Svara hetsen mot lönerna med offensiva lönekrav och förbered för konflikt.Det kapitalistiska etablissemanget har förenats omfattande och högljudd kampanj för att pressa ner lönerna. Det går snart inte en dag utan att någon kapitalistisk ekonom eller politiker eller arbetsgivarhök går till storms mot de påstådda ”för höga” lägstalönerna alternativt ingångslönerna samtidigt som man predikar ”återhållsamhet” avtalsrörelser som väntar.
Under 2011 går cirka 90 avtal ut för drygt 440 000 anställda. 2012 omförhandlas runt 450 avtal för 2,5 miljoner anställda.
Den ekonomiska återhämtningen och de senaste årens steg mot en låglönemarknad jämte fackledningens kapitulation har gett högern och arbetsgivarna blodad tand. Mycket vill ha mer och det märks inte minst i arbetsgivarorganisationerna Teknikföretagen och Almegas utspel inför höstens avtalsrörelse. Enligt Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe är till och med låga fyraprocentiga löneökningar ”åt helvete för högt, även i dagens läge” (Dagens Industri den 20 april).
"Frys ingångslönerna i tio år!” sa Almegas vd Jonas Milton, två veckor senare. Milton efterlyste också större löneskillnader och tillade att ”löneökning till alla är en styggelse”.
Detta samtidigt som börsbolagen gör rekordvinster. Vinsterna har ökat sju kvartal i rad och första kvartalet i år redovisades de högsta vinsterna någonsin och hittills har aktieägarna fått löften om utdelningar på cirka 148 miljarder kronor (siffran är från februari i år och den är uppåtstigande). Till det ska läggas återköp av aktier och extrautdelningar som kommer med stigande vinster.
Atlas Copco, som har 33 000 anställda, delar i år ut 11 miljarder kronor till sina aktieägare. Det är mer än den vinst man gjorde för hela 2010. Elva miljarder kronor motsvarar drygt 333 000 per anställd! Så visst finns det pengar.
Borgarkampanjen mot lönerna syftar ytterst till att bibehålla den abnorma höga vinstnivån och garantera en fortsatt omfördelning av produktionsresultatet från löner, arbetsvillkor och välfärd till vinster och nya gåvor till överklassen.
Arbetsgivarna är inte ensamma om att hetsa mot löner och centralt avtalade lönepåslag i allmänhet och låglönesatsningar i synnerhet.
Även finansminister Anders Borg har offentligt gett uttryck för att lönerna i kommunsektorn är ”för höga” och Riksbankchefen Stefan Ingves hotade i april med ännu högre räntehöjningar om avtalsrörelserna 2011-2012 leder till ”för stora” lönepåslag. Högeralliansens femte jobbskatteavdrag, som införs vid årsskiftet, är delvis motiverad av att regeringen vill markera sitt stöd till arbetsgivarnas försök att hålla löner nere och vinster uppe; lönerna behöver inte öka eftersom skattesänkningen räddar reallönen är högerns budskap.
I veckan publicerade statliga Konjunkturinstitutet (KI) en lönebildningsrapport som mässade att lönerna inte får öka med mer än futtiga 3,1 procent per år under perioden 2012-2014.
Om lönerna ökar med mer än så kommer arbetslösheten inte att kunna sänkas till 5 procent, enligt KI. En lägre arbetslöshet än så är inte önskvärd hävdar KI eftersom det skulle kunna fackens ställning och stimulera lönekamp.
KI:s 3,1 procent i årlig lönelyft är en total siffra, som t ex inberäknar löneglidning, omsatt till centralt påslag blir det ynkliga 2 procent, vilket är lägre än de exceptionellt låga ökningarna av industriarbetarnas löner i år. Mot bakgrund av att inflationstakten på årsbasis stigit till 3,3 procent (april-siffran) är KI:s lönetak lika med reallönesänkningar och det är att beteckna som ett direkt hån mot lågavlönade. Många hushåll går back, särskilt lågavlönade och ensamstående, går back i år på grund av ökade boendekostnader, dyrare lån och kraftiga prisökningar på bränsle och el. Jobbskatteavdraget har till stor del redan ätits upp av stigande elpriser och högre ränta.
Detta bara understryker vikten av lönepåslag till alla och mest till de lågavlönade. KI måste emellertid erkänna att de senaste årens exceptionellt låga löneökningar varit en viktig anledning till vinstexplosionen: ”Timlönernas ökningstakt bromsade in tydligt 2009 och blev 2010 den lägsta under 2000-talet. Uppbromsningen i tillväxttakten av timlöner bidrog, tillsammans med att produktiviteten ökade med 3,9 procent i näringslivet 2010 och ill att enhetsarbetskostnaden i näringslivet sjönk med drygt 4 procent 2010. Detta gav förbättrad lönsamhet” (KI: Lönebildningsrapporten 2011).
