På DN Debatt i måndags efterlyste Socialdemokraternas ledare Mona Sahlin och partiets finansministerkandidat Thomas Östros skärpta budgetregler inom EU och passade samti- digt på att berömma sig själva för 1990-talets (S)tålbad. Artikeln gav en tydlig vink om att vinner den S-ledda alliansen valet så väntar svångremspolitik.”Det Europa behöver är en ny och stram Stabilitets- och tillväxtpakt byggd på tydliga regler och sanktioner som tvingar Europas länder att sanera sina statsfinanser”, skriver de båda socialdemokratiska toppnamnen och fortsätter att: ”För Sveriges del är det oerhört viktigt att euron blir framgångsrik. Det är viktigt för Europas ekonomiska framtid. Vi är fortfarande positiva till euron.”
När det gäller euron går S-ledningen helt i otakt med opinionen på hemmaplan. Men kanske än mer talande är att när Europas arbetare revolterar mot EU-regeringarnas åt- stramningspolitik manar Socialdemokraterna i Sverige samma regeringar att genomföra än hårdare åtstramning.
Det Socialdemokraterna kräver är nästan snarlikt vad Anders Borg och EU:s övriga finansministrar redan har enats om; EU-länder som bryter mot Stabilitets- och tillväxtpakten ”budgetdisciplin” ska bestraffas hårdare genom ”att fråntas regionalstöd, men också rätten att delta i ministerrådsbeslut tills finanserna är i ordning” (brysselkontoret.se den 25 maj).
Enligt Stabilitets- och tillväxtpakten (stabilitetspakten), som EU-länderna beslutade om 1997 för att kunna gå vidare med den ekonomiska och monetära unionen (EMU) och euron, får ett lands budgetunderskott inte överstiga 3 procent av BNP medan statsskulden inte får överstiga 60 procent av BNP. Stabilitetspaktens krav på budgetdisciplin var ett villkor för att den tyska kapitalismen skulle ge upp D-marken. Ironiskt nog var Tyskland som euroland bland de första att bryta med stabilitetspaktens godtyckliga krav. I fjol hade EU-ländernas genomsnittliga budgetunderskott ökat till 6,8 procent av BNP och statsskulden till 73,6, i euroländerna låg budgetunderskottet på 6,3 procent och statsskulden hade stigit till nästan 79 pro- cent av BNP.
”Två år av kris har raderat tjugo års budgetkonsolidering. Vår tillväxtpotential har halverats under krisen” (Europa 2020 – En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla, EU-kommissionen den 3 mars i år).
Att EU-länder fortsätter att klamra sig fast vid stabilitetspaktens krav beror på att man behöver använda dessa som ursäkt för nedskärningar och för att koordinera sina attacker mot arbetarna.
De drakoniska nedskärningar som nu genomförs i Europa och som applåderas av S-ledningen i Sverige betyder fortsatt kris och växande skuldkris. Till och med de europeiska arbetsgivarna varnar för att de nedskärningar EU-regeringarna genomför riskerar att hämma tillväxt och köpkraft samt ta udden av den redan svaga ekonomiska återhämtningen i Europa.
De svenska socialdemokraternas stöd till EU-regeringarnas slakt på välfärd och arbetsvillkor – klasskrig –ger en bild av den politik som man själv ämnar föra om man vinner höstens val. Med hänvisning ”tillbaka till sunda statsfinanser” kan även givna löften om små ”återställare” dras tillbaka.
Till skillnad från Socialdemokraterna som tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet ansvarade för 15 nedskärningsbudgetar 1994-2006, manar Rättvisepartiet Socialisterna (RS) och CWI, den internationella socialistiska organisation som RS tillhör, till alleuropeiska strejker och demonstrationer mot EU-högerpolitik.
- Fullt stöd till arbetarkampen i Europa – arbetarna ska inte betala den kris som kapitalister och spekulanter har skapat.
- Nej till kapitalets EU och EMU – för ett demokratiskt och socialistiskt Europa.
