I snart sex år har Maelise Salay bott och arbetat i Sverige. Nu hotas hon av utvisning till Kongo, där 80 procent av befolkningen lever på mindre än 1,50 kronor om dagen.I Demokratiska republiken Kongo bröt det som befarades bli Afrikas första världskrig ut 1998. Arméer från omkringliggande länder deltog i tävlingen om kontroll över landets enorma mineralresurser. Officiellt tog kriget slut 2003, men sedan dess har tillvaron i Kongo präglats av kaos, våld och svält för majoriteten av medborgarna. Den ström av mineraler som hela tiden har fortsatt flyta ut ur Kongo är antagligen det enda som kan beskrivas i någorlunda stabila ordalag.
– Vårt liv präglades hela tiden av osäkerhet: Vad händer imorgon? Lever vi och våra familjer fortfarande då?
Så beskriver Maelise Salay vardagen i Kongos huvudstad Kinshasa, som hon flydde ifrån år 2000. Då pluggade hon sociologi vid universitetet, men hon och hennes vänner hade ständiga problem med militär och polis. De förföljdes och blev stoppade på gatan. Ibland försvann personer spårlöst i systematiska kidnapp- ningar. Till slut bestämde sig Maelise och de flesta av hennes bekanta för att lämna landet. Många flydde till Kanada. Själv tog hon sig, tillsammans med sin dotter, till Dubai dit det är både billigare och enklare att resa. Haken med Dubai är att medborgarskap bara är tillgängligt för personer födda i Förenade Arabemiraten av inhemska föräldrar. När Maelises äktenskap med en man från landet tog slut, var hon därför tvungen att ge sig av igen.
År 2005 kom hon till Sverige. Först hamnade hon och hennes dotter – som blivit gravid med en man i Dubai som inte ville kännas vid faderskapet – i en flyktingförläggning i Gävle. Maelise minns inte exakt när avslaget på deras ansökan om asyl kom. Advokaten överklagade, men de fick ett nytt nej, kombinerat med ett avvisningsbeslut. Då gick familjen under jorden. De fick mycket hjälp av svenska kyrkan, liksom av elever i Maelises dotters skola i Söderhamn. Men utan jobb och egna pengar blev livet svårt. Maelise flyttade till Stockholm, där hon kände andra kongoleser. Under tiden i Sverige har hon engagerat sig i den kongolesiska situationen, men också deltagit i de papperslösas kamp.
– Nu är jag aktivist, jag är medlem i KongoMoko, en kongolesisk förening som sprider information om situationen i Kongo och kritiserar Ka- bilas styre. Jag har en blogg där jag skriver om vad som händer i Kongo och jag har ibland även medverkat i filmer som spritts på Youtube.
Maelises tillvaro präglas av konstant osäkerhet. Hon flyttar runt mellan olika adresser och vet aldrig säkert om hon kommer att kunna betala nästa hyra. Att planera för framtiden finns inte ens på kartan.
– Tiden bara går och går, jag blir äldre och äldre och oroar mig för att jag inte kommer att hinna bygga upp en trygghet innan jag blir för gammal för att arbeta, säger Maelise.
Ändå är Kongo inget alternativ. Varje år flyr över 350 000 människor landet. De som inte lyckas lämna Kongo lever kvar som internflyktingar: de tros i år vara 1,9 miljoner människor. Human Rights Watch (HRW), Amnesty international och FN har samtliga påpekat att Kongo är en farlig plats för den som kritiserar president Kabila. Enligt HRW gjorde sig Kabilas regim ansvarig för över 500 mord på meningsmotståndare mellan 2006 och 2008.
Under 2009 har FN:s observatörer rapporterat om en kraftig ökning av antalet trakasserier och arresteringar av människorättsaktivister, en ökning som sammankopplas med det stundande presidentvalet 2011. I januari 2010 konstaterade FN:s generalförsamling att det, trots flertalet re- kommendationer och påtryckningar, ännu inte finns några garantier ens för kongolesernas mest grundläggande rättigheter.
Östra Kongo har de senaste åren varit basen för FN:s största fredsbevarande insats. Men efter anklagelser om alltifrån ofullständig samordning till korruption och systematiska våldtäkter, måste insatsen ses som ett gigantiskt misslyckande. Nu ser det ut som om insatsen avvecklas, vilket president Kabila länge har krävt.
Exempel på hur desperat levnadssituationen är i Kongo ges på en bildblogg från Kinshasa. Där visas bilder av gatubarn som rånar förbipasserande och bilister. Och där syns också en kvinna visa sitt nakna bröst. Hon säljer sig för motsvarande 7 kronor med kondom, 13 kronor utan.
Det sexuella våldet mot kvinnor i Kongo har varit föremål för flera rapporter det senaste året. Siffror från Östra Kongo visar att upp till tre fjärdedelar av kvinnorna i vissa områden någon gång har våldtagits. Mest alarmerande är den normaliseringsprocess som många rapporter nu pekar på. Från att ha varit ett strategiskt vapen i krig, har våldtäkter flyttat in i de civilas vardag: grannar våldtar grannar, flyktingar våldtar flyktingar. Medan majoriteten av våldtäkterna fort- farande sägs utföras av män i någon slags uniform, har antalet våldtäkter som utförs av civila män stigit med oerhörda 1 733 procent sedan 2004.
Margot Wallström, FN-ambassadör, har kallat Kongo för ”våldtäkternas huvudstad”. Maelise undrar hur det går ihop med att Sverige utvisar människor till Kongo:
– Kvinnors situation i Kongo är mörk. Våldtäkterna har blivit systematiska och våldet finns inte bara i östra Kongo, det präglar hela landet. Sverige ger Kongo pengar för att hjälpa kvinnor i Kongo; varför hjälper man inte de kongolesiska kvinnor som finns i Sverige?
Ulrika Waaranperä
