Under trettiotalsdepressionens femte år, 1934, ägde tre enastående klasstrider rum i USA. Hamnarbetare i San Fransisco, bilarbetare i Toledo och lastbilschaufförer i Minneapolis gick alla ut i strejk för att vägra betala priset för den kapitalistiska krisen.
Den strejk som gick längst var lastbilsförarnas strejk i Minneapolis, som var organiserad av avdelning 574 av Teamsters (transport) under ledning av trotskisterna i Communist League (Kommunistiska Förbundet).
Lastbilsförarna hade svältlöner och långa arbetsdagar. Det fanns ingen fackförening som organiserade de tillfälligt anställda lastbilschaufförer som jobbade för kolbolagsägarna, butiksägarna, slaktarna och andra lokala affärsmän.
Trotskisterna var fast beslutsamma att omvandla det lokala transportarbetarfacket till en genuin och kämpande arbetarorganisation.
En strejk i februari 1934 chockade företagarna som stod oförberedda inför den köldvåg som sammanföll med strejken. Strejkbryteri var omöjligt, då kolupplagen bevakades hårt av strejkvakter. Företagen tvingades backa och sluta avtal med fackföreningen som därmed erkändes.
För första gången på länge hade arbetarna segrat med en strejk.
Trotskisternas taktik och strategi visade hur socialister tillsammans med breda lager av arbetare kunde segra mot företagarna med en effektiv massaktion.
Nu inleddes genast en organisationskampanj för att rekrytera nya medlemmar. Många anmälde sig till att bli rekryterare och snabbt klev duktiga organisatörer fram ur medlemsleden.
Att två inriktningar fanns i facket vid den här tidpunkten syntes på flera sätt. Fackledarna ville inte ”slösa” pengar på flygblad för rekrytering. ”De vet var vi finns om de vill gå med”, menade de. Längst gick Daniel J Tobin, transportfackets dåvarande förbundsordförande, som ”inte ville att folk skulle ansluta sig om de går ut i strejk nästa dag”.
Men arbetarnas organisationskommitté värvade till facket vid expeditionsfirmor, byggmaterialfirmor, frukt- och livsmedelsfirmor, budfirmor, leverantörer till olika företag, utkörare av gas och olja till bensinstationer. Man organiserade inte bara chaufförer utan alla som hade med transportsektorn att göra, lastare vid lager och kajer, medhjälpare vid godsterminaler, inomhusarbetare.
Som hämnd för strejken ville före-tagen bekämpa facket på andra sätt. Kolföretagen började att rensa ut fackanslutna arbetare för att en gång för alla göra sig kvitt facket. På det sättet ville de skrämma alla andra till tystnad.
Men på grund av den ekonomiska krisen var frågan om ett arbete en fråga om liv och död för arbetarna och deras familjer. Avskedandet av fackliga aktivister släppte istället lös en vrede hos arbetarna som insåg att det handlade om att stärka facket eller förlora allt.
Teamsters Avdelning 574 fortsatte organisationskampanjen och ökade från 75 medlemmar ett år tidigare till över 3 000. Man organiserade runt konkreta krav som beskrev arbetarnas löner, arbetsvillkor och säkerhet. En ledning med ett klasskampsprogram hade vunnit stöd och kontroll över avdelningen.
Ett avgörande massmöte den 12 maj inleddes av Carl Skoglund, en papperslös svensk trotskist, som före-slog fackföreningens nästa steg. Arbetarna röstade enhälligt för att gå i strejk. En strejkkommitté valdes för att organisera strejken. Företagarna svarade med att tillsammans med en ”medborgarallians” ta fram en egen stridsplan. Från två håll förberedde man nu för ett klasskrig.
Medborgaralliansen startade en massiv propagandakampanj där varje fackansluten arbetare brännmärktes som kommunist och upprorsmakare. Avdelning 574 gick samtidigt ut i media och meddelade att man hade som mål att organisera varenda chaufför i hela Minneapolis och att inga transporter skulle äga rum utan fackets tillåtelse.
