Förra veckans globala börsfall fortsatte när världens aktiebörser öppnade på nytt i måndags (8 augusti). Stockholmsbörsen föll med 5,2 procent. Det största raset sedan 2008. Sedan årsskiftet har den svenska aktiebörsen den 8 augusti fallit med dryga 20 procent. I New York och Paris sjönk index på måndagen med hela 6 procent. Och när de asiatiska börserna stängde tidigt på tisdag morgonen låg kurserna på minus. Även i Latinamerika rasade börserna kraftigt nedåt i måndags.
Aktiebörsernas fall är en återspegling av att orosmolnen hopar sig på den globala ekonomins himmel.
För det första stagnerar den amerikanska ekonomin och de gigantiska nedskärningarna som stundar efter Demokraternas och Republikanernas uppgörelse om att höja skuldtaket riskerar att strypa en redan svag uppgång.
”Det som var otänkbart för ett halvår sedan; att USA skulle löpa risken för att hamna i recession 2012, är en tanke som allt fler nu umgås med. Det är den insikten som får hela marken att gunga”, skrev Affärsvärlden den 5 augusti.
När sedan kreditvärderingsbolaget S&P under den gånga helgen sänkte USA:s kreditbetyg bidrog detta till att förstärka oron på världens aktiebörser.
För det andra fördjupas skuldkrisen. EU:s pampar hade hoppats att krisuppgörelserna i juli – nya lån till Grekland, sänkta räntor på nödlånen samt längre löptider och viss skuldavskrivning för Grekland – skulle ge andrum. Men åtgärderna har inte lugnat de finansiella marknaderna. Tvärtom, den så kallade marknaden har blivit än mer övertygad om att de skuldtyngda länderna närmar sig statsbankrutt och betalningsinställelse.
Samtidigt har skuldkrisen blivit akut i Italien och Spanien. Under de senaste dagarna har Frankrike pekats ut som nästa krisland.
Hela europrojektet är i gungning och även ekonomiprofessorn Lars Calmfors, som så sent som våren 2010 pläderade för att Sverige skulle gå med i EMU och växla över till euron, anser nu att ”att de krisdrabbade länderna måst få göra stora skuldavskrivningar eller gå i statsbankrutt” (Dagens Nyheter den 5 augusti).
”Euroländernas senaste storslagna överenskommelse om en ’lösning’ på den grekiska krisen, som även skulle hindra fortsatt spridning inom systemet har inte hunnit bli två veckor gammal innan sprickorna i bygget åter har börjat visa sig. Och nu är det de bärande konstruktionerna som har hamnat på glid. Det handlar om valutaunionens tredje och fjärde största ekonomier, Italien och Spanien, vars skulder är så stora att de beslutade stödfonderna, den redan införda och förstärkta temporära EFSF, (Europeiska Finansiella Stabilitets Fonden) och den permanenta ESM, (Europeiska Stabilitets Mekanismen), på totalt 700 miljarder euro som ska införas från 2013, inte kan hantera dem”, som E24.se konstaterade den 2 augusti.
För det tredje är en ny bankkris under uppsegling. Flera europeiska storbanker har redovisat förluster och bankerna vill inte låna ut till varandra. Krediter dras åt och åter tvingas världens centralbanker att pumpa in miljardbelopp för att hålla uppe låneverksamheten, vilket påminner om läget 2008-2009.
Särskilt hårt ansatt är de franska bankerna, som har en mycket stor exponering till ”Grekland, Spanien och Portugal men framför allt Italien. Statistik från Bank of International Settlements visar att franska banker vid årsskiftet hade lånat ut cirka 2 500 miljarder kronor till Italien. Det motsvarar hälften av Italiens skuld till andra EU-länder och är en stor risk för Frankrike som redan är relativt högt skuldsatt” (Svenska Dagbladet den 8 augusti).
För det fjärde tilltar oron över att Kina är på väg att bromsa in efter att en ohämmad kreditexpansion byggt upp ett väldigt skuldberg, skapat ohejdbara bubblor och en inflationsbrasa.
Lägg därtill att den globala industrikonjunkturen tycks ha passerat zenit och motsättningarna de kapitalistiska makterna har förstärkts och alla försöker rädda sitt eget hus i första hand, vilket resulterar i valutakrig och försök att låta konkurrenterna betala för problemen på hemmaplan, och det mesta pekar mot en ny allvarlig global kris.
Detta trots att regeringarna och centralbankerna kommer att tvingas genomföra nya stimulansåtgärder och ge nya nödlån.
Men till skillnad från 2008-2009 har regeringarna mindre reserver att ta av. ”Inte ens i Peking verkar makthavarna ha möjlighet att ge världsekonomin den stimulans som kan komma att bli nödvändig,”, skrev Dagens Nyheter uppgivet i en ledare i tisdags.
Dagens skuldkris är ett direkt resultat av de åtgärder som regeringarna tidigare tvingats vidta för att om möjligt undvika en totalkollaps och en ny ekonomisk depression.
Inte ens centralbankernas ingripande och att den Europeiska centralbanken (ECB) åter börjat köpa stödköpa statspapper, har kunnat hejda hejda börsrasen. Det i sig återspeglar att ”världsekonomin tagit en otäck vändning” (brittiska Independent den 4 augusti).
En försvagad global ekonomisk uppgång kommer att slå hårt mot den svenska industrin och de svenska storbankerna kommer inte undan skuldkrisen.
Dessutom håller den inhemska bo- och lånebubblan, som bankerna i högsta grad är ansvarig för, på att pysa ut. ”Molnen hopar sig över den svenska bostadsmarknaden. Priskurvan pekar allt tydligare nedåt… Turbulensen i världsekonomin kan skynda på en större nedgång”, rapporterade Dagens Industri den 5 augusti.
Det kan mycket väl vara så att sommaren 2011 markerar en ny allvarlig vändpunkt nedåt i den globala kapitalistiska utvecklingskurvan. Hur snabbt och hur djup en ny nedgång kan inte förutses. Men klart är dock att det som redan hänt bidragit till att skärpa den politiska och sociala krisen samt försvagat det kapitalistiska etablissemanget.
”Förtroendet för statsfinanserna och stödpaketen vittrar sönder. När sedan folkets förtroende för bankerna och det finansiella systemet försvinner, blir läget riktigt riktigt allvarligt”, varnade E24:s Per Lindvall den 5 augusti.
De senaste dagarnas börsoro och accelererande krisutveckling illustrerar kapitalismens kroniska instabilitet. Den globala kapitalismen är i en återvändsgränd, för att framtiden ska bli möjlig krävs att dagens ekonomiska och sociala system avskaffas.
Kapitalismens kris och anarki måste ersättas med arbetarstyre och en demokratiskt planerad ekonomi – en socialistisk värld.
Offensivs redaktion den 9 augusti
