Efter arton dagars ockupation har den första fasen av kampanjen mot förlusten av jobb på Vestas vindturbinfabrik på Isle of Wight nått sitt slut. Men arbetarna har gjort klart att deras kamp kommer att fortsätta.Världens ögon riktades mot Vestas då kronofogdar lät förflytta arbetare i fredags, den 7 augusti. En protest vid lunchtid bestående av hundratals arbetare och deras familjer visade på det fortsatta stödet för ockupationen.
Ockupationen av Vestas har i över två veckors tid erhållit högprofilerad mediabevakning, från New York Times till Newsnight (BBC).
Den har visat antifackliga arbetsgi-vare att de inte kan behandla arbetare på det kallsinniga sätt som de gör och förvänta sig att kunna komma undan med det.
På torsdag kväll tvingade den också, för första gången, regeringen till förhandlingsbordet. Energiminister Joan Ruddock mötte en delegation, inkluderande Vestasockupanten Mike Godley och RMT:s (Rail Maritime och Transport workers’ union) generalsekreterare Bob Crow.
Ruddock hävdar att regeringen har gjort allt den kunnat för att hålla fabriken öppen, inkluderat att tillsynes erbjuda sig att köpa Vestas, men att Vestas företagsledning har vägrat.
Det förefaller som att Vestasledningen har för avsikt att lägga ner anläggningen för att sedan möjligen åter öppna den längre fram. Vad är det för sorts värld vi lever i där arbetare kan dumpas på det viset? Där yrkesskicklighet och -utbildning kan slängas på soptippen även i de fall där det finns ett socialt behov av dem? Regeringen borde tvingas att ta över Vestas, med ekonomisk kompensation endast på grundval av bevisad nödvändighet, vare sig Vestas företagsledning gillar det eller inte.
Ett tryck inom hela den fackliga rörelsen, med fullt stöd för Vestasarbetarnas maning till en nationell aktionsdag på onsdag den 12 augusti, behöver byggas upp, nu.
Lösningen för att rädda jobben och miljön är förstatligande. Vare sig detta uppnås eller inte måste ett omedelbart krav från arbetarrörelsens sida vara att ockupanterna återanställs.
Nästan en vecka in på ockupationen fick de uppsägsbesked som hade gömts under pizzor! Denna hjärtlösa taktik innebär att de modiga arbetare som tog ställning inte är ”berättigade” till avgångsvederlag.
Utöver det kan en mycket mer långsiktig kamp komma att behöva utkämpas för att säkerställa att de arbetare som deltog i ockupationen inte utsätts för utpressning, att ingen potentiell framtida arbetsgivare, oavsett utgången av denna konflikt, kan vända deras ställningstagande under de senaste veckorna emot dem.
Kamperfarenheterna och RMT-fackets exemplariska roll innebär att den fackliga rörelsen stärks.
Denna konflikt har skakat hela ön. De stora politiska partierna har i mångas ögon avslöjats därför att de inte har stött Vestasarbetarna.
Vad gäller nästa val, varför skulle inte en av Vestasarbetarna kunna överväga att ställa upp? En arbetarledamot på ön nu skulle ha underlättat för Vestasarbetarna. Låt oss säkerställa att arbetarna har en politisk röst i framtiden.
Socialist Party
(CWI i England & Wales)
