya skikt såsom kvinnor, svarta och folk från landsbygden ta över arbetena i industrin. En kollektiv känsla byggdes upp bland dessa skikt vilket lade grunden för sociala och politiska rörelser. Hbt-personer från landsbygden fick även för första gången möjlighet att träffa likasinnade i och med den koncentration av människor som skedde vid inkallelserna och inflyttningen till städerna.
Det stärkta självförtroendet hos dessa grupper blev dock ett hot mot staten och den moral som systemet vilade på. Staten svarade med repression och en massiv propaganda- kampanj för kärnfamiljen. Allt som stämplades som ”oamerikanskt beteende” förföljdes av McCarthy-regimen. Homosexuella registerades under 50- och 60-talen av såväl FBI och polisen som av postverket.
Mellan år 1947 och 1950 avskedades 420 personer från sina statliga jobb och 4 380 från militären då de misstänktes vara homosexuella. Gaybarer raidades och stängdes ner varvid besökarna arresterades och förödmjukades offentligt. Barerna ägdes heller inte av gayaktivisterna själva utan stod ofta under maffians kontroll.
En av de vikigaste frågorna för de homosexuella männen var att få slut på polisens så kallade ”entrapments” eller brottsprovokationer, d v s att polismän låtsades ragga upp män på gaybarerna, vilka arresterades om de besvarade raggningsförsöken. Inte ens när du blev uppraggad på krogen kunde du alltså bli odelat glad!
Då det var väldigt svårt att hemlighålla en långvarig relation skapades en kultur bland bögar av tillfälliga sexuella förbindelser, ofta i parker. Lokala homofober samlade ibland ihop medborgargarden som rensade parkerna och arresterade folk.
Allt detta skapade förstås reaktioner. Först med att organisera sig var de homosexuella männen som 1950 bildade The Mattachine Society i Los Angeles på initiativ av kommunisten Henry Hay. Då ordet homosexuell användes som skällsord föredrog de att kalla sig homofilaktivister, vilket förstås klingar märkligt idag.
The Mattachine organiserades som hemliga celler och namnet är medvetet kryptiskt. Organisationen tog stora steg framåt då en av dess grundare 1952 greps efter en brottsprovokation i en park och åtalades för oanständigt beteende. Mattachine använde rättegången som en politiskt plattform och åtalet släpptes efter ett dödläge. Framgången ledde till att man 1953 hade över 2 000 medlemmar, men då en ny ledning beslutade om att anta en mer ickekonfrontativ inrikting stagnerade organisationen.
1955 startade fyra lesbiska par organsationen Daughters of Bilitis (DOB) i San Fransisco. I början organsierade man ställen där flator kunde gå ut och dansa ifred från polis och homofober men fokus ändrades snart till att försöka få lesbiska accepterade av samhället. Understödda av Mattachine började DOB ge ut månadstidningen The Ladder 1956. Både Mattachine och DOB spreds till flera städer och till östkusten, främst New York.
Organisationerna var väldigt inriktade på vinna acceptans för ”homofiler” och uppmanade till ”respektabel” klädsel och beteende. Det är oklart om de även medvetet organiserade bisexuella eller ens såg bisexualitet som en läggning. Många aktivister tog dock avstånd från transpersoner då de trodde att dessa aldrig skulle kunna vinna acceptans och att det därför vore otaktiskt att inkludera dem i sina led. I The Ladder förekom det debatter om huruvida det var okej för kvinnor att bära byxor.
1966 uppmanade The Ladder sina läsare att gå med i den nybildade National Organisation for Women (NOW) som under den sexuella revolutionen gick ifrån 300 medlemmar 1966 till 40 000 1974. Från att tidigare ha samarbetat mest med organisationer för homosexuella män började DOB istället samarbeta med feministika organisationer, då de menade att förtrycket tedde sig olika mot homosexuella män och kvinnor. Medan männen attackerades av polis handlade flatornas frågor mer om rätten till sina barn vid vårdnadstvister och trygghet på jobbet, och var nära sammankopplade med den övriga kvinnokampen.
Homofilorganisationerna blev alltmer utåtriktade och 1965 började man med demonstrationer utanför Vita Huset och andra myndighetsbyggnader. Fokus låg dock fortfarande på att hålla protesterna prydliga så att man skulle vinna respekt i ett heteronormativt samhälle. Denna inställning började ses som otillräcklig av de yngre inom rörelsen, varav många var besökare av olagliga gay-klubbar, där Stonewall var den största i landet.
