Mästerlig roman om mäster Palm

2009-10-01 14:24:56

BOK	Mäster
Författare	Alexandra Coelho Ahndoril
Förlag	Albert Bonniers Förlag (2009)

I boken Mäster får vi framför allt följa August Palms liv innan han blir socialistisk agitator på heltid i Sverige. Boken slutar med Palms historiska möte i Lilljansskogen i Stockholm annandag jul 1881. Åtta år innan bildandet av det Socialdemokratiska arbe- tarepartiet. Dagens socialdemokratis­ka parti har bara namnet gemensamt med det parti som Palm med flera byggde upp.
I romanform levandegör Alexandra Coelho Ahndoril arbetarklassens historia på ett sätt som få lyckas med. Mäster är helt enkelt en mästerlig roman om en gestalt som av Axel Danielsson, en annan betydande socialistisk pionjär, beskrivits som ”en av den internationella socialismens mäktigaste och populäraste agitatorer.”
I Mäster får man följa Palms år från det han blev såld som barn för att sla­va hos en skräddarmästare i Skåne till att Palm själv kunde titulera sig skräddarmästare och åter hamnade i Sveri­ge som socialist. Det var en mödosam re­sa på många sätt. Kombinationen av fattigdom, utsatthet och ensamhet var många gånger på gränsen till att knäcka Palm.
Till sist tog jakten på jobb Palm till danska Haderslev, som då var en del av tyska Nordslesvig i Tyskland. I Haderslev förändrades Palms liv på fler än ett sätt. Han träffade sin blivande hustru Johanna och han blev aktiv i den framväxande socialistiska arbetar-rörelsen. Vid den tiden var den tyska arbetarrörelsen ännu mer färgad av Ferdinands Lassalles hemsnickrade socialism än av Karl Marx och Friedrich Engels vetenskapliga socialism – den revolutionära marxismen.
Det var den förstnämndes idéer som Palm snart gjorde till sina. Det skulle ta många år innan Palm började bryta upp från Lassalles utopiska socialism och dennes uppfattning om att den kapitalistiska staten kunde bi­stå arbetarna i kampen för en genom­gripande samhällsförändring. (Marx och Engels formulerade sin kritik av Lassalles politiska svagheter i bland annat Kritik av Gothaprogrammet).
Palms första tid som aktiv slutade dock med att han utvisades från Tyskland. Myndigheterna kunde inte tåla arbetarnas kamp mot nationalism och för politisk representation. Palm blev tvungen att bege sig till Danmark och själländska Store Heddinge. ”Hans levebröd är tillskärarens, men hans arbete har blivit socialismen.”
I Danmark började Palm sitt liv som socialistisk agitator. Han besökte flera städer och i Store Heddinge grundade han en socialdemokratisk förening.
Strax innan ”det största socialistmötet som någonsin hållits i Store Heddinge” överfölls Palm av några lejda kapitalisttorpeder. Med nöd och näppe överlevde han överfallet och efter att ha fått avslag på sin ansökan om danskt medborgarskap tog sig Palm an den gigantiska uppgiften att bygga upp socialistiska arbetarorganisationer även i Sverige.

På hösten 1881 var han tillbaka i Sverige och den 6 november det året höll Palm ett föredrag med titeln ”Hvad vill Sosial-Demokraterna?”. Det brukar kallas det första socialistiska föredraget i Sverige och Palm ägnade sig främst åt att polemisera mot borgerliga vanföreställningar om socialismen. Föredraget som hölls på Hotell Stockholm lockade en stor publik. ”Lokalen var fullsatt av en intresserad publik, övervägande ur bor- garklassen. Endast ett fåtal voro yrkesarbetare. Mötet väckte genast stor uppmärksamhet och refererades av tidningarna och i de flesta fall till och med vänligt”, noterade Palm i efterhand i sina memoarer Ur en agitators liv.
Två år innan Palm återvände till Sverige ska landshövdingen Curry Treffenberg i Västernorrlands län ha yttrat: ”Det där ser Gud hjälpe mig ut som om Internationalen vore här”, när han såg byggnadsarbetarnas röda fana under den stora Sundsvallsstrejken i maj-juni 1879.
Rädslan för att socialismen skulle slå rot var en av anledningarna till att samme Treffenberg med vapens hjälp krossade Sundsvallsstrejken.
Lärdomarna från bland annat Sundsvallsstrejken 1879 och de efterföljande strejkerna gjorde att arbetar­na vid Palms återkomst hade börjat vända de tidigare arbetsgivarvänliga ”arbetareföreningarna” ryggen.

