Bara några timmar efter att den svenska regeringen tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet be- slutat om att fortsätta krigsinsatsen i Libyen med ”intensifierad och bredare spaningskapacitet utfört av fem stycken JAS 39 Gripen samt en bordningsstyrka för att upprätthålla vapenembargot samt personal för informationsoperationer” (ur uppgörelsen den 8 juni ) beslutade Natomötet i Bryssel, som väntat, att förlänga den militära insatsen i Libyen med ytterligare 90 dagar från den 1 juli.Natoinsatsen mot Libyen har
nu pågått längre än Natos tolv veckor långa bombkrig mot Serbien som orsakade den största flyktingkatastrofen i Europa sedan andra världskriget och som ledde till att Kosovo/Kosava efter bombkriget avskiljdes från rest-Jugoslavien och sattes under Västs överhöghet.
Bombkriget 1999 som skulle försvaga och avsätta Serbiens president Slobodan Milošević gav istället denna diktatorn möjlighet att sitta kvar ännu en tid.
”Inget kan vara mer falskt än påståendet att Nato:s bomber fällde Milosevic… Bomberna över Serbien innebar inte bara att broarna över Donau kollapsade utan det gjorde även den inhemska oppositionen. Det var folket som slutligen såg till att sparka ut Milosevic 2001”, skrev den brittiske generalen Michael Rose, som bland annat varit chef för FN-styrkorna i Bosnien, i sin bok Washington’s war.
Natomötets beslut, den 8 juni, togs samtidigt som bomberna regnade över Libyens huvudstad Tripoli. Med de senaste dagarnas upptrappade krig har Nato, i skydd av FN:s säkerhetsråds resolution nr 1973 från den 17 mars, genomfört närmare 4 000 stridsuppdrag i Libyen.
Natoupptrappningen kan bli inledningen till ett långvarigt, blodigt krig med ett stigande antal civila offer.
Det är möjligt att den blodbesudlade diktatorn Gaddafi och hans familj till sist väljer att stiga åt sidan, men ännu finns inget som tyder på en förändring av regimens hållning. Gaddafi försöker vinna tid i hopp om att fortsatta insatser kommer att skapa nya splittringar bland de imperialistiska makterna, ökad inhemsk opposition mot Nato och att Väst inte kommer att sätta in marktrupper.
Om inte Natos upptrappning följs av ett militärt/politiskt genombrott under de närmaste veckorna eller månaderna återstår antingen eldupphör och förhandlingar eller att också mark- trupper sätts in.
Ingen kan förutse vad som kommer att hända i Libyen under den närmaste tiden och krigets utgång. Men efter kriget och dess ödeläggelse kommer det att vara omöjligt att skapa stabilitet och socialt framåtskridande, marken bereds för nya strider och uppror.
”En dyster följd av det som började som ett libyskt uppror är att Libyens framtid [efter Natos militära insats] inte längre kommer att bestämmas av libyerna själva. Den utländska interventionen har tagit sig formen av ett stormaktsäventyr av gammalt snitt. Vi såg detsamma i Irak 2003 och i Afghanistan”, skrev den kände journalisten Patrick Cockburn i brittiska Independent den 22 maj.
Efter tre månaders bombardemang av Libyen har ”förväntningarna om att Natooperationer – inkluderat en flygförbudzon – skulle slå in den sista spiken i Gaddafis kista kommit helt på skam. Regimen har inte bara lyckats behålla kontrollen över Tripoli, till en början kunde dess styrkor även vinna ny terräng trots Natos flyg- och missilattacker”, skriver International Crisis Group (ICG) i en färsk rapport, Popular Protest in North Africa and the Middle East (V): Making Sense of Libya, daterad den 6 juni.
ICG är en kapitalistisk tankesmedja som ser som sin uppgift att försöka vara en motkraft till imperialismens mer hökaktiga och stridslystna företrädare. ICG påpekar vidare att den utländska invasionen inte på något sätt bidrog till att sprida upproret till västra Libyen, snarare tvärtom.
Oförmögna att organisera en arbetarmilis, ett demokratiskt folkförsvar likt det som slog tillbaka Francos väpnade kontrarevolution i Spanien 1936 och utan ett program för verklig samhällsförändring som kunde appellera till Gaddafis soldater och utan vädjan om stöd från främst de revolterande massorna i de angränsade länderna, valde ledarna i Benghazi istället att sätta hoppet till Väst.
Därmed slogs benen också undan för de inslag av självorganisering som funnits i början av det libyska upproret och som har mött en sådan sympati i regionen.
Arbetarklassen armbågades ut ”av ett svårdefinierbart ledarskap, varav många är affärsmän och jurister [samt avhoppare från regimen, min kommentar] vilka nu omvandlat den byggnad som hyser Benghazis Högsta domstol till sitt högkvarter… de flesta av dessa ledare tycks ha väldigt liten koppling till de som kämpar i öknen, eller har sagt sig vilja kämpa” (Time Magazine den 23 mars).
Ledarna i Benghazi var inte ensamma om att göra detta misstag – att sätta sin tillit till Väst och inte massorna och revolutionens potential.
Även många som vill kalla sig vänster gjorde detsamma. I Sverige slöt exempelvis Vänsterpartiets ledning upp bakom FN och Nato, vilket mötte intern kritik.
I en helsida i Vänsterpartiets tidning Vänsterpress tvingades Lars Ohly försöka försvara varför partiet tillsammans med högeralliansen, S och MP skickat åtta JAS-plan till Natoinsatsen. Ohlys artikel är ett långt försvarstal för FN, som enligt Ohly är ”den enda motvikten till att de militärt och ekonomiskt starkaste länderna tar lagen i egna händer” (Vänsterpress nr 4/2011).
Ohly skriver vidare att Natoinsatsen handlar om att få en ”vapenvila”, när det redan då stod klart att Natoländerna med flera tagit lagen i egna händer med målet att upprätta en ny regim i Libyen som imperialismen ansåg sig kunna lita på fullt ut och säkra oljetillförseln.
Nästan alla oljejättar finns i Libyen eller har intressen att bevaka där. Libyen hyser Afrikas största oljereserver och 80 procent av landets oljeexport går till Europa.
Vänsterpartiet har inte kritiserat den senaste uppgörelsen mellan högerregeringen, S och MP, utan bara att man inte fick vara med i förhandlingarna.
Enligt försvarsminister Sten Tolgfors (M) togs den svenska upptrappningen mycket väl emot på Natomötet och ”Sverige var det enda partnerland som SACEUR, Natos högste militära befälhavare, och centrala medlemsländer särskilt uppmärksammade i sina inlägg. Det svenska bidraget var därtill det enda tydliga större nya bidraget som aviserades på mötet” (Tolgfors om Natomötet på sin blogg den 8 juni). Den svenska insatsen ökar också från 130 till 180 man och kostnaderna för hela insatsen stiger till 3,15 miljarder kronor.
Högerregeringen och exempelvis Socialdemokraterna vill att Sverige ska vara bäst i ”Natoklassen”.
Med sådana icke-medlemmar som Sverige behöver Nato inga medlemmar.
Rättvisepartiet Socialisterna står för:
- Inga svenska soldater, flyg och vapen i Natos tjänst.
- Att störta Gaddafi är det libyska folkets sak – stöd revolutionerna i Mellanöstern och Nordafrika.
- Nej till svensk EU- och Natomilitarism med stående förband och nykoloniala insatsstyrkor.
- Kamp mot den globala kapitalismens plundring och nykolonialism.
- För en frivillig, socialistisk federation i Mellanöstern och Nordafrika.
Per Olsson
