Libyen: Stoppa NATO:s krig – att störta Gaddafi är det libyska folkets sak

2011-06-10 11:57:16




Bara några timmar efter att den svenska regeringen tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet beslutat om att fortsätta krigsinsatsen i Libyen med ”intensifierad och bredare spaningskapacitet utfört av fem stycken JAS 39 Gripen och tillhörande stödresurser, bland annat flygtankning samt en bordningsstyrka för att upprätthålla vapenembargot samt personal för informationsoperationer” (ur uppgörelsen den 8 juni ) beslutade NATO-mötet i Bryssel, som väntat, att förlänga den militära insatsen i Libyen med ytterligare 90 dagar från den 1 juli.

Insatsen mot Libyen har nu pågått längre än NATO:s 12 veckor långa bombkrig mot Serbien som orsakade den största flyktingkatastrofen i Europa sedan andra världskriget och efter bombkriget avskiljdes Kosovo/Kosava från rest-Jugoslavien och sattes under Väst överhöghet.
Bombkriget som skulle försvaga och avsätta Serbiens president Slobodans Milosevic gav istället denna diktatorn möjlighet att sitta kvar ännu en tid. 
”Inget kan vara mer falskt än påståendet att NATO:s bomber fällde Milosevic… I själva verket var det så att till följd av bombangreppen kunde Milosevic klamra sig fast vid makten i ytterligare 18 månader. Bomberna över Serbien innebar inte bara att broarna över Donau kollapsade utan det gjorde även den inhemska oppositionen. Det var folket som slutligen såg till att sparka ut Milosevic 2001”, skev den brittiske generalen Michael Rose, som bland annat varit chef för FN-styrkorna i Bosnien, i sin bok ”Washington’s war”.

NATO-mötets beslut i onsdags, den 8 juni, togs samtidigt som bomberna regnade över Libyens huvudstad Tripoli. Med de senaste dagarnas upptrappade krig har NATO, i skydd av FN:s säkerhetsråds resolution nr 1973 från den 17 mars, genomfört närmare 4 000 stridsuppdrag i Libyen. USA, Storbritannien och Frankrike har stått för merparten av dessa.
Situationen som råder i Libyen har i media beskrivits som ett ”dödläge”. Och det är sant att fronterna inte förändrats utan att landets delning snarare cementerats. Det är för att bryta detta dödläge som NATO trappat upp sina insatser, främst i form av attacker mot Tripoli, och genom att sätta in franska och brittiska attackhelikoptrar. Samtidigt har Gaddafis styrkor, i ett försök att visa att man ännu har stridskraft kvar, inlett nya attacker mot Misrata.

Upptrappningen kan bli inledningen till ett långvarigt, blodigt krig med stigande civila offer. 
Det är möjligt att den blodbesudlade diktatorn Gaddafi och hans familj till sist väljer att stiga åt sidan, men ännu finns inget som tyder på en förändring av regimens hållning. Gaddafi precis som Milosevic 1999 försöker vinna tid i hopp om att fortsatta insatser kommer att skapa nya splittringar bland de imperialistiska makterna, ökad inhemsk opposition och att Väst inte kommer att sätta in marktrupper. 
Om inte NATO:s upptrappning följs av ett militärt/politiskt genombrott de närmaste veckorna eller månaderna återstår antingen eldupphör och förhandlingar eller att också marktrupper sätts in.
”Släpper man krigets hundar lösa, blir det nästan omöjligt att tygla dem”, sa en general under det amerikanska inbördeskriget med anledning av att man räknat med ett kortvarigt krig men det slutade i fyra år långt blodbad.
Ingen kan förutse vad som kommer att hända i Libyen den närmaste tiden och krigets utgång. Men efter kriget kommer det att vara omöjligt att skapa någon stabilitet och kapitalistisk jämvikt, marken bereds för nya strider och uppror.

”En dyster följd av det som började som ett libyskt uppror är att Libyens framtid [efter Natos militära insats] inte längre kommer att bestämmas av libyerna själva. Den utländska interventionen har tagit sig formen av ett stormaktsäventyr av gammalt snitt. Vi såg detsamma i Irak 2003 och i Afghanistan” skrev den kände journalisten Patrick Cockburn i brittiska Independent den 22 maj.
FN:s resolution som sanktionerade militära insatser, men inga marktrupper, för att skapa en flygförbudzon över Libyen och upprätthålla vapenembargot i syfte att skydda civila och som manade till en förhandlingslösning blev egentligen överspelad redan innan den till en början USA-ledda alliansen inledde sina stridsuppdrag.  Säkerhetsrådets beslut var endast ämnat att ge Västimperialismen en chans att dölja sina krigsinsatser bakom fraser som att det handlade om en ”humanitär insats”.
Till en början trodde Västledarna att insatserna skulle bli kortvarig. ”Mycket snart kommer Libyen att vara befriat”, lovade Frankrikes president Nicolas Sarkozy och den brittiska premiärministern David Cameron. De sistnämnde har för övrigt aldrig gjort någon hemlighet av att han gärna ser att Natos bomber följs av att marktrupper från Väst. 
I enlighet med den föreställningen och i hopp om att det skulle begränsa den folkliga oppositionen mot ett militärt ingripande beslöt Nato sätta tidsgränsen till 90 dagar.

