Det är de etablerade partiernas kris som ligger bakom fusket och myglet i till exempel interna provval. ”Sju moderater har petats eller hoppat av uppdrag och kandidaturer i samband med anklagelserna om fiffel i partiets provval. Riksdagsman Mats G Nilsson kämpade in i det längsta, men gav upp sent på fredagen”, rapporterade TT den 19 februari. Men det som uppdagas inom Moderaterna är bara toppen på isberget. Mygel, medlemsfusk, toppstyre och privata valkampanjer o s v finns i alla etablerade partier. Fusket har blivit allt mer utbrett i takt med att de etablerade partierna blivit tomma skal samtidigt som politikerlönerna rasat i höjden och de politiska skillnaderna partierna emellan minskat.
1991 hade de nuvarande svenska riksdagspartierna 625 000 medlemmar. 2007 hade partiernas samlade medlemstal sjunkit till endast 280 000 medlemmar. Sedan dess har medlemsraset fortsatt och om det fortsätter i samma takt som nu står partierna utan medlemmar innan detta decennium är över.
”Det blir allt mera sällsynt att man är medlem i ett parti utan att man samtidigt har politiska förtroendeuppdrag”, konstaterade SVT:s nyhetsprogram Rapport i maj 2008.
Samtidigt står riksdagspartiernas ungdomsförbund utan medlemmar. Riksdagspartiernas ungdomsförbund redovisade totalt över 100 000 medlemmar i början av 1990-talet, idag är antalet medlemmar mindre än 15 000 och även den siffran är fylld med luft och fusk.
Vidare blir partiernas medlemmar allt äldre. Idag är en tredjedel av medlemmarna över 65 år.
Partierna har dessutom ytterst få aktiva medlemmar och deras verksamhet finansieras av skattepengar. Enbart det statliga stödet till riksdagspartierna uppgår till närmare 950 miljoner kronor, därtill tillkommer kommunalt partistöd på flera hundra miljoner.
En undersökning som gjordes 2008 visade att de statliga och kommunala partistöden ökat med hela 40 procent sedan år 2000. Under samma period hade partierna tappat var fjärde medlem. Medlemsavgifterna står för högst fem men oftast bara en till två procent av partiernas intäkter.
Förutom skattepengar kan de stora partierna också inkassera bidrag från rika, bolag och, som i Socialdemokraternas fall, stöd från LO-facken.
Valåret 2006 fick Moderaterna 30 miljoner kronor i enskilda bidrag från högavlönade och företag, Socialdemokraterna 19 miljoner konor från olika fack. Men vad har facket fått i retur av S? Istället för miljonrullningen till Socialdemokraterna måste facken arbeta för att lägga grunden till ett nytt arbetarparti och vara beredda att stödja kampanjer, rörelser och kandidater som kämpar mot högerpolitik och pampvälde.
Till skillnad från många andra länder behöver inte heller partierna redovisa vem som ger bidrag och varifrån kampanjpengarna kommer, vilket till och med Europarådet kritiserat.
Den folkrörelseanknytning som några av partierna en gång hade – Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och i mindre grad högerpartier som Centern – har för länge sedan gått förlorad. Idag är partierna valmaskiner som låter forma sin politik med hjälp av PR-byråer och konsulter. Med pengar i överflöd kan partierna erbjuda jobb, välavlönade uppdrag och fungerar därmed språngbräda för fortsatta karriärer.
Toppolitikerna är välavlönade och politikerkasten förenas i att man accepterat marknadens diktatur.
I avsaknad av ett nytt kämpande arbetarparti och politiker på arbetarlön går det politiska etablissemanget till höger och passar samtidigt på att ständigt höja sina löner.
I valet är det bara Rättvisepartiet Socialisterna som ställer upp med kandidater på arbetarlön.
- Avskaffa pampförmånerna – politiker på arbetarlön
- För ett nytt kämpande arbetarparti.
