– Hbt-personer har inga rättigheter över huvud taget i Iran. Enligt sharialagarna straffas samkönat sex med döden.Parviz är hbt-flyting från Iran. Namnet är fingrerat. Han vill vara anonym, men berättar i en intervju för Offensiv om situationen i Iran.
– Det finns några ställen där hbt-personer träffas, på caféer etc. Men man måste vara extremt diskret. Ofta är det bara rika som har råd att gå på sådana ställen och spendera mycket pengar. Det finns också parker där folk träffas, men det är mycket farligt. Dit går homosexuella som prostituerar sig och där sker våldtäkter och misshandel, berättar Parviz.
– De flesta hbt-personer sitter bara hemma eller begår självmord. Det är en fruktansvärd situation att inte kunna vara den du är och inte hitta någon att leva med. Det är ett oerhört ensamt liv. Och då är det ändå lättare i Teheran med 15 miljoner invånare än vad det är i resten av landet. Med internet finns det lite bättre möjligheter att hålla kontakt, via chattrum för hbt-personer etc. Men riskerna är stora och det är väldigt svårt att lita på någon du träffar på nätet.
Parviz berättar att det finns exempel där regimen eller religiösa högergrupper låtsas vara intresserade och bestämmer träff för att sedan arreste-ra personen och använda chattmaterialet som bevis.
– Bland folk i allmänhet är religionen avgörande för deras syn på hbt-personer. De religiösa är väldigt hatis- ka, medan de som är mindre religiösa ofta har inställningen ”låt de göra som de vill, det berör inte mig”.
– Det behövs en hbt-rörelse i Iran, men det är väldigt svårt att göra något. Det finns organisationer i exil (som irqr. net) som mest jobbar med att hjälpa hbt-personer ut ur landet och för att de ska få asyl.
Vad säger du om de revolutionära protesterna som ägde rum i Iran under sommaren?
– De var inte förvånande. Var du än går, vem du än talar med har alla fått nog av situationen och av regimen. Det gäller även offentliga personer, till exempel Irans mest kända folkmusikartist som inte längre får spelas i iransk radio och TV.
Vad är det människor har ”fått nog av”?
– Vi lever under sanktioner och inflationen ligger på 25 procent. Förra året låg oljepriset på rekordnivå, över 140 dollar per fat. Ändå led folket. Det går ett rykte om att en miljard oljedollar fattas i statskassan. Vart har de pengarna tagit vägen?
– Det finns inget centralt styre. Olika fraktioner slåss med varandra och satsar pengarna på helt meningslösa saker, som till exempel jättelika lyxiga moskéer. Varför går inte pengarna till bibliotek och skolor istället?
– Alla är less på de strikta islamiska reglerna. Om en tjej inte bär slöjan på ”rätt sätt” blir hon stoppad av ”sedlighetspolisen”. Om du har fel kläder hamnar du i domstol. Jag blev själv arresterad av den anledningen och fick ett kortare fängelsestraff. Om du väl hamnat i brottsregistret är det väldigt svårt att få jobb eftersom nästan alla arbetsgivare vill se utdrag därifrån.
– Under protesterna var regimen väldigt brutal. Kravallpolisen körde sina motorcyklar rakt in i folksamlingar med unga och barn. De slog sönder staden och försökte framställa demonstranterna som huliganer.
Tror du att det blir nya massprotester?
– Jag vet inte. Folk vill inte ha ett blodbad, utan vill bli av med regimen på ett lugnt sätt. Men det verkar svårt, den här regimen går det inte att förhandla med. Men när flera miljoner demonstrerade på gatorna efter valet kunde regimen inte göra någonting. Regimen har mindre och mindre förankring i samhället. När Ayatolla Khamenei skulle tala för att lugna de första protesterna efter att valresultatet tillkännagetts blev folk bara ännu mer rasande. Nu har Neda Aghasoltan, en ung tjej som sköts i bröstet av kravallpolisen, blivit en symbol för revolutionen och fortsatt kamp för frihet, avslutar Parviz.
Jonas Brännberg