Kl 01.20 den 28 juni rusar åtta poliser in på Stonewall Inn. De ropar ”Polisen. Vi tar över stället” och några av de mer rutinerade gästerna hinner fly ut genom fönstren innan hela klubben spärras av.
Inne i baren är fönstren täckta med svartmålad plywood och lokalen upplyst enbart av blacklights. De 200 gästerna börjar radas upp av poliserna. De är en brokig skara – en tredjedel vardera av svarta, vita och lationos; en majoritet bögar, ett antal flator, många män i smink och feminina frisyrer men i övrigt maskulina kläder, ett fåtal män som vågat trotsa lagen och klä upp sig fullt ut till drag queens.
Kvinnliga poliser drar in de män som klätt sig i kvinnokläder på toaletten för en förnedrande ’verifiering’ av deras könstillhörighet. Några av dem börjar protestera och bögarna vägrar visa identifikation. Några flator protesterar när manliga poliser visiterar dem alldeles för närgånget och stämmningen blir alltmer explosiv. Som en transa senare beskrev det: ”min största räddsla var att bli arresterad, min näst största räddsla var att komma med i tidningarna eller TV iklädd min mammas klänning”. Polisen beslutar att arrestera alla i lokalen, men måste invänta fler radiobilar.
Det finns olika bud om vad som var den tändande gnistan – protesterande transor, en lädervästklädd bög som skrikandes sprang ut och påstod att polisen dödade folk därinne eller en butchflata som sparkandes bars ut av polisen och inför dem som samlats nedanför ropade: ”Killar, varför gör ni inget!?”.
Det som avgjort var annorlunda med denna raid mot tidigare var att de som tog sig ut och som polisen släppte inte skamsna smet iväg hemåt utan istället trotsigt samlades utanför klubben. De som släpptes poserade ironiskt när de gick nerför trappan, som om de vore på Oscarsgalan – en typ av fräckt humoristiskt motstånd som präglar hela rörelsen.
Tre kvarter längs Christoffer Street utgjorde en stor del av gaycommunityn i New York, och i resten av Greenwich Village fanns även många andra grupper som var emot polisens brutalitet och som deltog i kravallerna. Minuterna efter att polisen gått in hade 100-150 personer samlats utanför baren – en folkmassa som snabbt växer till 5-600.
När den ropande flatan våldsamt trycks in i en polisbil får folkmasssan nog. Mynt börjar hagla över poliserna, som svar på ett rykte om att baren raidats för att polisen inte fått sin regelbundna muta från maffian som äger baren. Folk ropar ”låt oss ge dem betalt” och mynten följs av nagellack, glasflaskor och tegelstenar. Massan lyckas välta en polisbil och övriga bilar flyr därifrån med punkterade däck. De poliser som blir kvar tvingas barrikadera sig inne i baren tillsamans med dem som blivit arrsterade. En myntautomat slits loss och används som murbräcka för att frita de arresterade. Folk börjar kasta brinnande sopor mot de barrikaderade poliserna, vilket tvingar ut dem.
02.05 stormar poliserna med dragna vapen nerför trapporna samtidigt som förstärkningar anländer i form av Tactical Police Force (TPF). Kravallpolisen är ökänd för sitt brutala våld mot demonstranter ur bland annat Vietnamrörelsen, en rörelse som hade starkt stöd i The Village. En förbipasserande konstaterar att ”jag hade varit med om tillräckligt med kravaller för att veta att det roliga var över… Poliserna var totalt förödmjukade…fjollorna skulle ju inte kravalla… Ingen grupp hade tidigare lyckats tvinga polisen på reträtt, så ilskan var enorm. Jag menar, de ville döda.”
TPF började gripa folk för att föra dem till häktet men återigen var det transvestiterna som vägrade och började slåss med polisen. TPF ställde upp sig i led med sköldar och batonger för att försöka rensa Christoffer Street från demonstranter men fann sig stå mitt emot en grupp kickdansande män i kvinnokläder, sjungandes "We are the Stonewall girls/ We wear our hair in curls/ We don’t wear underwear/ We show our pubic hairs". Som en deltagare beskrev det: ”Jag kan bara inte få den synen att blekna från näthinnan. Polisen med sina batonger och kickdansarna på andra sidan. Det var det mest häpnadsveckande jag sett… Jag tror det var då jag började känna ilskan. Folk blev slagna med batonger, och för vad? Kickdans!”
Kravallpolisen jagade de dansande revoltörerna nerför gatan bara för att upptäcka en ny linje av dansande och sjungande demonstraner bakom dem. Den kommande timmen blev en katt- och råttalek mellan poliser och gayaktivister och först frammåt tre, fyra-tiden började det bli lugnt på gatorna.
