Regeringens förslag till ny Laval-lag är ett nytt piskrapp mot facken som ytterligare osäkrar den svenska arbetsmarknaden. Tillsammans med arbetsgivarkraven på centrala nollavtal, sänkta ungdomslöner och fortsatta krisavtal med lokala lönesänk- ningar och deras nej till såväl höjda lägstalöner som en begränsning av visstids- och bemanningsjobb, växer nu också oron inför den kommande avtalsrörelsen. Facken står efter åratal av läggmatcher inför sin kanske svåraste utmaning i modern tid.Den nya Lavallagen om hur villkoren för arbetare som hyrs in tillfälligt från andra EU-länder ska förändras bygger på Claes Stråths Lavalutredning efter EG-domstolens utslag i konflikten om ett skolbygge i Vaxholm. ”Ett litet avsteg från den svenska modellen”, kallas det av arbets- marknadsminister Sven Otto Littorin, som tvår sina händer över att regeringen ”olyckligtvis” tvingas ta detta steg. Lagen innebär att fackets rätt att vidta stridsåtgärder beskärs så att till exempel Byggfacken inte längre kan tillgripa lagliga stridsåtgärder för att utländska företag som till exempel hyrt in lettiska arbetare till Sverige ska teckna svenska avtal, som baseras på de löner och villkor som gäller på den lokala arbetsmarknaden. I stället ska ett avtal från de utstationerades hemland godtas om det når upp till miniminivån i de svenska avtalen när det gäller avtalens ”hårda kärna” som lön, arbetstid och semester. I denna ingår t ex inte olycksfallsförsäkring. Det betyder en fullt laglig dumpning av lönerna till svenska lägstalöner, samtidigt som det i praktiken är närmast omöjligt att bevisa vilka löner som faktiskt betalas ut och vilka villkor som gäller, om inte de inhyrda arbetarna först är beredda att ta strid själva och riskera sina jobb.
”Kontrollen blir allt mindre. Snart är det fritt fram för oseriösa bolag. Jag träffar på allt fler polska arbetare med F-skattsedel (för egna företagare) men som bara jobbar för ett företag”, säger Byggnadsfackets tolk Gint Kaplers, som bedömer att 80 procent av de mindre företagen är oseriösa. Littorin bagatelliserar problemet genom att hänvisa till att de utstationerade är relativt få, bara ett par tusen. Men den situationen kan snart ändras. Det lettiska bemanningsföretaget Hyrlett berättade häromdagen i TV om hur de blir nedringda av desperata arbetssökande från hemlandet som till och med är beredda att betala för att få ett jobb.
Den nya Laval-lagen är långtifrån det enda hotet mot avtalen. Listan är lika lång som syndaregistret över fackens passivitet – allti-från tystnaden in- för alla nya och osäkra anställningsformer, som visstid och bemanningsföretag, till attacken mot a-kassan, vägran att ta strid mot Lissabonfördragets grundlagsfästning av den fria marknadens överordnade ställning och industrins krisavtal för en lokal dumpning av de centrala avtalen.
Faktum är att Sverige numera har en för facken föga hedrande plats nära täten i listan över länder med de mest ”flexibla” och otrygga jobben av alla industriländer inom OECD. Bara i de anglosaxiska länderna och Danmark har arbetsgivarna lättare att sparka folk, samtidigt som a-kassan är betydligt bättre i Danmark.
Samtidigt växer kritiken mot den totala bristen på anställningstrygghet. I Dagens Arbete beskrivs en hätsk stämning på Assa i Eskilstuna, där 160 har sagts upp och 30 till snart tvingas sluta, samtidigt som redan uppsagda får hoppa in då och då. Enligt en förhandlingsombudsman på IF Metall har företagen numera som policy att 25 eller 30 procent ska vara anställda på visstid.
LO:s nye avtalssekreterare Per Bardh beskriver utspelet om nollavtal som en frontalattack mot facken. Det är helt klart dags att rusta till strid för centrala lönelyft med låglönepåslag utan krisavtal och sänkta ungdomslöner. Men detta måste också äntligen kombineras med en strid för tryggare jobb med en skarp begränsning av alla visstids- och tillfälliga anställningar, bemanningsföretag o s v. Bara så kan facken också återvinna sin förlorade respekt.
