Frankrike: Radikalisering och ökat tryck för generalstrejk

Frankrike skakas av den största proteströrelsen på decennier. Miljoner arbetare och ungdomar har gemensamt gått ut på gatorna för att försvara pensionen och stoppa Sarkozyregeringens attacker.

Efter sex stora massmobiliseringar sedan slutet av september har facket nu utlyst två nya aktionsdagar – den 28 oktober och den 6 november, men enligt Gauche Revolutionnaire (Rättvisepartiet Socialisternas systerorganisation) borde facken tillsammans med student- och elevorganisationer utlysa en generalstrejk utan stoppdatum för att rädda pensionerna. 

Senaten kommer troligtvis att att rösta om pensionsförslaget, som innebär en höjning av pensionsåldern från 60 till 62 samt från 65 till 67 innan full pension kan tas ut, under den kommande veckan. 

Den massiva proteströrelsen i Frankrike är nu den största på decennier. I tisdags (19 oktober) samlades återigen 3,5 miljoner människor runt om i landet för att protestera mot förslaget om att höja pensionsåldern.
Nu ser vi också att rörelsen inte längre bara är ett uttryck av ilskan mot det nya förslaget, utan att den tagit en mycket bredare, djupare och radikalare form där många nu protesterar mot hela president Nicolas Sarkozys högerpolitik.
Nu gäller protesterna även de dåliga lönerna, de dåliga arbetstiderna, den stigande arbetslösheten mm.

Stora arbetargrupper har strejkat sedan tisdag den 12 oktober, i såväl offentlig som privat sektor, tåg, flyg, hamnar, skolor och oljeraffinaderier. Minst en fjärdedel av bensinstationerna i landet står utan bensin och man pratar även om att matvaruhusen snart kommer att ha brist på varor. I staden Marseille har hamnen blockerats, sopåkarna har strejkat i nio dagar och en flygplats har blockerats, lokaltrafiken står stilla, tåg har ställts in eller blivit försenade.
På grund av transportarbetarnas strejker och blockader har Lady Gaga ställt in sina två konserter i Paris – fredag och lördag – eftersom det var stor risk att lastbilarna med ljud- och ljusutrustning inte skulle komma fram.

Rörelsen innefattar såväl ungdomar som vuxna, elever från hela 367 olika gymnasieskolor deltog i tisdags i protesterna och elever har även blivit  attackerade av kravallpolis, som försökte stoppa protesterna, bland annat med tårgas. Flera elever har skadats, men fler och fler väljer ändå att gå ut på gatorna och protestera.

– Vi ungdomar är som en tub tandkräm. När man väl pressat ut tandkrämen är det svårt att få in den igen, sade gymnasieeleven Alice till Svenska Dagbladet den 20 oktober.

Inrikesminister Brice Hortefeux har nu också bemyndigat paramilitär polis att bryta blockader av bensinstationer (brittiska BBC igår). 

Samtidigt försöker Sarkozy att lägga skuld på de protesterande och själv framstå som en räddare i nöden, som försöker stabilisera landet mot de ”växande oroligheterna”. Han säger också att han kommer att fortsätta att pressa på för att det uppenbart hatade pensionsförslaget ska gå igenom (BBC, 21 oktober).
Svenska Dagbladet  skriver idag att Sarkozy måste ”rädda Frankrikes trovärdighet”. Men det är Sarkozy som saknar trovärdigheten och stöd. Han blir alltmer avskydd och det visas inte bara på gatorna, utan även i opinionsundersökningarna.
 I måndags (18 oktober) visade en opinionsundersökning att till och med 34 procent av högersympatisörerna stöttar proteströrelsen och endast 30 procent av befolkningen har förtroende för Sarkozy, den lägsta siffran någon president någonsin fått i  Frankrikes historia. Hela 75 procent av befolkningen stöttar protesterna.
– De flesta fransmän har fått det sämre sedan Sarkozy kom till makten. Enbart de redan välbärgade njuter livets goda dagar. Men ett sådant samhälle kan inte hålla i längden. Minsta lilla gnista kan tända eld på samhället. Vi har ju vanan inne av att göra revolution, säger Thierry Desjardins,  högertidningen Le Figaros förre chefredaktör till Svenska Dagbladet den 20 oktober..

Det man ser i den franska proteströrelsen just nu är dock ett brist på ett centralt ledarskap, som kan förse arbetarna med svar och som kan organisera kampen. Fackledarna kan idag inte ta den rollen,  delvis på grund av att de nu står handfallna och chockerade över den enorma uppslutningen i rörelsen och den stegrande militansen vilken skrämmer såväl det kapitalistiska etablissemanget som facktopparna.

Ledningen för de stora fackliga centralorganisationerna är mest intresserade av att försöka få proteströrelsen att ”mjuklanda” innan  större strejker börjar organiseras underifrån.  De försöker att pressa tillbaka rörelsen och få ett slut på radikaliseringen, istället för att leda rörelsen framåt.
Många fackföreningsledare hoppas fortfarande på att senaten kommer kunna föreslå någon slags kompromiss, för att på så sätt lugna arbetarna och ungdomarna. Det är dock osannolikt att en sådan utveckling kommer att ske, både från senaten och massrörelsens sida.