Årets lokalval genomfördes mot bakgrund av en intensifierad kamp i fattiga områden och på arbetsplatser samt växande avsky mot de styrandes oblyga lyxliv och korruptio. Det i sin tur medförde att fler oberoende kandidater och fler nya kämpande organisationer, många med socialistisk inriktning, ställde upp i valet.
Det slutliga valresultatet presenterades den 24 maj: African National Congress (ANC) fick 63 procent, jämfört med 66 procent i lokalvalet 2006 och i parlamentsvalet 2009.
Democratic Alliance (DA) ett nyliberalt parti , som domineras av vita, fick 24 procent mot 16 procent i förra lokal valet. Detta efter att DA svalt ett mindre parti (Independent Democrats) och fört en intensiv kampanj för att framställa sig som ”den officiella oppositionen”.
I ett klimat av växande social och politisk polarisering ökade valdeltagandet jämfört med år 2006, samtidigt som mindre oppositionspartier förlorade stöd.
Mest förlorade Inkatha Freedom Party (IFP), det före detta apartheidsponsrade zulunationalistiska partiet som haft sitt styrkefäste i provinsen KwaZulu-Natal.
Valet markerade slutet för IFP. Partiet styr numera bara i två av KwaZulu-Natals kommuner. I provinsens övriga kommuner styr en koalition mellan IFP:s ärkefiende ANC och National Freedom Party, en utbrytning ur IFP.
DA vann röster på de mindre borgerliga partiernas tydliga irrelevans. Valframgångens betydelse ska dock inte överdrivas, eftersom partiet saknar ett politiskt alternativ som gör det möjligt att vinna arbetarnas och de fattigas stöd. Trots DA:s desperata försök att skaka av sig apartheidprivilegiumstämpeln är en röst på partiet fortfarande otänkbart för de flesta svarta.
Trots vissa genombrott, inklusive i svarta arbetarklassområden, och DA:s för ANC-ledningens så chockerande framgångar i det gamla styrkefäste Port Elizabeth (där ANC föll dramatiskt till 51 procent), är partiets andel av de svartas röster inte högre än sex procent. Att DA fick över 20 procent bidrar dock till att avslöja partiet som det högerparti det är, samtidigt som ANC:s självförtroende har fått sig en törn.
ANC och dess partners South African Communist Party (SACP) och Congress of South African Trade Unions (Cosatu, landets största och mest kamporienterade fackliga centralorganisation) – trepartsalliansen – hävdar att valresultatet visar på ”folkets” osvikliga förtroende för ANC. Man har samtidigt känt sig tvungna att öppet mana till åtgärder för att tillmötesgå de som är missnöjda med ANC:s styre av kommunerna; politikerna ska skickas ut till ”problemområden” för att lyssna på folket. Ett nytt system utlovas som ska göra att kommunfullmäktigen och borgmästare känner ansvarsskyldighet.
Nervositeten i toppen är ett tecken på hur ANC:s politiska auktoritet är svagare än någonsin, trots den stora majoriteten man har. En närmare granskning av själva valets aritmetik avslöjar att ANC har fått sin lägsta andel av rösterna någonsin: Av de 13,6 miljoner som röstande valde 8,1 miljoner att rösta på ANC. Men 23,7 miljoner hade registrerat sig för att rösta, 10 miljoner röstade inte alls. Utöver det var det drygt 8 miljoner röstberättigade som inte ens registrerade sig. 18 miljoner röstade alltså inte alls, mer än dubbelt så många som antalet ANC-väljare. ANC:s röstetal var bara 25 procent av alla röstberättigade.
ANC:s valkampanj präglades denna gång av mindre arrogans och mer betoning av att ”det finns problem, men ge oss en chans till att lösa dem”.
Polisens mord på demonstranten Andries Tatane den 13 april, rakt framför ett TV-kamera-team, bidrog också till en mer ödmjuk ton.
Andries Tatane, 33, var en av ledarna för kampen för rent vatten i townshipet Meqheleng i Ficksburg och när han ifrågasatte polisens handlade när man hade dödat en gammal man med vattenkanon blev han en måltavla för polisen.
Bilderna av sex polisers slag och skott mot den obeväpnade Tatane tills han kollapsade och avled sågs av miljoner tv-tittare. Polisens mord på Tatane ledde till att fler insåg vilken klass regeringen verkligen företräder.
Som en del i en smygande utveckling mot auktoritär högerpopulism har statens repression tilltagit. Polisen har fått nya direktiv om att ”skjuta för att döda” och har gått tillbaka till apartheiderans militära rangordning och exercis.