Den officiella fackledningens byråkrater var livrädda för strejken och varnade för att en total strejk skulle leda till ett nederlag. Antalet arbetslösa bland arbetare i Minneapolis uppgick till 30 000. ”Dessa kommer ta de strejkandes jobb” menade fackledarna.
Trotskisterna i Avdelning 574:s ledning såg dock de arbetslösa snarare som allierade än fiender.
de arbetslösa hade samma år organiserat stora demonstrationer med 10 000 deltagare. Genom att organisera en speciell sektion där de arbetslösa kunde de få uppgifter i strejken och vara en tillgång. Fackföreningen visade att de menade allvar genom att också resa krav för de arbetslösa.
Strejken planerades in i minsta detalj. Då strejken skulle innebära rullande strejkvakter riskerade detta att drabba småbönder som kom med kött och mjölkprodukter för att sälja på torgen. Arbetarna slöt en allians med Böndernas fritidsförening, som var en militant organisation som lett småböndernas kamp flera gånger.
Ett annat initiativ togs för att organisera en kvinnlig stödorganisation. De blev en del av den fackliga kampen och fick själva erfarenheter om facklig organisering istället för att oroa sig över familjens ekonomi. De skötte telefonerna på strejkhögkvarteret, organiserade matserveringen och sjukstugan. De hade också propagandauppgifter och skötte kontakter med andra fackföreningar.
Ett stort garage hade hyrts för att fungera som strejkhögkvarter. På högkvarteret fanns en matservering, en sjukstuga, ett kontor och en verkstad. I sjukstugan fanns frivilliga läkare och sjuksköterskor och i verkstaden 20 mekaniker.
Hela denna organisering visar på att fackföreningen var beredd på allt. Från detta garage kom sedan Minneapolis att kontrolleras.
Aldrig tidigare hade man sett en så väl förberedd strejk. Den 16 maj när strejken inleddes rådde det en o-trolig aktivitet på strejkhögkvarteret.
Kommittéer organiserades till allt. Arbetarna fick stöd från andra fackförbund, småhandlare och småbönder skänkte mat. Ekonomiska bidrag kom från alla håll till mat åt de strejkande och deras familjer samt bensin till de rullande strejklastbilarna.
Nya medlemmar strömmade hela tiden in till facket. Strejkvakterna var ständigt rullande och kontrollerade gatorna och fler fanns beredda att rycka ut vid behov. På motorcyklar färdades frivilliga som höll utkik efter polis och förmedlade information till de strejkande. Arbetarna hölls hela tiden informerade om vad som hände för att minska ryktesspridning.
Varje kväll organiserades det stormöten för att diskutera och fatta beslut. Arbetare rapporterade om dagen och stöd från andra fack presenterades för att höja moralen.
Mötena var så fullpackade att högtalare fick installeras utanför för att ge information till dem som inte rymdes inomhus. Omkring 3 000 samlades till varje möte.
En grupp fick i uppgift att ansvara för det juridiska för dem som arreste-rats under strejken.
Hela denna organisering hade inte varit möjlig utan skolade medlemmar i ett revolutionärt socialistiskt parti, som trotskisterna utgjorde.
Varje dag fylldes lastbilar med strejkvakter som posterades ut i större grupper vid torg eller lastterminaler. Bilburna strejkvakter patrullerade distrikt efter distrikt och vid behov sattes reserven från strejkhögkvarteret in. För varje strejkgrupp valdes en kapten.
När facket visat sig villigt att kämpa och försvara sina medlemmar var det aldrig några problem att få ihop tillräckliga styrkor för denna omfattande strejkvaktsorganisation.
Så snart strejken börjat strömmade arbetare in för att fylla i medlemskort. Avdelning 574 ökade nu till 7 000 medlemmar. Inte bara arbetare, utan också hundratals arbetslösa anmälde sig varje dag som frivilliga att gå strejkvakt, liksom även studenter.
