Paul Murphy, Socialist Party (RS systerparti på Irland, kommer inom kort att försöka segla till Gaza som en del av Freedom Flotilla II för att försöka leverera humanitär hjälp till människor i Gazaremsan. Förra årets ”Freedom Flotilla blev brutalt attackerad på internationellt vatten av den israeliska försvarsmakten, med 9 människorättsaktivisters död som resultat. Socialistworld.net intervjuade Paul om flottiljen och situationen i Mellanöstern.Varför valde du att gå med i flottiljen?
Framför allt är mitt beslut att gå med i Freedom Flotilla baserad på de villkor som möter människorna i Gaza och ett försök att lindra deras lidande. Den israeliska staten tillåter inte nödvändig medicin och byggmaterial till Gaza, med förödande effekter på levnadsvillkoren. Syftet med flottiljen är att bryta denna belägring genom att leverera viktiga medicinska förnödenheter och byggmaterial samt att belysa den pågående blockaden och påverkan på befolkningen.
Gazaremsan är ett av de mest tätbefolkade områdena i världen, med 1,6 miljoner människor ihopträngda i ett område på 360 kvadratkilometer.Villkoren där är fasansfulla och har försämrats dramatiskt som en följd av den israeliska blockaden. Enligt FN nådde arbetslösheten i Gaza 45,2% i slutet av 2010. Antalet människor som lever på mindre än 1 dollar om dagen har tredubblats till 300 000 som en följd av blockaden och FN: s hjälporganisation för palestinska flyktingar (UNRWA) sade att lönerna har sjunkit med en tredjedel under blockaden.
Blockaden av Gaza är nu inne på sitt femte år, efter att ha införts av den israeliska staten efter Hamas vann valet. Detta innebär en kollektiv bestraffning av befolkningen i Gaza för beslutet att välja Hamas. Det är ett upprörande missbruk av mänskliga och demokratiska rättigheter att införa sådana lidande för civilbefolkningen i Gaza eftersom de röstade på ”fel parti”!
Vad är din reaktion på vad som hände med förra årets flottilj?
Förra årets angrepp av IDF på Freedom Flotilla I visade den straffrihet som det israeliska etablissemanget anser sig kunna agera efter, utan hänsyn till internationell rätt, för att inte tala om mänskliga rättigheter. Jag såg nyligen videomaterial från förra årets razzia på flottiljen och fick chansen att prata med några av deltagarna som bevittnade mordet på nio fredliga aktivister. Brutaliteten som IDF visade var extrem, liksom hela tillvägagångssättet av den israeliska regeringen som okänsligt beslutat att lansera attacker mot dessa människorättsaktivister.
Jag känner stor respekt för beslutsamheten hos många av de aktivister som vill leverera humanitär hjälp till den belägrade befolkningen i Gaza. När jag hörde att flottiljen seglade igen och att de sökte offentliga representanter att resa, kände jag att det skulle vara ett mycket bra tillfälle att uttrycka min solidaritet med det palestinska folket samt förhoppningsvis ge en viss grad av skydd för andra aktivister på skeppet.
Vilka är det som reser till Gaza?
Hundratals aktivister kommer att försöka bryta belägringen av Gaza inom några dagar. Dessa människor kommer från olika palestinska människorättsgrupper och naturligtvis från olika politiska organisationer. En annan parlamentsledamot från Europeiska enade vänsterns grupp kommer att resa, Willy Meyer från Förenade vänstern i Spanien. Det finns 25 deltagare på den irländska båten inklusive rugbyspelare Trevor Hogan och People Before Profits & United Left Alliance ledamot, Hugh Lewis. Det irländska fartyget organiseras av den irländska Ship to Gaza (irishshiptogaza.org) som är en del av den internationella koalitionen för Freedom Flotilla II.
Tror du att du kommer att lyckas nå till Gaza?