Nittio dagar har nästan gått sedan dess och ”förväntningarna om att NATO-operationer – inkluderat en flygförbudzon – skulle slå in den sista spiken i Gaddafis kista har kommit helt på skam. Regimen har inte bara lyckats behålla kontrollen över Tripoli, till en början kunde styrkor även vinna nya terräng trots NATO:s flyg- och missilattacker”, skriver International Crisis Group (ICG) i en färsk rapport ”Popular Protest in North Africa and the Middle East (V): Making Sense of Libya”, daterad den 6 juni.
ICG är en kapitalistisk tankesmedja som ser som sin uppgift att försöka vara en motkraft till imperialismen mer hökaktiga och stridslystna företrädare, påpekar vidare att den utländska invasionen inte på något sätt bidrog till att sprida upproret till västra Libyen, snarare tvärtom, och ”under överskådlig framtid finns inget som tyder på att rebellerna kommer att få kontroll över landets västra del”. Istället har landets delats ”och det har blivit allt för svårare för oppositionen i landets västra del [som kontrolleras av Gadaffi] att göra sig hörd”.

Misslyckandet för revolutionen i Libyen att få ett snabbt fotfäste i Tripoli och framväxten av en självutsedd västvänlig ”rebell”-ledning i Benghazi hjälpte Gaddafi att utmåla rörelsen som något imperialistvänligt som lekte med tanken på att åter splittra upp landet. Därefter gick Gaddafis styrkor till motoffensiv, vilket hotade revolutionen. Istället för att sträva efter att mobilisera masstöd i Tripoli och vinna över de vanliga soldaterna, splittra säkerhetsstyrkorna sökte den i mångt och mycket självutnämnda ledningen för rebellerna i Benghazi hjälp från de kapitalistiska regeringarna i Väst. Detta gjorde det möjligt för de västliga imperialistmakterna att intervenera under förevändning av att ”skydda civila ”, vilket hejdade revolutionens framryckning. Det i sin tur bidrog till att de krafter bland rebellerna  som var uttalat västorienterade och pro-kapitalistiska fick överhanden och landet började delas upp, vilket för övrigt var tvärtemot FN- resolutionens text  betonade att de som står bakom resolutionen härmed ”bekräftar sitt starka engagemang för Libyens suveränitet, oberoende, territoriella integritet och nationella enhet”.

Men Libyen idag är delat. Västmakterna och flera av Mellanösterns reaktionära diktaturer – Qatar, Kuwait, Förenade Arabemiraten (vars polisstyrka varit med om att krossa upproret i Bahrain) och Jordanien – erkänner endast det så kallade Nationella övergångsrådet i Benghazi som landets legitima regering och backar upp denna församling militärt, ekonomiskt och politiskt.
Det Nationella övergångsrådet, som leds av representanter från den gamla eliten, har från ovan utsetts att styra i den östra delen av Libyen och det återstår att se vilken legitimitet en sådan eventuell framtida regering har.

Väst agerar redan som om ”regimförändringen”, vilket är målet för NATO:s stridsinsats, redan fullbordats samtidigt som man bygger nya oundvikliga konflikter och inbördesstrider.
 Hade rebellerna något annat alternativ än att vädja till Väst?  Arbetarna och de förtryckta kan bara lita till sin egen styrka och solidaritet från massorna i andra länder.
Varje revolutionär process genomgår kritiska faser där avgörande blir huruvida revolten kan spridas, få riksomfattande omfattning samt splittra och demoralisera de väpnade styrkorna. För att så ska bli möjligt krävs självständig politik och demokratiskt valda kommittéer, som kan organisera såväl försörjning som det väpnade motståndet.
Tyvärr, saknade de som allt mer kom att bli tongivande bland rebellerna i Benghazi såväl politik som förtroende för massorna förmåga att slå tillbaka det dödliga hotet från Gaddafis avancerade styrkorna. 

Oförmögna att organisera en arbetarmilis, ett demokratiskt folkförsvar likt det som slog tillbaka Francos väpnade kontrarevolution i Spanien 1936 och som hindrade att Madrid föll i händerna på falangisterna redan i inledningen av det spanska inbördeskriget, och utan ett program för verklig samhällsförändring som kunde appellera till Gaddafis soldater och utan vädjan om stöd från främst från de revolterande massorna i de angränsade länderna valde ledarna i Benghazi istället att sätta hoppet till Väst. Därmed slogs benen också undan för de inslag av självorganisering som funnits i början av det libyska upproret och som mött en sådan sympati i regionen.
Arbetarklassen armbågades ut av ”av ett svårdefinierbart ledarskap, varav många är affärsmän och jurister [samt avhoppare från regimen, min kommentar] vilka nu omvandlat den byggnad som hyser Benghazis Högsta domstol till sitt högkvarter… de flesta av dessa ledare tycks ha väldigt liten koppling till de som kämpar i öknen, eller sagt sig vilja kämpa” (Time Magazine den 23 mars).

