Brasilien har framhållits som ett framgångsrikt exempel på en kapitalism med mänskligt ansikte under den senaste perioden. Landet har haft en relativ snabb tillväxt, ökad konsumtion och minskade klyftor, utan ”extremismen” från Hugo Chávez i Venezuela och Evo Morales i Bolivia. President Lula avslutade sin andra mandatperiod med 84 % i popularitet i opinionsmätningarna.Som grädde på moset kommer landet att vara värd för både fotbolls-VM 2014 och OS 2016. Dessutom har man hittat nya stora oljefyndigheter långt under havsbotten, som möjligtvis kan göra landet till en ny oljemakt.
Lulas efterträdare och landets nya president, Dilma Rousseff, har sagt att Brasilien kommer snart att vara ett ”medelklassamhälle”. Drygt 30 miljoner av landets 190 miljoner invånare har kravlat sig ur fattigdomsstrecket och regeringens nya mål är att ”avskaffa misären”.
Är det möjligt att Brasilien nu kommer att komma in i ”första världen”-klubben och bli en stormakt, ”ett land som man lyssnar på”, som Lula stolt säger?
Talar man med folk i Brasilien så märker man att den offentliga propagandan har en effekt, även bland många fattiga. ”Landet har ändrats mycket”, säger de, även om deras eget hus är en fallfärdig kåk, gatan inte har asfalt och blir en lervälling när det regnar och elen och vattnet är en bristfällig tjuvkoppling.
Vi har hört den visan förr. ”Det brasilianska undret” var aktuellt redan under 1970-talet, med år av dubbelsiffriga tillväxtsiffror. På 1990-talet hyllades Mexiko, innan krisen 1994-95, och sedan Argentina, innan kollapsen i slutet av 1990-talet.
Världens makthavare behöver några positiva exempel, mitt i en världskris. Brasilien har spelat en viktig roll som en samarbetspartner och moderat exempel för Latinamerika, genom att leda FN-trupperna i Haiti när USA var upptaget i Afghanistan och Irak, medla i Venezuela och Honduras, och nu senast genom att hjälpa till att försäkra att Ollanta Humala i Peru följde Lulas exempel och inte Chávez.
När Lula vann valet 2002 var osäkerheten stor bland finansmarknaderna om vilken väg han skulle följa. Han och PT (Arbetarpartiet) hade försäkrat att de inte skulle ändra finanspolitiken och Lula ställde upp med en storföretagsägare som vicepresident. Men det var ändå ett osäkert kort för kapitalisterna, då de inte visste i vilken grad förankringen i fackförenings- och folkrörelserna skulle kunna pressa honom till en mer radikal politik.
Lulas valseger var ju en reaktion mot den nyliberala politiken som hade förts av Fernando Henrique Cardoso under de två föregående mandatperioderna.
Lula visade sig dock vara precis vad kapitalismen behövde. Han inte bara lämnade den tidigare politiken orörd, utan genomförde även nya nyliberala ”reformer”, som pensionsreformen år 2003. Sedan krisen för valutan realen 1999 vilar den ekonomiska politiken på samma tre ben: flytande valuta, primäröverskottsmål (mål för budgetöverskott borträknat räntor och avbetalning på statsskulden), inflationsmål.
Inflytandet inom fack– och folkrörelserna använde han för att hålla tillbaka protesterna. Samtidigt läxade han upp de som inte kunde förlika sig med att en outbildad metallarbetare blivit landets mäktigaste person genom att påpeka att de rika aldrig hade haft det bättre och företagen aldrig haft större vinster.
Privatiseringarna lämnades orörda. Även om 1990-talets privatiseringar används som slagträ mot högeroppositionen under valrörelserna, har Lula och PT genomfört egna privatiseringar. Många av de nya infrastrukturprojekten genomförs i form av OPS (Offentlig privat samverkan), där staten betalar och det privata företaget får vinsterna). Federala vägar har privatiserats, auktionerna på oljefälten har fortsatt och nu senast har regeringen lagt fram planer på att privatisera flygplatser.
Efter några års stagnation i spåren på realkrisen 1999 började tillväxten ta fart under Lulas andra år vid makten, 2004. Tillväxten på världsmarknaden gynnade landet, som är en stor exportör av mat- och råvaror. Kinas omätliga törst på råvaror gjorde att landet seglade upp som Brasiliens största handelspartner.
När krisen slog till 2008 drabbades Brasilien av en kredittorka som lamslog industrin och en stor del av exportindustrin. Efter årtionden av finanskriser hade dock Brasilien en mer reglerad finanssektor som inte hade samma problem som i USA eller Europa. Dessutom hade landet kvar stora statliga banker som kunde öppna kreditkranarna. Detta tillsammans med fortsatt tillväxt för exporten till Kina och andra länder gjorde att krisen blev tillfällig, med ett BNP-fall på 0,6 procent 2009 och en återhämtning på 7,5 procent under 2010.
Brasilien gynnades också av en stark inströmning av valuta, då landet har världens högsta räntor.