Jag tror det är något som är nästan helt i händerna på det israeliska etablissemanget och det israeliska försvaret. Om de bestämmer sig för att attackera båtar igen, vilket jag tycker är mest troligt, kommer det inte vara möjligt att undvika dem. Men om de tar den kursen igen riskerar de att antända en stor rörelse protester över hela världen, som inträffade efter deras attack på den senaste flottiljen.
Om vi lyckas nå till Gaza kommer vi att leverera vår humanitär hjälp och sedan stanna några dagar för att delta i en serie av ”det civila samhället till det civila samhället”-möten, inklusive mötet med mänskliga rättighetsaktivister och andra aktivister inom Gaza. Jag skulle vara särskilt intresserade av att träffa fackligt aktiva som har lett stora strejker under de senaste åren.
Har öppnandet av Rafah (mellan Egypten och Gazaremsan) innebär att flottiljen inte längre behövs?
Nej,och av två skäl enligt min mening. Den första är att gränsen vid Rafah inte i praktiken är öppen. De egyptiska myndigheterna meddelade öppningen i slutet av maj. De tillät civila korsa den men ingen handel med varor. Ändå innebar öppnandet av gränsen att man kunde köpa varor och medicinering etc i Egypten. Men i början av juni meddelade Hamas stängningen av gränsen, enligt uppgift i protest mot förseningar vid tullkontrollen och mot Egyptens oannonserade stängningen av gränsen någon dag tidigare. Oavsett Hamas sanna motivation, är det tydligt att frågan inte är löst och att syftet med flottiljen förblir giltigt.
För det andra, även om Rafah var helt öppen, skulle flottiljen fortfarande vara legitim. Folket i Gaza bör inte tvingas att vara beroende av en enda gränspassage som en följd av den israeliska blockaden och bör kunna använda sina hamnar fritt utan israelisk inblandning.
Vilken inverkan tror du revolutionerna i Nordafrika och Mellanöstern kommer att få för utvecklingen i regionen?
Det är uppenbart att dessa revolutioner har en inverkan på situationen i Israel/Palestina. Runtom i regionen har det förekommit demonstrationer och protester i solidaritet med de förtryckta palestinska massorna. Samtidigt har det palestinska folket blivit inspirerat av de revolutionära händelserna i regionen. Det är ingen överraskning att de demonstrationer för att markera Nakba (”katastrofen” på arabiska, upprättandet av staten Israel med utvisning av uppskattningsvis 700.000 palestinier) som hölls i Israel och i de palestinska ockuperade områdena hade bra deltagande . Revolutioner har också haft effekten att öka trycket på Hamas och Fatah inflr diskussioner att bilda en nationell enhetsregering.
Dessa protester var i huvudsak organiserade av en ny generation palestinska ungdomar och rörelsen verkar ha fart. Den 15 mars sågs massiva protester på gatorna i många städer i Gazaremsan och på Västbanken.Nakba, den 15 maj, sågs också stora protester, som redan nämnts, med den extra faktorn att massrörelser av palestinska flyktingar i arabländerna. Nära Golanhöjderna, den 5 juni, sågs sammandrabbningar vid gränserna med brutala attacker av den israeliska armén (IDF), med över 20 palestinier dödade och hundratals sårades.
Å andra sidan har den israeliska regeringen försökt använda revolutioner för att sätta skräck i israeliska judar, genom skrämselpropaganda om hotet från politisk islam. Detta är en traditionell taktik för det israeliska kapitalistiska etablissemanget, som betonar att Israel är omgivet av fientliga länder, och därmed motiveras behovet av ”nationell enighet” i Israel och ett fokus på frågan om säkerhet. Den israeliska regimen har varit mycket orolig för att förlora viktiga allierade som den tidigare egyptiske diktatorn Hosni Mubarak. Samtidigt kommer de att finna det svårare och svårare att porträttera sig själva som den enda ”demokratin” i regionen som behöver försvara sig mot diktaturerna runt dem.
