Spanien har under de senaste veckorna skakats av många och stora protester. Demonstrationerna har avlöst varandra och efter fackens landsomfattande demonstrationer den 19 juli, går landet mot generalstrejk i september.”Rajoy [Spaniens premiärminister], din framtid är mörkare än färgen på vårt kol”. ”Vi måste gå ut på gatorna, för snart har vi inte tillräckligt att äta”. ”Det är en strid som hela arbetarklassen måste utkämpa”.
Det var några av de kommentarer från de uppemot 150 000 personer, en del säger en halv miljon, som demonstrerade på Madrids gator under onsdagen den 11 juli.
Spanien är i uppror mot högerpolitik, massarbetslöshet och EU-diktat. Landet har snabbt kommit att bli eurokrisens epicentrum.
Eller som en av demonstranterna sa till nyhetsbyrån AP: ”Regeringen begår brott mot ekonomin och våra liv. För dem handlar det bara om nedskärningar och ännu mer av nedskärningar”.
Dagen (den 11 juli) hade redan börjat gry när kolgruvearbetarna nådde Madrid. Detta efter att ha genomfört en nära tre veckor och 400 kilometer lång ”svart marsch” från norra Spaniens gruvorter till huvudstaden. När de kom fram till Madrid möttes de av en jättelik folksamling på uppemot 150 000 som var ute på Madrids gator, dels för att visa sin solidaritet med gruvarbetarna och dels för att protestera mot regeringens katastrofala åtstramningspolitik. Att regeringen hade lagt fram ännu ett krispaket samma dag som kolgruvearbetarna anlände till Madrid, gav ytterligare bränsle till protestviljan. ”Spanien reser sig – vi är alla gruvarbetare”, sammanfattade stämningarna på Madrids gator den 11 juli och sedan dess har protesterna fortsatt.
Kolgruvarbetarna har sedan i maj varit ute i strejk mot att regeringen, efter krav från EU, har genomfört kraftiga neddragningar – en minskning med två tredjedelar – i det statliga stödet till gruvnäringen.
Uppemot 30 000 gruvjobb är i farozonen och flera gruvorter riskerar att försvinna för gott. Kostnaderna för att återställa statssubventionerna till den tidigare nivån är 200 miljoner euro (1,8 miljarder kronor), en bråkdel av de offentliga utgifterna. Men regeringen vägrar att ge efter, eftersom man är medveten om att varje eftergift till gruvarbetarna skulle skicka ett budskap om att kamp lönar sig.
Minskade subventioner till gruvorna är bara en av många nedskärningar som den spanska högerregeringen genomför. Sedan högerpartiet Partido Popular (PP) tog över regeringsmakten i Spanien i december i fjol, har man på sju månader lagt fram fyra åtstramningspaket.
Det senaste paketet presenterades den 11 juli. Detta gjordes bara dagen efter att euroländernas finansministrar beslutat att bevilja Spaniens banker ett första nödlån på 30 miljarder euro (260 miljarder kronor) samt att landet skulle få ytterligare ett år på sig att uppfylla EU:s budgetkrav. Det sistnämnda betyder att år 2014, mot tidigare 2013, ska Spaniens budgetunderskott pressas ner till under 3 procent av bruttonationalprodukten (BNP). Fjolårets budgetunderskott låg på 8,9 procent av BNP.
EU:s bankstöd och löftet om ytterligare tidsrespit var dock starkt villkorat: ”Som motprestation till bankstödet [på totalt 100 miljarder euro, nära 900 miljarder kronor] ska den spanska regeringen innan juli månads utgång utarbeta ett 2-årigt strukturreformprogram. Enligt en överenskommelse mellan Madrid och eurozonens maktinstanser, som Guardian tagit del av, förbinder sig Spaniens regering att under premiärminister Mariano Rajoy genomföra nedskärningar, skattehöjningar och åtgärder som riskerar att radera ut hundratusentals vanliga spanjorers besparingar”, rapporterade brittiska Guardian den 11 juli.
Det var samma dag som Rajoy i det spanska parlamentet annonserade ett nytt åtstramningspaket, som en del i ett 2-årsprogram som ska minska statsbudgetens utgifter med hela 65 miljarder euro (ca 565 miljarder kronor, motsvarande 5 procent av landets BNP) fram till den 1 januari 2015.
Det nya åtstramningspaketet innehåller bland annat en momshöjning från 18 till 21 procent från den 16 juli. Regerande högerpartiet PP lovade i fjolårets val att aldrig höja momsen. Vidare sänks lönen för offentliganställda med upp till 7 procent genom att den årliga julbonusen tas bort. Arbetslöshetsersättningen sänks efter sex månaders arbetslöshet. Till detta ska läggas hot om nya försämringar av pensionerna samt tvångsåtgärder mot autonoma regioner som inte skär ned tillräckligt. ”Medveten om missnöjet som åtgärderna kommer att väcka, lämnade Rajoy efteråt parlamentet bakvägen, för att bland annat kringgå de omkring 200 demonstranter som spontant samlats utanför byggnaden” (sydkusten.se den 12 juli, en svenskspråkig nyhetssajt på spanska Solkusten).
