På tjugoårsdagen av Berlinmurens fall vill världskapitalismens ideologer, politiker och media inskärpa i det folkliga medvetandet att händelserna under detta tumultartade år bara handlade om en enda sak: Det ”slutgiltiga nederlaget” för marxismen, ”kommunismen” och själva socialismen, för evigt begravda under Berlinmurens bråte.Ugången av de monumentala händelserna 1989 var faktiskt en ”revolution”, men en social kontrarevolution som i slutänden resulterade i avskaffandet av det som återstod av Rysslands och Östeuropas planekonomi- er. Denna rörelse, som svepte fram över det ena landet efter det andra, började emellertid inte med detta som slutmål, särskilt inte för massornas del. Kapitalisterna hälsade inte heller helhjärtat de massrörelser som åtföljde stalinistregimernas kollaps välkomna.
Det amerikanska finanskapitalets brutala husorgan, Wall Street Journal, kommenterade helt enkelt i början av 1990, angående konkurrensen mellan kapitalismen och Östeuropas ”kommunist”-regimer: ”Vi vann”.
Men mindre än en månad innan Berlimurens fall skrev Financial Times, den 14 oktober, att: ”Östtyskland har ingen massrörelse i sikte än, Tjeckoslovakiens ledning kan inte tillåta ifrågasättandet av källan till dess legitimitet i form av den sovjetiska invasionen 1968, Ungern står inför dissidenter, men ännu har inget proleta- riat rest sig. Bulgarien kommer att genomföra Sovjetliknande reformer, än så länge utan Sovjetliknande kaos eller någon flygfärdig demokrati, Rumänien och Albanien är slagna i järn”.
Det var den marxistiske teoretikern Leo Trotskij som över ett halvt århundrade innan dess förutsåg arbetar-klassens oundvikliga revolt mot sta- linismen som då endast härskade i Sovjetunionen. Han förutsåg en massrörelse som skulle störta de byråkratiska uppkomlingar som kontrollerade staten och en politisk revolu- tion som skulle upprätta arbetardemokrati. Han skrev emellertid ock- så, på 1930-talet i sitt monumentala verk Den förrådda revolutionen, att en flygel av byråkratin skulle kunna försöka administrera en återgång till kapitalismen.
Under tidsperioden fram till troligen slutet av 1970-talet utvecklades, trots den diktatoriska regimens många monstruösa brott, faktiskt ekonomin och samhället.
Byråkratstyrets kommandometoder kunde ha en viss effekt när uppgiften i det dåvarande Sovjetunionen var att låna industriteknik från Väst, utveckla en infrastruktur m m. Under 1970-talet kom dock toppstyret på kollisionskurs med industrins och samhällets behov. Missnöjet växte i samhället och Sovjetunionen hämtade inte längre in på kapitalismens försprång.
Det var i den situationen som Michail Gorbatjov kom till makten i Sovjetunionen som representant för en mer ”liberal” flygel inom byråkratin, som förband sig att öppna upp genom perestrojka (omstrukturering av politiken och ekonomin) och glasnost (öppenhet). I de efterföljande historiska sammanställningarna har Gorbatjov kommit att bli figuren som administrerade återgången till kapitalism i Ryssland och upplösningen av det forna Sovjetunionen. Han började emellertid inte med den avsikten. I likhet med alla härskande klasser eller eliter och i linje med traditionen från de forna byråkratiska härskarna, från Stalin och framåt, när de känner av det mullrande missnöjet underifrån, försökte Gorbatjov desperat att genomföra reformer som ett sätt att stävja en revolution. Till följd av en viss lättnad i tryckkokaren blev resultatet oundvikligen den massrevolt som åtgärden avsåg att undvika.
I sina kommentarer om 1989 har de kapitalistiska representanterna släppt sin vanliga tvekan att ens yttra ordet ”revolution”. Detta i kontrast till deras beskrivning – upprepad till leda – av den ryska oktoberrevolutionen 1917 som en ”kupp”. I beskrivningen av händelserna 1989 som en revolution, har de åtminstone till hälften rätt.
Det var fråga om början på en revolution – för att vara mer precis, av element av en politisk revolution – i Östtyskland, Rumänien, Tjeckoslovakien, Kina med händelserna på Himmelska fridens torg och även i Ryss- land självt, även om massrörelserna där inte nådde samma höjder som på andra håll. I alla dessa länder fanns det ett omisskännligt uttryck, i början, för demokratiska reformer inom systemets ram, vilket indirekt visade på ett accepterade av planekonomins fortbestånd. Denna rörelse svepte fram med enorm hastighet, likt en präriebrand, genom det ena landet efter det andra. Texten på en affisch i Prag vid den tidpunkten löd: ”Polen – 10 år. Ungern – 10 månader. Östtyskland – 10 veckor. Tjeckoslovakien – 10 dagar. Rumänien! 10 timmar.”
Dessutom var de metoder som kom till användning för att sopa bort stalinistregimerna massdemonstrationer och generalstrejker – vilket inte är kontrarevolutionens vanliga metoder – med krav på nedskärningar eller avskaffande av byråkratins privilegier.