Det är tydligt, från min egen resa till Tunisien och erfarenheter av CWI-medlemmar i Egypten och på andra håll om att framtiden för revolutionerna fortfarande ligger i balans. I hela regionen så håller kontrarevolutionens styrkor på att omorganiseras och försöker att konsolidera makten. Om inte revolutionen rör sig framåt och arbetarklassen och de fattiga massorna tar full demokratisk kontroll av driften av samhället och ekonomin, så kommer inte folkets vilja som med stort mod störtat brutala diktatorer att uppfyllas.
Vad är din inställning till Hamas?
Jag har alltid accepterat Hamas valseger i Gaza 2006 som legitim och motsätter mig blockaden från den israeliska statens sida. Enligt min mening har Hamas kunnat vinna stöd som en följd av ökad frustration och besvikelse bland de palestinska massorna med det misslyckade Oslo-avtalet, som förhandlades fram av Fatahs flygel PLO under Arafats styre. Utöver detta var de palestinska massorna alltmer missnöjda med korruption och nepotism inom de Fatah-ledda palestinska myndigheterna.
Men jag har mycket allvarliga meningsskiljaktigheter med den politiska ledningen av Hamas. I grunden är Hamas en högerorienterad organisation, med en politik som strider mot de intressen som arbetarrörelsens, fackföreningsmedlemmars och äkta socialisters. Det erbjuder inte en riktig väg framåt som kan leverera en oberoende och hållbar palestinsk stat.
Jag håller inte med Hamas strategi och taktik för att försöka få till stånd en självständig palestinsk stat. Jag stöder ovillkorligen rätten för det palestinska folket till självbestämmande och självförsvar mot den israeliska staten men jag är helt emot de metoder som självmordsbombningar, avfyrande av raketer mot israeliska civila etc.
Enligt min mening kommer dessa typer av åtgärder att spela högerns politiska etablissemang i Israel i händerna, och den israeliska statsmaskinen kommer inte att föra regionen närmare varaktig fred eller en självständig palestinsk stat. Det är för att de möjliggör det israeliska etablissemanget att ytterligare piska upp rädsla inom Israel och binda vanliga israeliska arbetstagare till högerpartierna som ständigt propagandiserar kring temat säkerhet.
Hur tror du att en palestinsk stat kan uppnås?
Den så kallade ”arabiska våren” – det vill säga revolutioner och revolutionära rörelser och uppror i Nordafrika och Mellanöstern – visade återigen att massornas motstånd, kollektiva insatser av de förtryckta mot deras förtryckare är det mest effektiva verktyget för att få igenom faktisk förändring. Det första palestinska massupproret i 1987 – den första intifadan – skakade den israeliska härskande klassen och imperialismen och tvingade den israeliska regimen in i ”fredsförhandlingarna”, som dock ledde till den bedrägliga Osloavtalet, 1993, en grym cul-de-sac för palestinier .
En ny utveckling av masskamp är viktig, enligt min mening, för att föra kampen framåt. För att uppnå detta, måste inget förtroende placeras i de olika västmakterna, som ibland kan låtsas vara ”gynnsamma” för det palestinska folket.
Istället måste det byggas revolutionära massrörelser av de palestinska massorna, av de uppståndna massorna i arabvärlden, liksom arbetarklassen och fattiga i själva Israel. Sådana rörelser kan fylla uppgiften att störta den korrupta eliten i arabvärlden, liksom sparka ut det högerextrema israeliska etablissemanget, och slåss för att skapa ett socialistiskt Palestina, tillsammans med ett socialistiskt Israel som en del av en socialistisk konfederation i Mellanöstern.
Just nu pågår det en hel del diskussion om en möjlighet att förklara en självständig palestinsk stat framför FN:s generalförsamling den 1 september. Helt förståeligt så finns det en hel del förhoppningar bland det palestinska folket att den 1 september äntligen få till stånd en självständig palestinsk stat.