De senaste månaderna har varit ytterligare en högvattenperiod i Sydafrikas nu flera år långa ström av så kallade ”service delivery”-protester: Demonstrationer och ibland regelrätta lokala uppror för bättre och mer rättvis fördelning av kommunala tjänster som bostäder, elektricitet, rinnande vatten och avlopp, mot korruption och politiker som bara tänker på sig själva.
Sydafrika är världens officiellt mest ojämlika land. Den rikaste en (1) procenten av befolkningen äger 70 procent av landets ekonomi. De fattigaste 20 procenten äger bara 1 procent. Trots att Sydafrika har undvikit de bank- och statsskuldkriser som drabbat andra länder drabbades landet hårt av den globala krisen.
Industriproduktionen föll med över sju procent under 2009. Över en miljon förlorade sina jobb från 2009 till mitten av 2010. Liksom i världsekonomin i stort är den nuvarande återhämtningen i ekonomin svag och begränsad.
I år har än så länge kommunanställda som sophämtare och bussförare strejkat, men allt mer hårdnade förhandlingarna mellan t ex gruv- och metallarbetare och deras respektive arbetsgivare tyder på att fler strejker kan vara på gång.
I augusti i fjol strejkade 1,3 miljoner offentliganställda för högre lön. Strejken innebar en viktig vändning i hur de mest medvetna organiserade arbetarna såg på president Jacob Zumas ANC-regering. Zuma kom till makten i valet 2009 efter ett medlemsuppror inom ANC mot den förre ledaren och presidenten Thabo Mbeki 2007. Stödet från Cosatu och SACP spelade en avgörande roll i att föra Zuma till makten. Men ANC-regeringens hårdnackade motstånd (polisvåld och massarrester) mot de offentliganställdas strejk 2010 tog i stort sett död på myten om Zuma och ANC som arbetarnas och de fattigas vän.
Pressen på SACP- och Cosatuledarna som har vallat sina medlemmar till Zumas fålla ökade enormt. ”Kommunist”-partiet, som tillhandahåller kapitalets mest pålitliga ministrar, splittrades allt mer och i lokalvalet ställde flera utbrytargrupper från SACP upp.
Även sprickorna mellan SACP-ledningen och dess ideologiska lärjungar i Cosatu blir allt tyligare.
I oktober 2010 kallade Cosatu till en ’civil society conference’ tillsammans med ett antal folkliga och radikala organisationer. Konferensen framstod som ett försök att förena arbetare och fattiga kring ett nytt politiskt program – och varken ANC eller SACP var inbjudna, vilket utlöste ett hotfullt dunder om ”försök
till regimförändring” från ANC:s högkvarter.
”Regimförändring” och bildandet av ett nytt självständigt arbetarparti var tyvärr det sista som Cosatuledarna hade i åtanke. Konferensutspelet var ett försök att ”mota Olle i grind”.
Men inom arbetarrörelsen har konferensen bidragit till att legitemera idén om ett självständigt politiskt program frånskilt från ANC och trepartsalliansen.
ANC:s paranoida bemötande av konferensen visar på den bävan med vilken de närmade sig valet i maj.
För att stävja vad det måste ha fruktat som en sviktande väljarbas tog partiet till extraordinära åtgärder: Istället för att som vanligt låta ANC:s organisationer välja partiets kandidater skulle kandidaterna utses i en ”demokratisk process” ute i de olika bostadsområdena. Icke-ANC-medlemmar fick därigenom möjlighet att rata avskydda och korrupta lokalpolitiker och själva välja ANC:s kandidater.
Denna så kallade demokratiseringen innebar i själva verket en byråkratisk kupp inom ANC i och med att partiets medlemmar i stort sett fråntogs rätten att suveränt välja sina representanter. Samtidigt spm det också ett erkännande att ANC:s partiföreningar och andra strukturer inte längre svarar upp mot med vanligt folks intressen. Oundvikligen möttes den högsta ledningens kupp förstås av motkupper från partibyråkratins lägre skikt.
Runt om i landet följde häftiga konfliker och massprotester för att ersätta de påtvingade kandidater med folkets ”egna”.
Situationen blev så allvarlig att i president Zuma såg sig tvungen att ingripa med löftet om att ’ANC-påtvingade’ kandidater ska återkallas efter valet, förmodligen utan att ens ha något mandat för denna nödlösning från sitt parti, ett utspel som efter valet har lett till ännu skarpare motsättningar mellan partiets olika fraktioner.