I ett av många reportage innan stalinistregimens kollaps i Östtyskland skrev Militant (idag The Socialist, Offensivs systertidning i England och Wales) ”Några tusen ungdomar marscherade fram på gatorna. De blockerades av poliskedjor som stod i armkrok med varandra. Ungdomarna marscherade fram alldeles inpå dem och började ropa: ’Ni är folkets polis. Vi är folket. Vem skyddar ni?’ De sjöng Internationalen, sen började de sjunga en sång från kampen mot fascismen, kallad ’Arbetarenhetsfronten’. Dess ord hade en särskild effekt på polisen: ’Ni tillhör också arbetarenhetsfronten, därför att ni också är arbetare’.
Poliserna stod helt enkelt stilla och lät sig fösas åt sidan då ungdomarna fortsatte framåt. Grupper av soldater diskuterade öppet med arbetare och ungdomar på krogarna. En grupp di-skuterade om möjligheten att deras regemente skulle beordras att beskjuta demonstranter. En värnpliktig bröt in med följande ord: ’De kanske ger order om det, men vi kommer aldrig att beskjuta folket. Om de ger den ordern kan vi komma att ge oss på officerarna i stället’” (Militant den 24 oktober 1989).
I Ryssland dök affischer upp med texten: ”Inte folket för socialismen, utan socialism för folket; bort med specialprivilegierna för politiker och byråkrater, folkets tjänare borde behöva stå i köer”. En opinionsundersökning som gjordes vid den tid- punkten visade att endast 3 procent skulle rösta på ett kapitalistiskt parti i val med ett flerpartisystem. Kapitalismens seriösa representanter fruktade att kraven på en politisk revolution skulle överflygla de kapitalismvänliga stämningar som utan tvekan existera-de inom vissa skikt.
Till slut spred sig rörelserna i Östeuropa – stalinismens ”periferi” – till det ryska hjärtlandet. Nettoresultatet blev en återgång till kapitalismen via Östeuropa till Ryssland självt.
Var detta oundvikligt? Det finns inte någon ”oundviklighet” i historien om, när villkoren för en revolution mognar, den ”subjektiva faktorn” finns närvarande i form av ett testat och beprövat revolutionärt ledarskap och parti. Detta var något som helt klart saknades i samtliga stalinistländer, särskilt i Ryssland självt.
Återgången till kapitalism satte stopp för varje som helst försök till en ärlig undersökning av stalinismens rötter och orsaker, som en förberedelse för ett återupprättande av den planerade ekonomin på grundval av arbetardemokrati. De få som försökte överväldigades av en våg av elakartad antikommunistisk propaganda från så kallade ”demokratiska” tidningar i den framväxande borgarklassens tjänst. Dessa utgjorde en spegelbild av den stalinistiska historieförfalskningens skola. Den stalinistiska totali-tarismen växte, argumenterades det, fram ur bolsjevismens ”kriminella” karaktär; den ryska revolutionen var en ”kupp”, etc.
Det som följde var en orgie av kapitalistisk propaganda som översväm-made Ryssland efter 1989. Detta åt- följdes av löften om vad den dåvarande tyska kanslern Helmut Kohl förutsåg skulle bli ”blomstrande landskap” i en efterstalinistisk värld.
Till exempel Ryssland genomled istället en oemotsvarad kollaps för sina produktivkrafter, en kollaps som i omfattning och djup överträffade 1930-talets stora depression.
Under tidsperioden 1989-98 försvann nästan hälften (45 procent) av landets industriproduktion. Detta åtföljdes av ett oemotsvarat sammanbrott i hela det forna Sovjetunionen av det ”civiliserade samhällets” grundläggande element, med en fördubbling av antalet mord och andra brott. I mitten av 1990-talet låg mordfrekvensen på över 30 mord, jämfört med ett eller två i Västeuropa, per 100 000 invånare. Endast två länder hade högre mordfrekvens vid den tidpunkten: Sydafrika och Colombia.
Mordfrekevensen var en produkt av och ett symptom på en ohämmad gangsterkapitalism. Före detta medlemmar av Kommunistiska ungdoms- förbundet, som Roman Abramovitch, ägaren av Chelseas fotbollsklubb, grabbade åt sig de lukrativa delarna av de forna statsföretagen – som oljeindustrin – för egen räkning.
Chicagoliknande väpnade uppgörelser i nationell eller till och med kontinental skala ägde rum mellan olika grupper ifråga om fördelningen av de statliga tillgångarna. Den ryska ekonomin halverades i praktiken på grund av den förstörelse som återgången till kapitalism medförde.
Reallönerna störtdök med 40 procent under 1990-talet. Under den andra halvan av 1990-talet levde drygt 44 miljoner av Rysslands 148 miljoner invånare i fattigdom.
