Med tårgas och hot kunde PASOK-regeringen få igenom ett nytt nedskärningspaket trots en 48 timmars generalstrejk och de ”rasandes” rörelse. Tiotusentals gick ut på Atens gator de 28 juni i fackföreningarnas demonstration till Syntagmatorget, intill parlamentsbygg- naderna. Onsdagen den 29 juni samlades åter tiotusentals i centrala Aten för att visa sin vrede. Fackförbundens konfederation utlyste en 48 timmars generalstrejk. Stödet var massivt. Kollektivtrafiken – förutom tunnel- banan, som såg till att transportera folk till demonstrationen – slutade fungera och deltagandet från offentliganställda var överväldigande.
Polisens svar var brutalt. De- ras mål var klart – att krossa rörelsen. Gång på gång fylldes Syntagmatorget och de kringliggande gatorna med tårgas. Polisens ”specialstyrka” attackera- de demonstranter och polisen slängde stenar på demonstranter. Polisen väntade inte på några provokationer från sina infiltrerande kollegor, provokatörer eller anarkister denna gång. Enbart den 29:e användes 2250 tårgasgranater mot demonstranterna.
Detta försök att lära det nya skikt av aktivister en ”läxa” om statens brutalitet misslyckades. Gång på gång försökte demonstranter åter ta sig in på Atens centrala torg. Ett nytt skikt av aktivister utvecklade en beslutsamhet som kommer att vara viktig under framtida strider.
Målet för de rasandes rörelse och fackföreningarna var klar: ”Nej” till det ”Andra memorandumet” det vill säga det enorma nya paketet med brutala sociala nedskärningar och andra attacker mot arbetarklassen. Dessa dikterades av ”trojkan” EU, Europeiska Centralbanken och IMF. Detta utgjorde ett nytt steg i motståndet. De protesterande ville inte att majoriteten av fackförbundsledarna, där de flesta fortfarande har kopplingar till regeringspartiet PASOK, skul- le utlysa ytterligare en endags generalstrejk för att lätta på trycket och därefter förvänta sig att massorna förblir passiva.
Trots de enorma protesterna på gatorna under generalstrejken 15 juni – där 250 000 deltog på Atens gator, demonstrationer över hela landet, ockupationer av torg i alla större städer, 48 timmars generalstrejk och beslutsamheten från tiotusentals att motstå tårgas och polisbrutaliteten – använde det styrande PASOK emellertid sin majoritet i parlamentet till att rösta fram det drakoniska paketet.
Krisens och nedskärningarnas ekonomiska effekt är förkrossande. Istället för den utlovade vägen till återhämtning ökar arbetslösheten (en ny topp har nu nåtts med 20 procentig arbetslöshet – nästan 40 procent av de under 25 år). Den grekiska ekonomins ”tillväxt” är på ynkliga 0,2 procent – mycket lägre än genomsnittet inom eurozonen. Åtgärderna underminerar alla möjligheter till en återhämtning och leder samhället närmare en kollaps.
Efter att ha misslyckats med att hindra att memorandumet röstades igenom i parlamentet fylldes Syntagmatorget med tiotusentals protesterande på kvällen den 30 juni i en av de största samlingarna hittills.
De rasandes rörelse måste emellertid ta itu med svårigheter och bakslag. Genom att se tillbaka på de senaste veckorna står det klart att generalstrejken 15 juni var toppen på rörelsen där alla viktiga frågor togs upp. PASOK-regeringen hängde i luften. De rasande och strejkrörelsen visade sin styrka. Men vilket var alternativet till regeringens planer? Då 15 juni slutade i kravaller och tårgas som tvingade bort massorna från Syntagmatorget (trots att tiotusentals kom tillbaka!) – ställdes en annan viktig fråga; hur kan en massrörelse utvecklas och förmå arbetar-klassen att delta i den?
Givet de traditionella fackföreningsledarnas taktik att blockera, massvänsterpartiernas roll och svagheten hos den oppositionella massrörelsen fick man inga svar på dessa frågor. Ett program för att få ett slut på marknadens diktatur, trojkan och den grekiska kapitalismen var nödvändigt men fördes inte fram av dessa krafter.
Om de grekiska arbetarna och ungdomarna lyckas stoppa attackerna som EU och de grekiska kapitalisterna tvingat fram skulle detta kunna leda fram till ett försök att slänga ut Grekland från eurozonen. Detta skulle emellertid öppna dörren för ett nytt stadium för massmotstånd över hela Europa för att tvinga stormakterna och de kapitalistiska klasserna att göra än större eftergifter och att utmana deras makt. Istället för en ”nationell vag” tillbaka till drachmen – som skulle innebära höjda priser och ökad skuld för arbetare och lönesänkningar på grund av devalvering av den nationella valutan – måste det till en internationalistisk socialistisk strategi.
Då masskampens traditionella metoder – genom fackföre-ningar och masspartier till vänster – är antingen fulla av hinder eller alls inte gångbara tvingades arbetarna, ungdomarna och de arbetslösa i Grekland gång på gång uppfinna nya sätt att uttrycka vreden och försöka hitta nya vägar att slå tillbaka. Detta var utgångspunkten för ”vägra betala”-rörelsen un- der tre månader i början av i år. Vägtullstationer förstördes av protesterande och ”vägra betala” kampanjer organiserades på bussar och tåg. Utvecklingen av församlingarna och de rasandes rörelse prövade nya försök till självorganisering. Vilket nytt uttryck på arbetarklassens vrede kommer att smidas under kommande månad?
Xekinima, CWI i Grekland, för fram kravet till de rasandes rörelse och massoppositionen mot nedskärningarna att lägga grunden till en ny politisk rörelse eller formation baserad på radikala antikapitalistiska krav.
Xekinima säger att man ska använda beslutsamheten hos aktivisterna som inte vill sluta kampen, att diskutera lärdomar- na från rörelsen och hur man kan utveckla den. Efter bakslaget där memorandumet röstades igenom parlamentet är det troligast med en paus för rörelsen tills efter sommarhettan och semestermånaden augusti.
Xekinima hävdar att denna period borde användas till att förbereda nya möten för ursinniga aktivister i stadsdelarna och på arbetsplatserna, att återstarta med planer för nästa steg för gräsrotsrörelsen.
Stephan Kimmerle, CWI, Aten