I tidigare val har organisationer och områden som kämpat valt att bestraffa ANC genom att inte rösta; ”Inget land, ingen bostad – ingen röst. Men i årets val ville man på många håll utmana även i val. I årets val var antalet oberoende kandidater 14 procent högre än i lokalvalet 2006. (Bland de oberoende kandidaterna fanns också en del opportunister, men flertalet representerade den lokala kampen). Dessutom ställde över 1 000 kandidater upp för olika protestorganisationer. Bland dem fanns också flera nya vänsterinriktade organisationer inklusive utbrytargrupper från SACP. Mpumalanga Party i Moutse kommun, som bildades två månader innan valet fick 12 mandat i fullmäktige.
Ett talande exempel är Khutsong township i Merafong söder om Johannesburg. Här genomförde invånarna, organiserade under Merafong Demarcation Forum, en i det närmaste total bojkott (12 personer röstade) av lokalvalet 2006. Merafong Demarcation Forum förvandlades dock till Merafong Development Forum och mer eller mindre sögs upp av ANC. Ur dessa erfarenheter har aktivister nu istället bildat Merafong Civic Association för att fortsätta kampen, och de gjorde bra ifrån sig i valet med totalt omkring 1 200 röster.
I lovalvalet stödde Democratic Socialist Movement (DSM, CWI i Sydafrika) Operation Khanyisa Movements (OKM) valkampanj i Thembelihle och Soweto utanför Johannesburg, Socialist Green Coalition i Durban och en oberoende kandidat i Soweto – alla på kämpande program och för kandidater på arbetarlön, rätt till återkallande av politiker, o s v.
Med totalt 4 400 röster säkrade OKM den fullmäktigeplats man hållit sen 2006.
DSM står också i kontakt med andra organisationer som ställt upp i valet, bland annat med nybildade Socialist Civic Movement (SCM) som bildats ur de senaste årens stormiga proteströrelser i samhället Balfour i Mpumalanga.
SCM vann knappt nio procent av rösterna i Balfour!
DSM hoppas på att kunna bygga vidare på dessa små framsteg och den ökade politiska medvetenhet som de representerar genom att ta initiativ till en samling av så många som möjligt av dessa organisationer för att lägga upp en strategi för att förena och fokusera kampen för ett politiskt alternativ för arbetare och fattiga under de närmaste månaderna.
Valframgångarna för exempelvis SCM och Mpumalanga Party visar på möjligheten att forma ett arbetaralternativ.
Samtidigt växer spänningarna inom Cosatufacken.
Kommunalarbetarnas fack SAMWU hotade bara några dagar innan valet med en landsomfattande strejk. Strejkhotet kom efter att fackledarna några veckor tidigare deklarerat att det var omöjligt at övertyga medlemmarna att lägga sin röst på ANC. Regeringen ingrep med löften och strejken blåstes av i sista stund.
Oavsett vilka andra överväganden som kan ligga bakom SAMWU-ledningens utspel är det också en reflektion av arbetarnas testande av svängrummet inom Cosatufacken, där spänningarna ser ut att kunna nå alltmer outhärdliga och explosiva nivåer den närmaste tiden. Alliansen med ANC har inneburit att Cosatu i många fall direkt motarbetar medlemmarnas intressen.
Senast exemplet var när 9 000 gruvarbetare vid Lonmins (världens tredje största platinaproducent) Karee-gruvan i Rustenburg sparkats efter att de gått ut i vild strejk i protest mot att företagsledningen i samarbete med den egna fackledningen i NUM (Cosatus största förbund) hindrat arbetarnas från att själva välja sina representanter.
Kareearbetarna såg också länken till ANC och satte en vallokal i blockad på valdagen i protest mot fack- och gruvledningarna.
Lokalvalet i Sydafrika 2011 hölls alltså mot bakgrund av skärpta klassmotsättningar och av att det har blivit allt svårare att upprätthålla skenet av ANC-regeringen som arbetarnas och de fattigas vän.
Medan etablissemanget firar Sydafrikas unga demokratis ’mognande’, har 1994 års illusioner i själva verket mognat – först till uppgivenhet och förvirring, och nu allt mer till en organiserad vrede. Ett medlemsuppror inom något av Cosatus förbund skulle kunna bli det genombrott i sökandet efter ett nytt parti som kan förena kämpande arbetare, ungdomar och arbetslösa genom ett socialistiskt program. Att nya vänsterorganisationer har gått framåt i valet utgör det första, om än så länge tidiga och splittrade, steget i den riktningen.
Nu behövs en kraft som kan förena dessa massorganisationer till att utarbeta ett grundläggande gemensamt program och för att låta de kommunfullmäktigeplatser som vunnits bli till en spjutspets i riktning mot bildandet av ett nytt socialistiskt arbetarparti.
Liv Shange
DSM (CWI i Sydafrika)
