Trots titeln handlar det väldigt lite om politik utan mest om att det inte är lätt att vara politiker.Bodström ”går till historien som den justitieminister som lanserat flest förslag för övervakning av medborgarna: buggning, avlyssning av personer som inte är misstänkta för brott, hemlig dataavläsning, lagring av telefon- och datakommunikation, övervakning av all datatrafik över Sveriges gränser”, som Aftonbladet skrev på julafton 2005. Om dessa nya lagar och förändringar är Inifrån. Makten, myglet, politiken märkvärdigt tyst.
Det var i oktober 2000 som advokat Thomas Bodström utsågs till ny justitieminister (S). Bodström handplockades av Göran Persson och varför han egentligen tog uppdraget står inte klart.
När Bodström slutet av nittiotalet för första gången fick en förfrågan om att börja arbeta politiskt sa han nej till att bli politisk sakkunnig hos den dåvarande justitieministern Laila Freivalds (S). Som skäl till nejet han anger är att lönen var lägre än vad han tjänade som advokat och ”det fanns mycket jag inte gillade hos Socialdemokraterna, även om jag röstat på dem i alla val, förutom 1991 när jag röstade på Miljöpartiet”.
Några år senare var Bodström dock beredd att börja ”arbeta politiskt”. Som minister fick han både mer i lön och publicitet än som en av många tjänstemän på ett departement.
Knappt hade Bodström blivit minister förrän han också blev med i S-toppen. Han togs först in i Göran Persson klick och fortsatte in i Mona Sahlins. ”Min ställning inom S var helt och hållet beroende partiledarens förtroende”, är Bodströms beskrivning av det klickvälde som han var en del av. Nästan stolt skriver att ”det var statsministern som valde mig, inte riksdagsgrupp eller partistyrelse”.
Bokens kanske mest omskrivna kapitel handlar om det Bodström benämner som kuppen mot Mona Sahlin. Med hänvisning till ett samtal med Sahlin i slutet av 2010 skriver Bodström att bakom kuppen stod bland annat Håkan Juholt. Men han var inte kuppmakarnas huvudkandidat, utan Juholt stod som fjärde namn på kuppmakarnas lista.
Kupp eller inte. Men dagen efter valet var den dåvarande S-ledningen förbrukad. Det fanns inte en chans i världen att det skulle gå att fortsätta som förut. Inte efter att en till synes given valseger slutat i Socialdemokraternas sämsta valresultat sedan den allmänna rösträtten.
Det var när Vänsterpartiet bjöds in till det rödgröna samarbetet som fröet till den historiska valförlusten såddes, påstår Bodström. Han, Mona Sahlin och de andra i S-toppen fick aldrig mandat för ett samarbete med bara Miljöpartiet, utan den interna partiopinionen och LO tvingade dem att bjuda in även Vänsterpartiet. Enligt Bodström borde Sahlin ställt förtroendefråga: Antingen mig som S-ledare eller samarbete med Vänsterpartiet? Nu blev det inte så utan ”jag fick göra mitt eget race [i valrörelsen]”.
Med Vänsterpartiet blev de rödgröna en nejsägarallians hävdar Bodström, när det i själva verket var tvärtom: De rödgröna markerade inte någon opposition, utan försökte hela tiden ligga så nära högeralliansen som möjligt. Och efter att ha bjudits in med armbågen av S och MP var Vänsterpartiet det parti som var berett att göra vilka politiska eftergifter som helst för att hålla ihop de rödgröna.
Bodström kallar sig förstås ”förnyare”, men politiskt befinner han sig på socialdemokratins yttersta högerkant och han döljer inte sin antikommunism. Ett klasslöst, kommunistiskt samhälle ”verkar skittråkigt” skriver han och låter som en ungmoderat. För övrigt rekommenderar han Socialdemokraterna att sluta kalla sig arbetarparti och ”inte vara så förtvivlat rädd för att människor tjänar pengar” samt acceptera en ”självrisk” i socialförsäkringarna och inte prata så mycket om ersättningsnivåer.
”Det handlar inte längre om arbete mot kapital. När arbetarna blir en del av kapitalet”, klämmer han till med. När samhället håller på att slitas sönder till följd av ökade klassklyftor och behovet av organiserad klasskamp – kampen mellan arbete och kapital – aldrig har varit större drar Bodström slutsatsen att nu har ”vi” alla blivit kapitalister.
Det visar hur verklighetsfrämmande han är, men också på vilka idéer som fanns och finns inom socialdemokratins topp. Bodströms bok blir, även om det inte har varit författarens syfte, till en skildring av en socialdemokrati i djup kris där olika flyglar i toppen slåss om makt, prestige samt större grötslevar och där ”arbeta politiskt” är lika med vilket välavlönat jobb som helst.
Per Olsson