Brasilien har länge varit ett av världens mest ojämlika länder. Lulas regering har genomfört en viss omfördelningspolitik, främst genom att höja den väldigt låga minimilönen, som stigit 70 procent realt sett sedan 2003. Regeringen har också förbättrat bidragssystemet till de fattigaste, det s k familjebidraget, som gynnar drygt 40 miljoner personer. En lägre arbetslöshet och ökad tillgång till kredit har också gynnat den inhemska konsumtionen.
Allt detta har haft en stor inverkan på opinionen, något som har gynnat regeringen. De 30 miljoner personer som har lämnat ”D” och ”E”-klasserna och kommit in i ”C”-klassen (i en skala som sätter folk i konsumtionsklasser, där ”A” är högst) har egentligen bara klättrat lite ovanför misären. För att klassas som ”C” behöver man bara ha en sammanlagd familjeinkomst på cirka sextusen kronor i månaden. Effekten på medvetenheten av att kunna köpa sin första bil (på väldigt lång avbetalning) är stor, men övergående.
Den sjunkande arbetslösheten, tillväxten och den höjda minimilönen har lett till reallöneökningar för de allra flesta. Under de senaste två åren har över 90 procent av de avtal som slutits gett reallöneökningar, men hälften av alla lägstalöner i avtalen ligger under 2 400 kronor, inte långt över minimilönen på 545 realer (2 220 kronor).
Det krävs dock mer än några få år av tillväxt för att ändra på århundraden av orättvisor och systemet är fortfarande baserat på utsugning och ojämlikhet.
Trots förändringarna är misären fortfarande stor. Även om det nu finns fler mobiltelefoner än invånare, har 49 procent av hushållen på landsbygden ännu ingen fast telefon. Drygt hälften av befolkningen saknar avlopp.
Den minskade ojämlikheten under den senaste perioden har varit genom en viss omfördelning mellan löntagare. Fördelningen mellan arbete och kapital har inte ändrats.
Dessutom är det helt otillräckligt i fråga om vad som har satsats på förbättringar för de fattigaste och på offentlig service. 45 procent av den federala budgeten (2 580 miljarder kronor) går åt till att betala räntor, amorteringar och till att omfinansiera statsskulden.
De faktorer som har gynnat den brasilianska ekonomin kan mycket väl snabbt vändas till sin motsats.
Det stora inflödet av dollar in i landet har lett till en stärkning av realen, vilket drabbar främst industrin. Det pågår en debatt om risken för en ”avindustrialisering” av landet, då det i många fall har blivit billigare att importera en vara än att köpa det i landet. Det går till exempel att köpa stål för halva det pris man får betala för brasilianskt stål på världsmarknaden. Landet har blivit mer beroende av exporten av mat- och råvaror, ett slags nykolonialt förhållande.
Även de höjda priserna på råvaror, som har gynnat landet, har sin baksida. Höjda världsmarknadspriser på mat har pressat upp även de inhemska priserna.
Inflationshotet har varit Dilmas främsta huvudvärk sedan hon tillträdde i år. I maj nådde inflationen 6,5 procent, taket för inflationsmålet (målet är 4,5 procent med en tolerans på 2 procent). Regeringens prognos är att inflationen för helåret landar på 6,2 procent, den högsta sedan 2004.
Regeringens reaktion har varit klassisk åtstramningspolitik. Budgeten skars ned med 200 miljarder kronor. Centralbanken har höjt räntorna fyra gånger i år, till 12,25 procent. Krediterna har också stramats åt. Tillväxten har mattats av och kan hamna under 4 procent i år.
De stigande priserna har minskat marginalerna för löntagarna. I december 2010 var reallönerna i snitt 6 procent högre än ett år innan, i april hade det sjunkit till 2 procent. Detta har tillsammans med kreditåtstramningar lett till att andelen obetalda lån har ökat med 20 procent under årets första månader jämfört med ett år innan. Detta i ett läge med relativt låg arbetslöshet.
Skuldsättningen som helhet för privatpersoner och företag i Brasilien är låg (ca 45 procent av BNP), även om det ökat stadigt. De höga räntorna gör dock att skulderna tynger även om de är mindre. Snitträntorna har stigit till 40,1 procent. För privatpersoner är det 47,7 procent, det högsta på 48 månader. Hamnar man back på lönekontot är snitträntan 178,5 procent, den högsta sedan april 2003!
Regeringen har gjort stor affär av de olika infrastrukturprojekten som är på gång, även om investeringarnas andel av ekonomin är långt ifrån kinesiska siffror. Fastän det är för tidigt att se vad slutresultatet blir av alla projekt och i vilken mån de kommer att lyckas att bygga bort en del flaskhalsar i ekonomin, är det ingen tvekan om vilka som blir vinnarna: byggbolagen.
Alla byggprojekten innebär hundratals miljarder av offentliga pengar som byggbolagen slåss om. Korruptionen genomsyrar det politiska systemet. Byggföretagen gav exempelvis 428 miljoner kronor till Dilmas valkampanj 2010, motsvarande 41 procent av bidragen till hennes och partiets rikskampanj.