Majoriteten av Minneapolis befolkning ställde sig på strejkens sida. Det föddes en spontan underrättelsetjänst som varnade för polis eller rapporterade in strejkbryteri till facket.
Det spelade ingen roll om strejkbrytare hade polisbeskydd – de stora massorna av strejkvakter gick inte att bryta igenom. Allt stod stilla.
Kapitalisterna försökte krossa facket en gång för alla. Nu skulle arbetarna få möta hela kapitalets förtryckarapparat, media, polis och dom- stol. Borgarpressen försökte piska upp en hatstämning. På tredje och fjärde strejkdagen hade 151 arbetare ställts inför rätta. Domen blev böter och straffarbete.
Den 19 maj slog polisen till hårt mot strejken. När strejkvakterna försökte stoppa strejkbryteri på Bearmans fruktbolag attackerades de bru- talt av polis och deras lejda slagskämpar från medborgaralliansens ”extrapolis”. Samtidigt råkade en annan grupp strejkande ut för ett bakhåll efter ett falskt tips om strejkbryteri och slogs blodiga till marken.
Snart återvände blodiga arbetare till högkvarterets sjukstuga. Många bars in medvetslösa, andra hade brutna ben och revben. Fem kvinnor var så svårt skadade att de kördes till sjukhus.
Farrell Dobbs beskriver hur arbetarna nu ”… beslöt sig för att vidta mått och steg för att hävda sin demokratiska rätt att hindra strejkbrytare från att ta deras jobb. Det skulle ha varit ett taktiskt misstag om medlemmar i ett isolerat avantgarde hade gjort det som de strejkande nu tog itu med. De skulle bara ha klubbats ned av polis. Men nu hade de metoder man använde i självförsvar sitt upphov i en spontan stämning bland massorna som skapats av kapitalets repression. Eftersom medlen i det givna läget lämpligen begränsar sig till att möta polisens klubba med klubba visade sig taktiken riktig. Hela söndagen rustade de strejkande för strid. Basebollträn började dyka upp. Trädgårdsslangar skars ned och fylldes med bly. Sympatisörer från snickarnas fackförening sågade ned tvåtums rundstänger till batonglängder”.
Nu var de strejkande beredda att möta polisen, fast beslutna att inte en lastbil skulle rulla och att strejken skulle fortsätta.
Intill marknadsområdet hade facket ett strejkcafé. Klockan 9 kom strejkbrytare i sex lastbilar till lastkajen. Strejkvakterna agerade snabbt och blockerade lastbilen och på en given signal attackerade polisen arbetarna som besvarade attacken. Polisen som räknat med att de var i numerärt överläge chockades när 600 arbetare klev ut från strejkcaféet bakom dem. Polisen kallade på förstärkning och facket sände in reserven. Slaget kom nu att utkämpas i flera kvarter i hela staden, flera åskådare gav sig in på de strejkandes sida mot polisen.
Trettio uniformerade poliser och ett stort antal extrapoliser skadades. På strejkhögkvarteret vårdades flera skadade arbetare. Samtidigt demonstrerade över 700 kvinnor utanför stadshuset mot polisens brutalitet.
Över hela staden pratades det om Avdelning 574:s heroiska kamp och polisens brutalitet. Trycket underifrån på sympatistrejker kom från alla håll. Arbetare sjukskrev sig kollektivt och tog ledigt för att ställa sig till strejkkommitténs förfogande.
I själva verket pågick nu en lokal generalstrejk.
Dagen efter var stadens alla uniformerade poliser inkallade för att möta facket, 1 500 stycken. Under polisbeskydd började strejkbrytare lasta, men de kunde aldrig köra iväg på grund av strejkvakterna.
Arbetarna slog först ut extrapoliserna och sedan tog man hand om polisen. På en timma hade varenda polis jagats bort från gatan av Minneapolis arbetarklass.
Lastbilsstrejken hade nu vuxit till en lokal dubbelmaktsituation. Arbetarklassen å ena sidan och det kapitalistiska styret å den andra. Ett massmöte organiserades den 23 maj som samlade 5 000 arbetare.