Det är ett krångligt sätt att säga att vinsterna stigit på grund av låga löneökningar samtidigt som färre anställda producerat mer. (För kapitalistiska ekonomer är enhetsarbetskostnaden ¬i gemensam valuta en mätare av kostnadsläget i ett land jämfört med konkurrenterna. Minskar enhetsarbetskostnaden ökar konkurrenskraften om omvänt. Enligt KI har de svenska kostnadsläget gentemot de andra EU-länderna stadigt förbättrats sedan 1996. ”Förbättringen av Sveriges relativa kostnadsläge gentemot EU27, uppmätt med relativ enhetsarbetskostnad i gemensam valuta, var nästan 14 procent under perioden 1995-2009.” skriver KI i sin Lönebildningsrapport. För att i nästa mening bedyra, föga överraskande, att detta inte ska läsas som om det finns utrymme för 14 procentiga löneökningar som kompensation för att vinsterna ökat på lönernas kostnad. Men KI förklarar så klart inte varför.
Efter år av lönenedpressning, krisavtal, industrislakt i kombination med ett oemotsvarat guldregn över redan rika samt rekordvinster finns en revanschlusta och en växande känsla bland arbetarna att nu är det vår tur, som förstärks av ständiga rapporter om snabbt stigande direktörslöner , bonusar och nya gåvor till aktieägarna.
Det kapitalistiska etablissemangets kampanj mot lönerna är ett uttryck för att ”vi är oroliga över ett revanschtänkande” (Svenskt Näringslivs vice vd Christer Ågren i LO-Tidningen den 18 maj). I samma artikel erkänner också IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä att arbetarna vill ha revansch, men att facktopparna försöker hålla emot.
Men att Facken inom industrin inte ens kan samla alla förbund bakom det nya Industriavtalet, Pappers sa nej torsdagen den 19 maj, är också ett uttryck för ett tryck underifrån och växande krav på att det måste bli ett slut på facktopparnas eftergiftspolitik.
Höj lönerna på vinsternas bekostnad. Sällan har den gamla parollen varit så aktuell. Till följd av dåliga avtal och ökad press på de anställda som finns kvar har vinster och produktion kunnat öka. Resultatet har blivit sjunkande löneandel. I Sverige har lönernas andel av BNP sjunkit från 66 procent 2001 till 56 procent i fjol.
”Svaret är enkelt – mindre pengar till välfärd. Om löneandelen av BNP i Sverige hade varit den samma som 2001 skulle det finnas drygt 84 miljarder mer i statskassan och om löneandelen befunnit sig på 1977 års nivå hade tillgångarna ökat med drygt 320 miljarder. Om löntagarkollektivet fått en större del av kakan än i dag hade vi till och med haft råd med de skattesänkningar på dryga 150 miljarder som borgarna genomfört. Men med nuvarande andel tär i stället skattesänkningarna på välfärden och tvingar fram besparingar som i sin tur skapar nya problem”, skrev LO-Tidningen den 29 april 2010 med utgångspunkt från 2009 års löneandel på 58 procent.
Vad gör då storbolagen och bankerna med de hundratals miljarder kronor som man tjänar i år?
”Statistik för hela perioden [2005-2012] ger tydliga indikationer på att investeringarna i börsbolagen sjunker. År 2012 tror prognosmakarna att investeringskvoten kommer att ligga på 80 procent av 2005 års nivå, medan rörelsemarginalen [vinster] efter en svacka då förväntas ha återhämtat sig och bolagen vara lika lönsamma som 2005. Under samma period kommer utdelningarna fyra av sju år att ha varit eller väntas bli högre än vad som var fallet 2005. År 2012 väntas utdelningarna ha stigit med över 20 procent jämfört med 2005”; enligt fackförbundet Unionens bolagsindikator mars 2011. Men 20 procent högre än 2005 – närmare 165 miljarder kronor – är för lågt räknat.
Det är hög tid för facken att samlas till en samordnad offensiv – med rejäla lönelyft centralt fördelade lönelyft till alla och mest till lågavlönade.
En kamp för högre lön, låglöne- och kvinnopotter och trygga, fasta jobb – heltid till de som så önskar går på tvärs mot det nya Industriavtalets propåer och skrivningar som betyder att facktopparna blir lönepoliser och anti-fackliga opo (så kallade opartiska ordföranden) ges större befogenheter. Självklart måste medlemmarna få rösta om avtalet – för demokratiska och kämpande fack.
Svara hetsen mot lönerna med offensiva lönekrav och förbered för konflikt.
Per Olsson