Spädbarnsdödligheten ökade till tredjevärldennivåer medan födelsetalet kollapsade. Under bara fem år av ”reformer” sjönk medellivslängden med två år till 72 år för kvinnor och med fyra år till 58 år för män. Detta var otroligt nog för männens del en lägre medellivslängd än ett århundrade tidigare!
Den nya härskande kapitalistklassen plundrade landets rikedomar och naturresurser, sålde statligt ägda tillgångar av guld, diamanter, olja och gas.
Den industriella revolutionens fa-sor – den moderna kapitalismens födelse – som beskrivs så grafiskt i Marx Kapitalet – var ingenting i jämförelse med de monstruösa brott med vilka den nya ryska borgarklassen firade sin ankomst till världen. Detta helvete på jorden mildrades något mot slutet av 1990-talet med en ekonomisk tillväxt som huvudsakligen eldades på av olje- och gasexporten, som i sin tur ökade på grundval av den världskapitalistiska uppgången och som nu har bromsat in och tvär-stoppat.
Den internationella arbetarklassen har också fått betala ett högt pris. Den kollaps som ägde rum 1989 drabbade inte bara den stalinistiska statsapparaten; den planerade ekonomin och de stora framgångar som följt på den ryska revolutionen följde också med i fallet. Den sociala kontrarevolution som har vridit historiens hjul tillbaka i dessa länder har också förändrat världsrelationerna under en period.
Kommittén för en arbetarinternational [CWI, den internationella socialistiska organisation som RS tillhör] var ensamma bland marxister om att erkänna precis vad denna återgång innebar. Det var fråga om ett historiskt nederlag för arbetarklassen.
Innan dess fanns en alternativ modell för hur ekonomin ska skötas – trots stalinismens monstruösa förvrängningar – i Ryssland, Östeuropa och till en del också i Kina. Detta kom nu att elimineras.
Fidel Castro jämförde dessa staters undergång med att ”solen har släckts ut”. För marxister utgjorde dessa samhällen inte solen. De representerade emellertid, åtminstone i sin ekonomiska form, ett alternativ som på grundval av arbetardemokrati skulle ha kunnat ta samhället framåt.
Samtidigt som CWI insåg vad som hade ägt rum, visade vi också på att detta nederlag inte var jämförbart med det på 1930-talet, då Hitler, Mussolini och Franco krossade arbetarorganisationerna, vilket därigenom lade grunden för andra världskrigets katastrof. Nederlaget i slutet av 1980-talet var av en mer ideologisk karaktär, vilket gjorde det möjligt för kapitalisterna att håna och avfärda varje slag av framtida socialistiskt projekt.
Även om stalinismens kollaps i huvudsak var ett ideologiskt slag mot den internationella arbetarklassen, hade den inte desto mindre allvarliga materiella följdverkningar.
Den ledde till den totala politiska kollapsen för arbetarorganisationernas ledare, som övergav socialismen även som ett historiskt mål och i en eller annan form kom att omfamna kapitalistiska idéer. På det internationella planet imploderade de forna arbetarpartierna till kapitalistiska for- mationer.
De kom att skilja sig ifrån öppet borgerliga partier endast på det sätt som kapitalistiska partier gjorde i det förflutna och fortfarande gör i USA, i form av Demokraterna och Republikanerna – olika sidor av ett och samma kapitalistiska mynt.
Inom fackföreningarna övergav ledningarna i huvudsak varje som helst idé om något alternativ till kapitalismen. De försökte därför anpassa sig själva till systemet, genom att medla mellan arbete och kapital, snarare än att erbjuda någon grundläggande utmaning.
Stalinismens kollaps eliminerade inte kapitalismens inneboende motsättningar.
Det är sant att systemet fick en skjuts framåt som ytterligare befrämjade globaliseringsprocessen genom att tillhandahålla billig arbetskraft, en ny källa till utsugning, till och med superutsugning, för kapitalismen.
Det blev dock just arbetarrörelsens svaghet som kom att uppmuntra den härskande klassens självförtroende och faktiskt även dess självtillräckliga arrogans, vilket fick den att gå för långt i och med de två senaste årtiondenas bubbelekonomier.
Världskapitalismens landskap ”blomstrar” inte på något sätt, utan är översållat av miljontals undanslängda arbetslösa arbetare och ungdomar och tillväxten av armén av fattiga.
Arbetarklassen har börjat göra sin stämma hörd igen och slår tillbaka. Marxismen, som av kapitalismens ideologer har förpassats till marginalerna, har demonstrerat sin tillförlitlighet under denna svåra period ge- nom att se och analysera situationen rakt upp och ner, sådan den är. Det är dock inte bara under perioder av nederlag som dess fördelar visas genom nykter analys.
Socialismen eller marxismen begravdes inte år 1989.
Arbetarklassens synfält kom tillfälligt att bli suddigt, vilket nu åter blir klarare på grund av den nuvarande krisen och systemets oförmåga att tillgodose ens de mest grundläggande behoven hos massan av planetens befolkning.
Peter Taaffe
(CWI)
En längre version av denna artikel finns på engelska på:
www.socialistworld.net
