| BOK | Årstafruns dolda dagböcker |
| Författare | Kristina Ekero Eriksson |
| Förlag | Norstedts Förlag (2010) |
Så skriver Kristina Ekero Eriksson i sin sammanfattning av Årstafruns dagböcker, som i utskrivet skick består av 5 000 A4-sidor. Hennes egentliga namn var Märta Helena von Schnell, född Reenstierna och hon bebodde Årsta gård 1775 fram till sin död 1841.
Ekero Eriksson varvar skickligt utdrag ur Årstafruns dagbok med såväl förklaringar om dåtida traditioner, vanor, sjukdomar etc som händelser ur Sveriges historia.
Ur det gedigna materialet har Ekero Eriksson plockat ut sina russin ur kakan och byggt historien kring dem. Hon går fram och tillbaka i Årstafruns 87-åriga liv och låter beskrivna händelser bli till en begriplig titt in i en tid så avlägsen vår.
Mycket finns att förundras över. Hur kunde man t ex både gå på visit och ha gäster från morgon till kväll, då det ideligen bjöds på starka drycker och samtidigt hinna uppfylla Unga Fruentimmers Hushålls Spegel anno 1750? En skrift på vers där det framgår hur stora krav det ställdes på kvinnorna.
På Årsta gård där man närmast var självförsörjande, gjordes allt från grunden och mycket av arbetet låg på kvinnorna. Frun på Årsta var därför tvungen att kunna utföra alla göromål som ingick bl a att baka, spinna, stöpa ljus, brygga öl och bränna brännvin. Hushållsspegelns första vers avslutas med ”och istället för att leka, sig med nya sysslor bry”. Fast det stämmer alltså dåligt med Årstafruns vardag, då det förutom ständiga besök också ofta åktes på nöjes- och shoppingtur till stan. Familjen gick dessutom på Dramaten eller Dramatiska spektaklet som den då kallades. Till det kommer alla fester man deltog i både som värd och gäst.
Något annat jag funderade mycket över var sonen Hans Abraham.
Årstafrun födde åtta barn. Sju av dem dog i några av den tidens vanliga sjukdomar. Föräldrarna blev förklarligt nog oerhört rädda om sitt enda överlevande barn.
Utan att överdriva kan man nog säga att de curlade sin son. De skämde bort honom ofantligt och passade oavbrutet på honom. Dock kan jag inte hitta någon information om att de gjorde något åt hans ensamhet.
Tvärtom! Gården var full av barn, men dem var han förbjuden att leka med. Ty, de enda jämnåriga var barn till tjänstefolket. Var detta upprinnelsen till hans senare problem? När han genom drunkning avled 32 år gammal, hade han aldrig haft ett eget ansvarsområde. Hans trots, främst mot sin mamma, är inte svårt att förstå. Ingenting blev han betrodd att klara, men skulle visa tacksamhet och kärlek för alla de presenter hon gav honom. En olycklig kombination av tacksamhetskrav och frånvaro av tillit.
Årstafruns anledningar till glädje och bekymmer må ha varit en smula andra än mina, men båda har vi haft glädje av att sätta för oss viktiga händelser på pränt. Denna likhet gjorde att dagboksläsningen kändes som en brevväxling mellan oss. Förutom de 200 år som skiljer oss är vi jämnåriga. Det krävdes inte mycket inlevelseförmåga för att kunna förvandla vårt skrivande i respektive dagböcker till ett utbyte av erfarenheter i brevform. Då skulle hon ha berättat för mig om sina problem med såväl sin son som med folket på gården. Ty förutom omsorg om och oro för sonen hade hon mycket problem med dem.
De beskrivs ofta som så fulla att de varken kunde gå eller tala, långt mindre utföra sina arbetsuppgifter.
Miljöbeskrivningarna och kartorna på insidan av pärmarna, gjorde det lätt att i fantasin besöka för mig välkända platser ur ett 170-årigt perspektiv. Se hur det dåtida Årsta såg ut med åkrar och odlingar, betande djur och sockerbruket i Tanto. För min inre syn såg jag Årstaborna ros över Årstaviken till Årsta holmar på kalas. Jag såg dem efter hästar över Liljeholmsbron på väg till stan för att uträtta ärenden, gå på visit eller roa sig. En stad där kvinnornas långa kjolar släpades genom lorten i Gamla Stans gränder. Med glädje skulle jag ha gjort familjen sällskap när de promenerade i den för allmänheten nyligen öppnade Kungsträdgården. De offentliga avrättningarna vänder jag dock helst bort blicken från.
Årstafrun hade Bellman med familj som trogna gäster i sitt hus. Det fanns under hennes långa liv flera tillfällen att se kungliga kröningar, där den sista var fransman. Napoleon var något av en levande ikon som man ofta skålade för. Hästkraft tyddes ordagrant och för Årstafrun tog det en vecka att ta sig från barndomshemmet i Småland till Stockholm. De flesta tog sig emellertid fram med apostlahästarna. Medan hon levde skrev Mozart sina oförglömliga mästerverk, Frankrike revolterade och Marie Antoinette var en av de som förlorade huvudet i giljotinen. Fast det kanske bara är så här i retrospektiv hennes tid ger ett så händelserikt och spännande intryck. Hur det än är med den saken, är läsningen av boken väl värd sin tid.
Läs den.
Agneta Sundström
