Av det nya nedskärningspaket som SAS lanserat i augusti är 1,2 av totalt 2 miljarder kronor kopplade till kollektivavtalen. Det innebär att det ännu en gång är de anställda som får betala krisens effekter.Vid sidan av de 1 500 personer som kommer att förlora sina jobb är det piloterna som tycks få ta den största smällen när SAS skär ned. SAS ledning kräver att piloterna accepterar en lönesänkning mellan 10 och 20 procent.
Men SAS problem är för omfattande för att de ska kunna lösas ge- nom försämrade villkor och löner.
I ett pressmeddelande skriver Svensk pilotförening att: ”Istället för att beröra SAS grundläggande problem väljer man återigen att fokusera på kostnaden för den flygande personalen, dessutom utan att skilja på piloter och kabinpersonal.”
Pilotfacket menar, liksom de flesta bedömare, att SAS dras med svåra strukturella problem vilka bland annat fördyrar företagets administrativa kostnader och som man borde ha tagit itu med för länge sedan. Att bolaget har problem med sin organisation visas till exempel genom det kartellåtal som riktas mot SAS Cargo.
Samtidigt är bilden av SAS lönsamhet inte riktigt så mörk som bolagsledningen nu vill få den att fram- stå som. Innan krisen lyftes också SAS av högkonjunkturen: vinsten andra kvartalet i fjol var 131 miljoner kronor, siffror som vändes till en miljardförlust andra kvartalet i år.
Det är däremot sant att flygbranschen som sådan är en bransch i kris: till det stora överhängande problemet med enorma växthusgasutsläpp kan oljeprisets berg-och-dalbana, liksom den extremt konjunkturkänsliga efterfrågan på flygbiljetter, läggas.
SAS har för sin del under senare år pressats ytterligare av lågprisbolagen – vilka konkurrerar med erkänt sämre personalvillkor. Men det här är problem som är kopplade till branschen, varför de, precis som pilotfacket påpekar, inte kommer att vare sig lösas eller försvinna genom att pressen på de anställda ökar.
SAS har satt i system att i kristider begära obegränsad lojalitet av sina anställda. År 2004 gick den då HTF-anslutna kabinklubben med på försämringar motsvarande 42 procent av avtalen.
Tidigare i år gick alla SAS-anställda med på att frysa sina löner, samtidigt som piloterna accepterade utök- ad arbetstid och en lönesänkning på 20 procent. Båda gångerna påstods de anställda ”rädda företaget” – och underförstått de egna jobben.
När kabinklubben 2006 bedömde att det gick så pass bra för SAS att företaget borde ha råd att ”bjuda igen”, blev resultatet istället att ett katastrofavtal slöts med HTF över kabinfackets huvuden.
I avtalsrörelsen 2007 tvingades kabinklubben ta till strejkvapnet för att få igenom drägliga villkor med fredade matraster och en maxgräns för antalet arbetade timmar per vecka.
Förhoppningsvis sänder dessa tidigare erfarenheter tydliga signaler till piloterna om att man ingenting har att vinna på att gå med på ännu en lönesänkning.
Att det banar vägen för fortsatta försämringar av arbetsvillkoren är redan tydligt, men i det här fallet skulle det också öppna för den utförsäljning av ägandet i SAS som Maud Olofsson säger att regeringen planerar – efter att personalen hjälpt till att sanera bolagets ekonomi.
– Jag hoppas verkligen att de fackliga organisationerna förstår allvaret i den här situationen. Vi måste hjälpas åt att få ned kostnaderna. Det är sättet att säkra jobben i SAS (DN Ekonomi 13 augusti).
Uttalandet är helt i linje med regeringens hantering av den ekonomiska krisen i övrigt: rädda företagen och låt de anställda betala.
Hittills har fackföreningarnas svar varit en besvikelse. Men den trenden skulle kunna vändas om något förbund, någon klubb tordes ta striden för sina medlemmars rättigheter, villkor och löner.
Frågan är om piloternas fackförbund vågar göra det?
Ulrika Waaranperä