Den artigt nyfikna attityd som borgarna visade Palm vid dennes första föredrag kom snart att förbytas i socialisthat och repressalier. Mycket snart skulle det bli nästan omöjligt för Palm att hitta någon som vågade upplåta en lokal till socialistmöten.
Men nöden är uppfinningarnas moder och Palm lät sig inte stoppas av bristen på lokaler. Gick det inte ha möten inomhus fick de hållas ute i det fria. Palm talade till och med från en roddbåt en gång.
Med löfte om stöd från den agitationskommitté som Palm lyckats bil­da i Malmö gick den första agitations­resan till Stockholm. I Stockholm fanns ingen lokal att hyra. Det första socialistiska mötet i huvudstaden fick därför hållas under bar himmel ute i Lilljanskogen (på Djurgården). Över tusen personer slöt upp, trots att det var minusgrader.

Palms första resa till Stockholm blev framgångsrik, mycket snart kun­de han bilda en socialistisk klubb med anslutning av bland annat snickeriarbetarna, som var de första att bilda verkliga fackföreningar. Om det gick bra i Stockholm, gick det sämre i Malmö. Den av Palm bildade agitationskommittén kollapsade så snart han lämnat staden. Det blev inga pen­gar till den kvarvarande familjen. Det skulle inte bli sista gången som det in­te fanns pengar till familjen, och inte blev umbärandena mindre av att Palm skulle komma att bli den socialistiska agitator i Sverige som oftast straffades med fängelse.
En av bokens förtjänster är att Johanna också är huvudperson, inte nå­gon som skymtar förbi i bakgrunden.
I början 1882 genomförde Palm en lika framgångsrik agitationsresa till Göteborg, och i mars samma år utkom det första numret av Palms tidning Folkviljan. Tidningen Folkviljan, som ibland bara var ett stencilerat blad, blev hans främsta verktyg i kampen för socialism.
Med Folkviljan byggdes arbetarrörelsen samtidigt som tidningen finansierade Palms agitation ”Oj, vad jag älskade denna tidning”, skrev Palm i sina memoarer. I bokens slut skisseras utkasten till den första stora interna politiska konflikten inom den tidiga socialdemokratin, som brukar kallas striden mellan Palm och Hjalmar Branting.
Det var inte en personstrid utan en konflikt som gällde socialdemokra-tins förhållande till de borgerliga liberalerna och vilket sorts parti som skulle byggas.
Branting hade tidigare tillhört libe-ralerna men anslöt sig sedan till socialdemokraterna när rörelsen började vinna terräng.
”Palm vet vad Branting fikar efter, han vill släppa in liberalerna [i arbetarrörelsen].” När sedan Palm och Branting möttes i Malmö utbröt följande meningsutbyte:
”Går du inte för hårt åt liberaler­na?”, frågade Branting och tillade att ”Vet du inte att arbetarens sak är libe-ralens?”. Var­på Palm snabbt replikerade: ”Förklara då varför liberalen in- te har stöttat arbetaren i något enda krav?”, vilket Branting vägrade att svara på.

Palms mustiga språk och välgrun­dade misstro mot liberalerna gillades aldrig av Branting och hans allierade.
En brytning kom till stånd redan 1886 när det socialdemokratiska samfundet bildades i Stockholm.
Samfundet, som Branting anslöt sig till, var en konkurrerande organisation till Palms med fleras mer dynamiska socialdemokratiska förening. Snart gick de båda organisationerna samman, men utan att någon kunde ana det då blev sammanslagningen inledningen till att Palm stegvis utmanövrerades.
Men det är en annan tid och en annan historia än den som Mäster  så ypperligt berättar.

Per Olsson