Det är en del av offentlighetsprincipen och innebär, förutom att anställda inte får straffas för att de lämnat ut information till media, att det är straffbart att efterforska vem som har lämnat ut informationen. Men när offentlig verksamhet tas över av privata företag försvinner mycket av de anställdas skydd.
Det finns redan många exempel på hur anställda drabbas.
Ett är en ekonom på ett privat vårdföretag som till media avslöjade hur mycket företaget hade delat ut till sina aktieägare. Företagsledningen kunde utan att bryta mot lagen efterforska vem som hade lämnat ut informationen och sparka ekonomen, för ”illojalitet” mot företaget. Visserligen är det fortfarande olagligt för en journalist att avslöja sin källa, men det är fritt fram för det privata företaget att efterforska och straffa den anställda.
Ofta används meddelarfriheten för att avslöja missförhållanden av olika slag, men den är också ett sätt för allmänheten att kunna få insyn i offentlig verksamhet (all information får dock inte lämnas ut, till exempel inte sekretesstämplad patientinformation).
Även inom kommuner och landsting hotas meddelarfriheten allt mer. Ett exempel är en ambulansförare vid Sunderby sjukhus som kritiserade undermåliga ambulanser och därför fick en tillsägelse av sin chef.
I Stockholm stad har en ”mediepolicy” utarbetats som anställda ska följa, trots att arbetsgivaren inte har någon rätt att bestämma hur anställda ska uttala sig i media.
Rättvisepartiet Socialisterna i Luleå har därför lagt motioner om att företag som får uppdrag åt kommunen ska ha meddelarfrihet för sina anställda och att kommunens anställda ska få information om vad som gäller. Visserligen hindrar ett krav från kommunen inte att företag ändå kan efterforska och straffa anställda, men då kan kommunen hävda att det är ett avtalsbrott och avbryta kontraktet och eventuellt också kräva skadestånd.
Jonas Brännberg
kommunfullmäktigeledamot för Rättvisepartiet Socialisterna i Luleå