”Vad vi nu bevittnar är slutet på USA:s globala dominans”, skrev den tyska upplagan av Financial Times från mötet. Men samtidigt som USA-imperialismen försvagas finns heller ingen stormakt som kan axla dess tidigare givna roll som världsledare, vilket är en förklaring till de ökade spänningarna de imperialistiska makterna emellan.
Robert Reich, president Bill Clintons arbetsmarknadsminister 1993-97, beskrev G20-mötet som ett misslyckande. Enligt Reich var mötet oförmöget att göra något åt de växande ekonomiska obalanserna mellan länderna och inom länderna samtidigt som ”världsekonomin håller på att dras ned i protektionism”.
”De globala ekonomiska obalanserna fortsätter att växa och med dem skuldsättningen hos de redan hårt skuldsatta och ansamlingen av allt osäkrare fordringar hos kreditorerna. Risknivån i den globala balansräkningen ser alltmer ohälsosam och ohållbar ut. Den växande valutaoron är ett tydligt tecken på att spänningarna börjar närma sig bristnings- gränsen”, varnade Per Lindvall på E24.se befogat i måndags.
Valutakrig och växande skuldkris kastade sin skugga över G20-mötet. Manipulationer med valutakurserna har blivit ett allt vanligare protektionistiskt verktyg som regeringarna använder sig av för att om möjligt stärka den egna ekonomin.
Före G20-mötet publicerade EU-kommissionen en rapport som listade 332 olika protektionistiska beslut sedan år 2008. Rapporten listade bara beslut som man menade var riktade mot EU-ländernas handel, inget sades eller nämndes om den protektionism som EU använder sig av. Som alltid försökte regeringar eller regionala imperialistiska block – typ EU – skylla protektionismen på konkurrentländerna och/eller deras block.
USA ursäktar ofta sin egen protektionism med hänvisning till att Kinas regering medvetet håller nere kursen på sin valuta. Kina försvarar sig å sin sida med att påminna de styrande i USA om att utan den kinesiska kapitalismens investeringar i den amerikanska statsskulden – 2008 och 2009 köpte Kina amerikanska statsobligationer i en takt av 17 miljarder dollar i månaden – skulle den amerikanska ekonomin ha kollapsat o s v.
Det är den hårdnande konkurrensen inom ramen av en global kapitalistisk kris som resulterat i att ”tiden av nära samarbete mellan världens stora länder kanske är över” (tyska Der Spiegel den 11 november). Det G20-länderna kunde enas om var att skjuta upp alla svåra beslut i hopp om att återhämtningen i världsekonomin ska ta rejäl fart igen.
Detta är dock en from förhoppning. Istället väntar nya valutakrig och fortsatt smygande protektionism i takt med att obalanserna i världsekonomin tilltar och nya skuldkriser.
Mitt under G20-mötet blev den irländska skuldkrisen akut och mötets europeiska deltagare tvingades sammanträda flera gånger för att diskutera hur man skulle kunna förhindra en irländsk totalkollaps – att landet inte längre kunde betala sina lån. ”En majoritet av de globala investerarna tror att Irland ställer in betalningarna inom 18 månader” (bloomberg.com den 12 november). Även om Irland får nödlån av EU och Internationella valutafonden (IMF) så räknar spekulanterna med att Irland ändå snart går omkull.
De drakoniska krispaket som den irländska regeringen ämnar lägga fram för att få ner underskotten kommer bara att förvärra problemen, precis som i Grekland. Den grekiska ekonomin sjunker nu med 4,5 procent i årstakt, arbetslösheten är rekordhög och i veckan väntas nya nedskärningar.
Den redan svaga ”återhämtningen förlorar momentum andra halvåret i år och kommer sannolikt att vara fortsatt försvagad under första halvåret 2011”, var budskapet i IMF:s senaste prognos från oktober i år.
Det som kallas återhämtning har helt gått arbetarhushållen förbi och arbetslösheten har fortsatt att öka; det har varit en återhämtning som både gett upphov till vidgade klyftor och nya förödande kriser.