I Vänsterpartiets partiprogram, som antogs 2008, står att: ”Vänsterpartiet motsatte sig Sveriges medlemskap i EU. Skälen för vårt ställ- ningstagande är fortfarande giltiga… Vårt mål är att ersätta EU:s odemokratiska beslutsformer och fördragsfästa kapitalism med en alleuropeisk samverkan grundad på demokratiska principer. Det är en illusion att tro att EU i avgörande delar kan reformeras inifrån till dess den omvandlats till ett demokratiskt samarbete där kapitalets intressen pressas tillbaka.”
Tidigare ställningstagande och partiprogram väger dock lätt mot en eventuell ministerpost. Vänsterpartiet säger nu på sin hemsida at de ”rödgröna vill vrida EU till vänster”. Som om tanken på att EU kan reformeras inifrån blivit mindre illusoriskt idag, efter Lissabonfördraget och krisen, än för två år sedan.
Innan man också gav upp EU-motståndet hade Vänsterpartiet accepterat att grundförutsättningen för de rödgrönas ekonomiska politik skulle vara borgerliga regelverk som gällt för budgetpolitiken sedan 1990-talet, vilket betydde stöd till nedskärningar och inget principiellt motstånd mot privatiseringar.
Det är ingen tillfällighet att de rödgrönas EU-plattform inte med ett ord nämner EU:s högerpolitik och den välfärdsslakt som den pådyvlar medlems- staterna.
Både Vänsterpartiet och åtminstone delar av Mil- jöpartiet har tidigare varit starkt kritiska till EU:s militarisering, men i uppgörelsen reses inget motstånd mot Lissabonfördragets upptrappade militarisering. Inte utan glädje konstaterar Dagens Nyheter på ledarplats att ”de två tidigare EU-kritiska partierna accepterar nu kontroversiella inslag i den rådande politiken som att Sverige deltar i Natoledda operationer och även ska kunna delta i försvaret av ett europeiskt Natoland. De steg mot överstatlighet som EU har tagit i och med Lis- sabonfördraget accepteras i överenskommelsen” (DN:s ledare den 28 juni).
Lissabonfördraget betyder också att Fort Europas redan höga murar blir ännu högre när EU ”harmoniserar” sin migrations- och asylpo- litik. Utan krav och kamp för att skrota Lissabonfördraget blir den rödgröna EU-uppgörelsens löfte om att ”motver- ka en restriktiv flyktingpolitik inom EU” bara tomma ord. Och löftet om att ”Sverige ska vara ett föregångsland i frågan om att respektera asylrätten” går stick i stäv med Lissabon- fördragets propåer.
De rödgrönas uppgörelse är uddlös vad gäller EU och arbetsrätten. Lavaldomar och andra antifackliga domar ska inte rivas upp utan ”vi vill att EU ser över sina regler och utstationeringsdirektivet”.
Med hänvisning till ”opinionen” gav Miljöpartiet upp sitt EU-motstånd och nu gör Vänsterpartiet också det av samma skäl – men vilken opinion? Opinioner kan dessutom vända, vilket dagens rekordlåga stöd till euron – i Sverige och andra länder – är ett uttryck för.
Vänsterpartiet ger upp EU-motståndet samtidigt som arbetarnas kamp mot EU-politiken börjar söka sig alleuropeiska uttryck i form av gemensamma strejker och demonstrationer, vilket ger nya möjligheter att bygga ett EU-motstånd med förankring i kamp och massrörelser.
I valet är Rättvisepartiet Socialisterna det enda parti som är motståndare till EU:s nyliberalism och stor- maktsdrömmar.
- Skrota kapitalets EU – för ett demokratiskt och socialistiskt Europa.
- Fullt stöd till arbetarkampen mot EU:s högerpolitik.
- Nej till svensk EU- och Natomilitarism med stående förband och nykoloniala insatsstyrkor.
- Sverige och andra länder måste lämna Afghanistan.