Mattias Bernhardsson, kommunfullmäktigeledamot för
Rättvisepartiet Socialisterna i Haninge, deltog på Enhetslistans
kongress i helgen och rapporterar om diskussionerna.I helgen hade Enhetslistan i Danmark en välbesökt kongress med över 500 deltagare. Enhetslistan, som föddes genom sammangåendet av flera vänstergrupper redan 1988, är idag det den enda kraften i folketinget som står för ett alternativ till högerpolitiken och den ökade rasismen.
Opinionsmätningar spår att de skulle få dubbelt så många mandat om det var val idag, från 4 till 8, vilket bidrog till den optimism som speglade kongressen.
Men diskussionen visade också på viktiga debatter inom partiet. Ledningen än blir allt mer valinriktad och talar om behovet av en ’ny röd-grön regering’, där Enhetslistan ses som garanten mot att Socialdemokraterna och det högerskenande Socialistiskt Folkeparti allierar sig med borgerliga partier.
Detta mötte mothugg då flera delegater var upp i talarstolen och varnade för ’valfixering’. Kritikerna tryckte på för att partiet inte får ställa upp några nedskärningar och att mer energi måste läggas på såväl det fackliga arbetet som att ingripa och stödja arbetar- och elevkamp.
Michael Varming, Enhetslistans kommunalråd i Köpenhamn talade om hur de blockerat S-nedskärningar på handikappade. Men han nämnde inte ett ord om att de röstade för budgeten, genomfört nedskärningar på hälften av verksamheterna i staden, skurit ner på psykiatrin m m.
Kongressens stora debatt var om Enhetslistans beslut att stödja den NATO-ledda militära interventionen i Libyen, ett stöd de fick dra tillbaka efter en protestvåg från medlemmarna. Debatten visade på en växande klyfta mellan partiets parlamentsgrupp och medlemsbas. På kongressen var partistyrelsen defensiv men lyckades ändå med nöd och näppe rösta ner ett förslag som skulle inneburit ett ökat medlemsinflytande över parlamentsledamöterna.
På den internationella kommissionen debatterade främst de internationella gästerna Libyen-frågan. Jag själv från Rättvisepartiet Socialisterna (RS) och Michael O’Brien från United Left Alliance (nyligen invalda i Irlands parlament) på Irland polemiserade med Celine Meneses från Parti de Gauche i Frankrike som försvarade sitt stöd till den militära interventionen med att det hade stöd av FN.
Michael O’Brien påminde om vänsterns tidigare misstag att stödja brittiska trupper till Nordirland 1969, för att ’skydda katolikerna’ eller indiska trupper till Sri Lanka 1988, för att ’skydda tamilerna’. Imperialismen har lika tydliga intressen då som nu.
Jag tog upp att FN är en lika dålig ursäkt som NATO då båda representerar Västmakternas intresse att kväva revolterna; att bombningarna – likt i Serben 1999 – inte försvagat Gaddafi utan istället passiviserat de massor som behövs för att fälla honom och att den officiella oppositionen i Bengazi – med de ex-generaler vilka själva har blod på händerna – inte står för något demokratiskt alternativ. Socialisters roll är inte att stödja kapitalistiska regeringar, utan att stödja arbetare att själva stoppa Gaddafi genom sin masstyrka. Den masstyrkan sågs innan interventionen då folket i Bengazi kastade ut Gaddafis trupper.
Kamal Abouaita från skattetjänstemännens fackförening i Egypten kritiserade också ’interventionisterna’ och Mamdouh Habashi från Egyptiska socialistpartiet lät representanterna från Gauche veta att han stödde RS beskrivning "till 100 procent".
Enhetslistans representant medgav att argumentet om en nära förestående massaker i Bangazi var kraftigt överdriven men att de agerade enligt de fakta de hade just då, d v s av regeringen och media. Detta visar främst att Enhetslistans politiker står utanför partiets demokratiska diskussioner och alltför inblandade i borgarnas värld i folketinget – en uppfattning som tydligt framgick i flera debatter under kongressen.
