Under den gångna helgen höll de stora kapitalistiska länderna (G20) och Internationella valutafonden (IMF) samt Världsbanken möte i Washington. De möten som ägde rum hade föregåtts av ett nytt globalt börsras (fredag den 23 september) och officiella uttalande som larmade om att ”världsekonomin befinner sig i en farlig ny fas. Vi riskerar att få se den bräckliga återhämtningen spåra ur” (IMF-chefen Christine Lagarde).Mötet omgavs också av varningarna om en förestående grekisk betalningskollaps (default) och försök från de olika regeringarna att skylla problemen på andra. ”Inte heller dryftades några kreativa tankar kring möjliga euroscenarier som innebär att ett eller flera länder skulle kunna lämna valutasamarbetet” skrev SEB:s chefsekonom Robert Bergqvist uppgivet efter mötet.
Det konkreta resultatet av mötet blev att euroländernas regeringar nu ämnar göra nya försök att dämpa följdverkningarna av en allt mer sannolik grekisk statsbankrutt.
Eurokrisen har tagit en ny vändning – nedåt. Det är mot den bakgrunden som euroländernas regeringar försöker stärka den speciella krisfonden EFSF (European Financial Stability Facility). Enligt mediauppgifter ska EFSF, efter att ha fått redan beslutade 440 miljarder euro (4 000 miljarder kronor), låna upp stora belopp för att på så sätt mobilisera de tusentals miljarder euro som krävs för att rädda Europas banker och klara ”Italiens och Spaniens finansieringsbehov om länderna utestängs från marknadsfinansiering” (Affärsvärlden den 26 september).
Vidare diskuteras ytterligare en nedskrivning av den grekiska skulden, som nu i siffror är fem gånger större än Argentinas när landet ställde in betalningarna 2001.
Inte bara Grekland är bankrutt. Flera europeiska länder är det i det närmaste också. Nya nödlån och krisinsatser kan ge visst andrum, men inte vända utvecklingen. Särskilt mot bakgrund av att varje krislån följs av nya krav på nedskärningar, som i Grekland.
För att få en ny delbetalning på närmare 8 miljarder euro (70 miljarder kronor), tvingas Grekland nu genomföra ytterligare nedskärningar i pensioner, och avskeda eller permittera nära 100 000 offentligt anställda. Men det är bara början. Enligt Svenska Dagbladet den 20 september kräver IMF att den grekiska regeringen sparkar 150 000 statligt anställda.
De redan gjorda nedskärningarna har slagit sönder det grekiska samhället. Snart är en av fem utan jobb i Grekland och varje dag förlorar tusen greker sina jobb. Under andra kvartalet krympte den grekiska ekonomin med hela 7,3 procent.
Nedskärningarna märks såväl i en tilltagande social och politisk kris som i mindre skatteinkomster.
”De grekiska statsinkomsterna är lägre än utgifterna, även när ränteutgifterna för statsskulden räknas bort – och i år har gapet vuxit igen. Ränteutgifterna stiger dessutom snabbt och motsvarar sju procent av BNP. Läget är ohållbart, eftersom detta betyder att statsskulden – som motsvarar mer än 150 procent av BNP – fortsätter att stiga snabbt” (Dagens Nyheter den 20 september under rubriken ”Inget kan rädda Grekland”).
Samtidigt med att den grekiska krisen fördjupas, genomförs nya strejker och stora demonstrationer mot trojkan (EU, ECB och IMF) och regeringen. Denna massrevolt mot marknadens diktatur kommer att göra det omöjligt att fortsätta skriva ut samma förödande krisrecept.
Tiden håller på att rinna ut för trojkan och ”Europas banker förbereder sig för en grekisk betalningsinställelse och kan bara hoppas att man ska klara dess spridningseffekter” (nyhetsbyrån Reuters i tisdags).
Det är för att om möjligt rädda bankerna, som euroländernas regering nu ämnar mobilisera nya krismiljarder samtidigt som man tar itu med att införa nya drakoniska nedskärningar. Klockan tickar allt snabbare och krisutvecklingen accelererar. Fler länder än Grekland kan snart skakas av massrevolter mot marknadens diktatur.