Många samlades i den närliggande Christoffer Park för att utvärdera nattens händelser. Tretton personer hade arresterats och ett antal aktivister samt fyra poliser hade förts till sjukhus. Stonewall Inn var totalförstört och polisen anklagades för att medvetet ha slagit sönder inredningen. Kravallerna blev förstasidesnyhet i New York Daily News.
Morgonen därpå började folk samlas utanför den sönderslagna baren, där slagord skrivits som ”drag power”, ”support gay power”, ”legalize gay bars” samt, trots barens skick, ”we’re open”.
På kvällen samlades folk för att festa i lokalen och tusentals människor täckte Christoffer Street och kvarteren runt omkring. Bara de bilar vars passagerare erkände att de var gay eller att det stödde gaypersoners rättigheter släpptes förbi. Flygblad delades ut som krävde ”Maffian och polisen – ut ur gaybarerna”. Bränder anlades bland sopor och kravaller utbröt även denna natt när över hundra poliser och senare även TPF-styrkor anlände. Polisvåld och riverdans syntes på gatorna till klockan fyra på måndagmorgonen.
Måndagen och tisdagen blev lugna på grund av regn men på onsdagen bröt kravallerna ut igen. Ett tusental demonstranter hotade att bränna ner redaktionen till The Village Voice som skrivit negativt om deras kamp. Fem demonstranter greps under natten till torsdagen, vilket blev slutet på kravallerna för den gången.
För dem som deltog i Stonewallrevolten var de gamla homofilorganisationernas metoder alltför mesiga. The Mattachine och DOB:s årliga manifestation på nationaldagen den 4 juli, kallad ”Den årliga påmminelsen” – en påmminnelse om att homosexuella inte åtnjöt de rättigheter som stod skrivna i självständighetsförklaringen – blev stökig när två flator spontant började hålla hand.
De båda kvinnorna fick dock mer pressbevakning än demonstrationen någonsin fått och på ett möte mellan olika homofilorganisationer i november 1969 beslutades att man istället skulle demonstrera den sista veckan i juni för uppmärksamma Christopher Street Liberation Day.
Några veckor efter kravallerna bildades Gay Liberation Front (GLF) av 37 män och kvinnor som identifierade sig som ”gay”, ett begrepp som nu ersatte ”homofil”. GLF hade redan från början en tydlig vänsterprofil, och hämtade mycket av sin inspiration för organisering och metoder från grupper som Black Panthers. GLF upphörde sin verksamhet 1972 p g a inre splittring men en av de mer lyckade aktionerna man hunnit göra var infiltrationen av publiken på American Psychiatric Association’s årsmöte 1970 där man började ropa ”tortyr” när en film visade bilder på hur homosexuella skulle ”botas” med elchocksterapi. 1973 ströks homosexualitet ur sjukdomsregsitret i USA.
Sex månader efter kravallerna startades tidningen GAY som ett svar på att The Village Voice vägrade trycka ordet ”gay”, och strax därpå startades även tidningarna Come Out! och Gay Power. Sammanlagt kom dessa tre tidningar snabbt upp i en upplaga på 20-25 tusen ex. Inom två år fanns det radikala gayaktivistgrupper i de flesta större städer i USA, Kanada och nordvästeuropa.
Samtidigt fanns det stor splittring inom denna nybildade och brokiga rörelse. Skulle man ta kamp även i andra sociala frågor än gayfrågorna? Kämpar flator och bögar bäst var för sig eller tillsammans? Går det att vinna rättigheter för homosexuella om man samtidigt tar sig an den svårare striden för transpersoners rättigheter? En lesbisk aktivist konsta- terade i efterhand att ”Det var fruktansvärt. Hur kunde jag arbeta för att exkludera transvestiterna och samtidigt kritisera de feminister som gjorde sitt bästa på den tiden för att exkludera lesbiska?”
Idag påminner de flesta större hbt-organisationerna i USA och västeuropa, däribland RFSL i Sverige, snarare om 50- och 60-talens ”snälla” homofilorganisationer än om den radikala Stonewallrörelsen. Visst har vi vunnit enorma segrar och den statligt organsierade homofobin har kraftigt försvagats, men samtidigt finns det kvar en social homofobi och en stark heteronorm som begränsar alla människors möjligheter.
Det är dags att lära av upproret från gayaktivisterna för 40 år sedan – människor som hade fått nog av förtryck och som vågade gå ut på gatorna och visa det. De ropade ut sin sexuella läggning inför hela världen, de slog tillbaka polisen och de visade att de var många, starka och stolta!
Nikolaj Cyon
