Så var det dags för Stefan Stern, senior advisor i Magnorakoncernen, f d statssekreterare, stabschef och biträdande partisekreterare för S, att ta ton mot den växande oppositionen mot vinster i välfärden. Den f d S-strategen, som varit både Göran Perssons och Mona Sahlins högra hand, är en av de mest prominenta av det koppel före detta S-märkta politiker, debattörer och politiska tjänstemän som har lejts att lobba för vinstintressena.I debattartikeln ”Vinstförbud vore ett misstag” varnar Stefan Stern på SvD Opinion den 11 juni för vad som händer ”om de mest högljudda inom S och LO lyckas tvinga Stefan Löfven att gå till val på att förbjuda vinster i välfärden”. Då kommer ”14 000 privata företag med 177 000 anställda på goda grunder informera mångdubbelt fler brukare och anhöriga att verksamheten hotas av en nedläggning vid ett maktskifte”.
Denna varning för hårda tag ska också ses i ljuset av att Svenskt Näringsliv tillsammans med Almega, Friskolornas Riksförbund och Vårdföretagarna redan har aviserat en tvåårig lobbykampanj för ”kvalitet och valfrihet” inom välfärden, som ska ledas av Scaniachefen Leif Östling.
Utspelen är ett kvitto på den oro som välfärdens månglare känner efter alla vårdskandaler och LO-kongressens rungande nej till vinster. Den samtidiga iver som vissa S-märkta debattörer lägger vid att angripa socialdemokraten Bengt Silfverstrand som ”splittrare” för att han står bakom den budkavle som även undertecknats av personer de stämplar som oberörbara ”trotskister” och ”avgrundsvänster” speglar också rädslan för en gryende gräsrotsrörelse mot vinster i välfärden.
Sterns tre argument för vinster i välfärden ska ses i ljuset av att han nu är vice vd för Magnora, som äger både Kunskapsskolan och äldreomsorgsbolaget Silver Life – ett företag som enligt ägaren Peje Emilsson bygger på idén att ”40-talisterna själva måste betala en del av äldreomsorgen” för att sätta guldkant på sin omsorg när skattemedlen inte räcker till.
1. Valfriheten i skola, vård och omsorg är något som enligt Demoskop i maj uppskattas av mellan 85 och 92 procent. Enligt Stern drar även de anställda, främst kvinnor, fördel av fler arbetsgivare att välja mellan.
Vad han så klart förtiger är att 80 procent enligt Novus inte vill ha vinster i välfärden, liksom att anställda i privatiserad välfärd knappast har någon fördel av lägre bemanning, lägre lön och färre heltidsjobb. Marx och arbetarrörelsens gamla devis ”…åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga” var ett löfte om en helt annan sorts valfrihet än den nyliberala friheten för kapitalister att sko sig på frukten av vårt gemensamma arbete. Valfrihet är inte att välja Carema eller Attendo, utan främst friheten för alla, även de mest hjälpbehövande, att få den omsorg de behöver, kunna gå upp och att lägga sig eller komma ut i solen när man vill, att äta vad man vill, att kunna ägna sig åt sina intressen o s v.
2. Privat kapital krävs enligt Stern när skatterna inte räcker till för en åldrande befolkning och stigande kvalitetskrav. Vad han mörkar är att han med detta menar ägaren Peje Emilssons skrämmande affärsidé för Silver Life att kunna profitera på nya segregerande gräddfiler för vård och omsorg efter behov för dem som har råd, finansierade med egna tilläggsavgifter och privata försäkringar utöver den skattefinansierade basnivån.
3. Förutom den enorma potentiella svenska välfärdsmarknad på idag 600 miljarder kronor som hägrar efter en fullständig privatisering drar Stern också en lans för att kunna sko sig än mer genom att exportera den nya svenska, skattesubventionerade modellen av nyliberalismen.
Stern har ett enda argument som är värt att ta fasta på. Nämligen att krav på vinstförbud och återinvestering kan kringgås med till exempel arvoden, koncernbidrag och internkostnader.
Därför måste nej till vinster i välfärden enligt Offensiv/RS mening betyda att verksamheten självklart återtas i offentlig regi.