Fotbolls-VM 2014 och OS 2016 kommer inte att vara undantag. Alla byggprojekt, allt från utbyggnad av flygplatser till om- och nybyggnad av stadium är försenade. Det kommer att användas som förevändning för att öppna pengakranarna. De försenade flygplatsutbyggnaderna blev en förevändning för att privatisera delar av tre stora flygplatser.
År 2007 genomfördes de Panamerikanska Spelen i Rio. Den ursprungliga budgeten var på 450 miljoner realer (1,8 miljarder kronor), slutnotan hamnade på 4 miljarder (16 miljarder kronor)! Fotbollsarenan Maracanã, som gick igenom en omfattande renovering inför 2007, ska renoveras igen. Kostnaden har redan stigit från 2,8 miljarder kronor till 4 miljarder kronor.
Regeringen har lagt fram förslag om att projekten som hör till fotbolls-VM och OS ska undantas från lagen som reglerar upphandlingar. Projekten ska kunna bli hur dyra som helst och kostnadsberäkningarna ska hemligstämplas!
Många av infrastrukturprojekten genomförs med lågbetald arbetskraft under dåliga villkor. Under mars i år var det 170 000 arbetare som strejkade på olika projekt i landet. På vissa håll tog det formen av spontana uppror, som i bygget av vattenkraftverket Jirau, där tusentals arbetare satte eld på bostadsbaracker och bussar i protest mot de dåliga förhållandena och i avsaknad av kämpande och demokratiska fackföreningar.
Trots all nationalistisk propaganda om Brasiliens ekonomi, förbereder sig staten och regeringen för betydligt sämre tider. Domstolar och polis används allt oftare mot strejkande. Regeringen vill genomföra ytterligare en pensionsreform för att minska kostnaderna, samtidigt som de planerar att sänka arbetsgivaravgifterna för företagen.
Det finns även ett lagförslag om att sätta ett lönetak under tio år för offentliganställda, som kommer hindras att få reallöneökningar. Från ett av PT:s starkaste fästen, metallfacket i São Paulos industribälte (ABC-området), kommer det, otroligt nog, förslag om att fack och arbetsgivare ska kunna avtala bort rättigheter som övertidsersättning, semesterlön, etc som är reglerade i lag.
Trots att Brasilien inte haft en finanskris sedan 2002 och statsskulden har sjunkit som andel av BNP, är det ännu en tickande bomb. Den offentliga skulden ligger på cirka 10 000 miljarder kronor, eller 66 procent av BNP och räntorna slukar enorma resurser.
Många av infrastrukturprojekten finansieras med subventionerade räntor, där staten ger ut statspapper till 12 procents ränta och lånar till den statliga investeringsbanken för 6 procent, som lånar vidare.
Den stora valutareserven (som nu ligger på 1 340 miljarder kronor), som har framhållits som bevis för att Brasilien nu är ett säkert land för finansmarknaden, är också en pengaslukare. Centralbanken köper upp en stor del av de dollar som flödar in i landet för att hindra realen från att stiga än mer i värde. Dessa dollarköp bekostas med statspapper på 12 procent och dollarn sparas i form av amerikanska statspapper, som ger nästan inget alls i avkastning. Valutareserven kostade centralbanken 588 miljarder kronor år 2009 och 200 miljarder kronor år 2010.
Den höga inflationen, de stora vinsterna och den låga arbetslösheten gör dock, tillsammans med den offentliga propagandan om den ”sunda ekonomin”, att det finns ett utrymme för facklig kamp. Nyligen gick Volkswagenarbetarna i delstaten Paraná segrande ur en 73-dagarsstrejk för högre vinstbonus, inspirerade av Volvoarbetarna som strejkade till sig en rekordstor vinstbonus.
På många håll pågår strejker, och om ett par månader kommer tunga sektorer, som metall och bankanställda, att gå in i löneförhandlingar. Men de viktigaste fackliga landsorganisationerna är regeringstrogna, därför samordnas inte lönekampen. Kampen för att vinna större utrymme för vänstern inom fackföreningarna är en viktig del av stärkandet av en socialistisk vänster.
Brasiliens uppgång vilar på ostadig grund. Som redan har visats, kan flera av de faktorer som tillsammans gett Brasilien en skjuts i tillväxten snabbt vändas till sin motsats. En ny finanskris som utlöser valutaflykt, eller problem för den kinesiska tillväxten, kommer att kunna slå hårt mot den brasilianska ekonomin.
Kombinationen av gynnsam konjunktur och karismatisk arbetarledare i form av Lula, skapade en relativ stabilitet, som de återkommande korruptionsskandalerna inte har kunnat rucka på. Men som vi har sett exempel på i Mexiko, Argentina, Sydostasien, etc kan denna period av stabilitet snabbt ta slut. Då kommer all den misär och de orättvisor som idag ligger dolda under den glättiga ytan att komma upp i dagen igen. Den kamp och organisering som socialister gör idag är en förberedelse för de stormar som väntar i framtiden.
Marcus Kollbrunner