Kampen och enigheten hade nu tvingat företagen till förhandlingar. Efter tre dagar tvingades företagarna erkänna facket.
Medvetna om att de vunnit en begränsad seger röstade arbetarna för att gå tillbaka till jobben. Arbetarnas seger innebar löneförhöjning och att man fick facklig kontroll på arbetsplatsen.
Men medborgaralliansen ville ha hämnd och uppmanade företagarna att avskeda fackliga aktivister och lura dem på lönen. Snabbt kom över 700 anmälningar in.
Nu började företagarna också säga att avtal inte slutits med lastare och inomhusarbetare, utan bara chaufförer och att Avdelning 574 bara kunde förhandla för chaufförer. Detta innebar att de bara skulle få företräda hälften av sina medlemmar. Detta var o- tänkbart. En ny strejk blev arbetarnas svar. Den 25 juni startade facket en egen tidning, ”Organisatören”, som blev arbetarnas viktigaste vapen. En kampanj startades för att få stöd av andra fack. Ett massmöte den 6 juli blev ett 18 kvarter långt demonstrationståg fram till mötesplatsen. Gatans säkerhet organiserades av facket.
Avdelning 574 visade på ett föredömligt sätt hur en fackförening ska fungera. I varje förhandling var de tydliga med att ingen kompromiss kunde slutas utan att medlemmarna sagt sitt. På så sätt kan facket skydda sig mot byråkrater och missbruk. Förhandlarna stod under den valda strejkkommitténs kontroll.
Varje kväll samlade strejken till massmöte för utvärdering. Högtalaren fungerade nu som radio som gav information om hur strejken gick hela dagen.
Organisatören var nu en dagstidning med 10 000 exemplar som såldes över hela staden utanför arbets- platserna. Företagarna förstod faran och polisen började arrestera dem som sålde tidningen.
Den 20 juli fick arbetare brev med varningen om att polis skulle skjuta skarpt. 5 000 obeväpnade strejkvakter mobiliserades för att med en fredlig massprotest blockera en transport.
50 gevärsbeväpnade poliser stod längs vägen när strejkbrytarlastbilen rullade in. Bakom strejkbrytarna kom hundra beväpnade poliser i polisbilar med gevär pekande ut ur fönstren.
Några strejkvakter stod på en lastbil med öppet flak när polisen utan förvarning öppnade eld. ”De sköt för att döda”, skriver Dobbs.
Från alla håll kom strejkvakter utan att tänka på sina liv för att hjälpa de sårade, men polisen fortsatte att skjuta.
Arbetare bärandes på sina kamrater sköts i ryggen. Skottskadade arbetare oförmögna att försvara sig miss- handlades av polisen.
På strejkhögkvarteret samlas 47 skottskadade. Sammanlagt sårades 67 personer av polisens skott. De flesta sköts i ryggen. Två arbetare dödades, Henry Ness och John Belor.
Hela Minneapolis arbetarklass kom på fötter till Avdelning 574:s försvar. 40 000 arbetare deltog på begravningen som riktade en appell om att de dog i kamp mot kapitalet och att det nu var dags för arbetarna resa sig.
Kamp för en ny samhällsordning var det enda som kunde hedra de döda.
Det som utspelade sig var ett krig mellan fattiga och rika. Nationalgardet kallades in, arbetare greps och hundratals soldater tog över fackföreningslokalerna.
Men hela tiden klev nya ledare fram ur leden och massiva kampanjer startades för de gripnas frigivelse och mot Nationalgardet.
Facket stod orubbat och strejken fortsatte. Detta tvingade sedan företagarna att backa. Facket vann på alla punkter: Högre löner och rätten att organisera sina medlemmar.
Avdelning 574 visade vad som är möjligt om arbetarklassen ges en ledning beredd att kämpa. Det är viktigt idag, när en ny kris breder ut sig.
Artikeln bygger på Farell Dobbs bok Teamster Rebellion som finns att köpa hos Rättviseböcker.