Även om det är möjligt att 1 september kommer att visa upp någon form av erkännande för den palestinska saken, så kommer det inte att uppfylla de önskemål som det palestinska folket har. Den israeliska regimen kommer inte att tillåta upprättandet av en suverän palestinsk stat med Jerusalem som ett gemensamt huvudstad. Trots att Israel verkar vara mer isolerade just nu så behöver USA och andra västmakter fortfarande Israel som en viktig allierad i en region vars sammansättning fortfarande inte är säker för de västerländska imperialisternas intressen.
För att uppnå en verklig lösning, behöver den nuvarande politiska regimen i Israel störtas. För att uppnå detta är den israeliska arbetarklassen en viktig potentiell allierad. Jag tycker det är mycket viktigt att betona det faktum som ofta glöms bort av många till vänster – att trots den massiva propagandan inom Israel och militariseringen i samhället, är Israel ett klassamhälle.
Detta visades nyligen av protester mot prishöjningar, av viktiga strejker av socialarbetare, läkare och järnvägsarbetare, och strejken bland kemiarbetare i Haifa. Dessa strider involverar israeliska judar och israeliska araber-palestinier. Min palestinska och judiska kamrater i Israel/Palestina i Socialist Struggle Movement (www.maavak.org.il) spelar en aktiv del i att bygga stöd för Haifa- strejken, liksom andra kamper, och ta en aktiv del i kampen mot ockupationen och förtrycket av palestinierna. De arbetar för att förena judiska och arabiska arbetare i allmänhet i en kamp mot den israeliska kapitalistklassen. Jag tror att med ett klassperspektiv kan en majoritet av de israeliska arbetarna och de fattiga vinnas till en enad kamp mot denna gemensamma fiende. Jag applåderar också de modiga demonstrationen i början av juni i Tel Aviv mot ockupationen, där CWI deltog framträdande.
Hur kan anhängare av det palestinska folket hjälpa till internationellt i denna kamp?
En av de debatter bland dem som stödjer rättigheterna för det palestinska folket är över kravet på BAS – Bojkott, avyttring och sanktioner. De som förespråkar BAS som en viktig taktik verkar för att uppmuntra människor att bojkotta israeliska varor och institutioner är en internationellt viktig verksamhet som människor kan göra runt om i världen. Jag förstås förstå varför vissa aktivister förespråkar denna kampanj, men jag tror inte att en allmän bojkott är den bästa vägen framåt för en kampanj för palestinska rättigheter och en palestinsk stat.
Vissa typer av bojkott eller sanktioner, såsom mot vapen som används i de ockuperade områdena, eller varor tillverkade i judiska bosättningar – särskilt om de organiseras av fackföreningarna – kan spela en viktig roll i kampen.
Men jag tror att det israeliska politiska etablissemanget skulle använda den fortsatta utvecklingen av en allmän BAS-kampanj som ett propagandaverktyg för att försöka att ytterligare alienera den israeliska arbetarklassen från de palestinska massorna. Det skulle ge den israeliska staten att gå ännu längre med den propaganda som säger att de israeliska judarna står ensamma i världen och därför måste stå tillsammans för att försvara sina intressen. Av denna anledning, medan jag naturligtvis är sympatiskt inställd till de som kräver en BAS, tror jag att denna strävan skulle kunna stärka den chauvinistiska högern i Israel, vilket gör det svårare att vinna över Israels judiska arbetare, som jag tycker är viktigt att göra för en långsiktig lösning i Mellanöstern.
Istället för att driva en BAS-strategi, skulle jag uppmuntra människor att ta tillfället i akt, att i samband med Freedom Flotilla II, delta i de stora protester mot den israeliska behandlingen av folket i Gaza och för att stödja palestiniernas rätt till en verkligt självständig stat. Framför allt skulle jag uppmuntra arbetare att driva denna fråga inom fackföreningsrörelsen, i syfte att få igenom motioner och liknande för studenter i studentrörelsen.
SvD