Ledarna i Benghazi var inte ensamma om att göra detta misstag – sätta sin tillit till Väst och inte massorna och revolutionens potential.
Även många som kallar sig vänster gjorde detsamma. Den nya fas av politisk förflackning, pessimism om såväl kampens möjligheter och som socialistiska idéers genomslag som kunde märkas inom delar av vänstern mitt under krisen  kom också till uttryck när bombangreppen mot Libyen inleddes. Till en början gav ledningen för franska NPA och Enhedslisten i Danmark stöd till då USA-ledda stridsinsatsen, men tvingades dra bort sin stöd efter intern opposition (i det förstnämnda partiets fall drogs stödet tillbaka efter kritik från den internationella organisation – Förenade sekretariatet – som flertalet i NPA:s ledning tillhör/sympatiserar med).
I Sverige slöt Vänsterpartiet helt och fullt upp bakom NATO:s krigsinsats, och  detsamma gjorde även medlemmar och lokalgrupper inom exempelvis Socialistiska Partiet.

Hur befängt det än kan låta så blev argumentet att de regeringar som driver krig mot arbetarklassen på hemmaplan och som inskränker demokratiska rättigheter för att försvåra arbetarnas och ungdomens kamp hade en mission i Libyen; att rädda revolutionen.
Utrikespolitiken är alltid en fortsättning på inrikespolitiken.
Den imperialistiska interventionen, genom den s k flygförbudszonen i Libyen, är ett försök att skrämma de revolutionära massorna. Det maskeras som ett stöd till oppositionen i Libyen, men i själva verket är det ett led i en allmän offensiv från reaktionen i regionen att hejda och komplicera den revolutionära processen. 
Det är också ett försök från den västliga imperialismens sida att förbereda sig för framtiden genom att försäkra sig om fortsatt grepp om de libyska oljetillgångarna.
Efter att tidigare ha uppvaktat Gaddafi och försett honom med vapen, så överger man nu denne tidigare ’vän’. Imperialismens kalkyl är att man på sätt kommer att vara på ’den historiskt rätta sidan’, särskilt den ekonomiska historien!
”, som CWI skrev i uttalande i mars och som finns i sin helhet i RS teoretiska tidskrift Nya Marxismens Idag, nr 1, maj 2011.
Även inom Vänsterpartiet fanns intern kritik mot att ledningen slöt upp bakom NATO och det svenska politiska etablissemangets svansföring.

I helsida i Vänsterpartiets tidning Vänsterpress tvingades Lars Ohly försöka försvara varför partiet tillsammans med högeralliansen, S och MP skickat åtta JAS-plan till  NATO-insatsen. Ohlys artikel är ett långt försvarstal till FN, som enligt Ohly är: ”FN
den enda motvikten till att de militärt och ekonomiskt starkaste länderna tar lagen i egna händer” (Vänsterpress nr 4/2011). Ohly skriver vidare att NATO-insatsen handlar om att få en ”vapenvila”, när det redan då stod klart att NATO-länderna med flera tagit lagen i egna händer med målet att upprätta en ny regim i Libyen som imperialismen ansåg sig kunna lita på fullt ut och säkra oljetillförseln.  Nästan alla oljejättar finns i Libyen eller har intressen att bevaka där. Libyen hyser Afrikas största oljereserver och 80 procent av landets oljeexport går till Europa, främst Italien, Tyskland, Frankrike och Spanien.

Vänsterpartiet har inte sak inte kritiserat den senaste uppgörelsen mellan högerregeringen, S och MP, utan bara att man inte fick vara med i förhandlingarna.  
Enligt försvarsminister Sten Tolgfors (M) togs den svenska upptrappningen mycket väl emot på NATO-mötet och ”Sverige var det enda partnerland som SACEUR, Natos högste militära befälhavare, och centrala medlemsländer särskilt uppmärksammade i sina inlägg. Det svenska bidraget var därtill det enda tydliga större nya bidraget som aviserades på mötet” (Tolgfors om NATO-mötet på sin blogg den 8 juni). Den svenska insatsen ökar också från 130 till 180 man, och kostnaderna för hela insatsen stiger till 3,15 miljarder kronor. 
Högerregeringen och exempelvis Socialdemokraterna vill att Sverige ska vara bäst i ”NATO-klassen”. Med sådana icke-medlemmar som Sverige behöver NATO inga medlemmar. 

Rättvisepartiet Socialisterna står för:
  • Inga svenska soldater, flyg och vapen i Natos tjänst.
  • Att störta Gaddafi är det libyska folkets sak – stöd revolutionerna i Mellanöstern och Nordafrika.
  • Nej till svensk EU- och Natomilitarism med stående förband och nykoloniala insatsstyrkor.
  • Kamp mot den globala kapitalismens plundring och nykolonialism.
  • För en frivillig, socialistisk federation i Mellanöstern och Nordafrika.

Per Olsson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer. Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!