Denna häxbrygd betyder att krisen i Spanien snabbt fördjupas. ”Mitt under en ekonomisk depression driver alltså den spanska regeringen igenom en historisk åtstramning, som landet inte upplevt sedan Francos sena 1950-tal, och detta efter stark press från andra euroländer.
Hur denna politik ska lösa krisen eller långsiktigt stärka Spaniens statsfinanser är en gåta. Arbetslösheten kommer att späs på ytterligare som en konsekvens av de drakoniska nedskärningarna. Och den spanska ekonomin, som redan befinner sig i recession, kommer att backa ännu mer”, måste även Dagens Nyheter medge i en ledarkommentar den 17 juli.
Spanien, som är världens tolfte, Europas femte och eurozonens fjärde ekonomi, kommer allt närmare avgrunden. Sedan krisen inleddes och bostadsbubblan sprack 2007-2008 har mer än 3 miljoner jobb försvunnit.
Idag är en av fyra spanjorer arbetslös och mindre än hälften av alla unga har ett jobb. Spanien har Europas högsta arbetslöshet och det enda regeringen gör är att ytterligare försämra anställningsskyddet, sänka arbetslöshetsersättningen med 10 procent och strama åt ekonomin ännu mer.
”På sjukhusen finns det hela våningar som inte används på grund av alla tidigare nedskärningar av jobb och resurser. Och nu följer nya nedskärningar plus lönesänkningar”, sa av de många sjukhusanställda som demonstrerade i Madrid den 16 juli.
Till och med Economist, som oftast brukar ösa beröm över åtstramningspolitiker, menar nu att det är ”fel medicin” som EU och Spaniens regering ordinerar. Det nya åtstramningspaketet beskrivs som ”oerhört kontraproduktivt” som bara ”gör mer ont. Med en av fyra arbetare utan jobb är frågan: Hur mycket mer kommer arbetarna att tåla?” (Economist den 11 juli).
Missnöjet kokar i Spanien. Den senaste generalstrejken 29 mars gav mersmak och gruvarbetarnas militanta och heroiska kamp manar till efterföljd. Redan har offentligfacken hotat med strejkaktioner under juli och storstrejk i september.
Men alla fack måste gå samman och kalla till omedelbara massaktioner som en förberedelse för välorganiserad generalstrejk så snart som möjligt. Det gäller att ladda för en het höst med sikte på att fälla regeringen, inte bara för att markera en åsikt som har varit fallet med tidigare generalstrejker.
Den spanska vänstern i allmänhet och Izquierda Unida (IU), Enade vänstern, har nu en historisk chans att ta och behålla initiativet.
IU kan, om man är beredd att säga ett klart nej till åtstramningspolitiken och vägrar delta i varje lokal eller regional koalition som genomför nedskärningarna, få uppleva samma explosiva utveckling som grekiska Syriza, som var nära att bli landets största parti i det senaste parlamentsvalet i juni i år. I parlamentsvalet 2009 fick Syriza drygt 4 procent, i juni 2012 nära 27 procent.
I Spanien rasar stödet för det sittande högerpartiet PP och socialdemokratiska PSOE är diskrediterat efter år av högerpolitik. Under de senaste månaderna har stödet till IU ökat från 6,9 i parlamentsvalet i november 2011 till över 14 procent idag. Spanien har under de senaste månaderna hållits som gisslan av den s k marknaden och inhemska kapitalister samtidigt som EU och Europeiska centralbanken (ECB) hela tiden har skärpt villkor och motprestationer för eventuella stödinsatser.
De finansiella marknaderna har helt enkelt vägrat att köpa spanska statspapper. Det har pressat upp de spanska statsobligationsräntorna till samma nivåer som knäckte Portugal, d v s räntor på över 7 procent på tioåriga statsobligationer. Spanska staten har bara kunnat låna från de inhemska ”zombie”-bankerna. Denna utpressning har ägt rum samtidigt som bolag, fonder och rika ägnat sig åt kapitalflykt. Det första kvartalet försvann 97 miljarder euro (873 miljarder kronor) ur landet, men siffran för andra kvartalet kommer att vara än högre. Den så kallade marknaden är övertygad om att EU:s räddningsinsatser och krisfonder inte räcker för att undvika en spansk och en italiensk kraschlandning.
Utvecklingen är en slående illustration av hur marknadens diktatur aktivt försöker fördjupa krisen och tvinga fram såväl nya nedskärningar som krislån som ska garantera spekulanternas fortsatta vinster. Samtidigt förvärras krisen i Cypern och en rad andra euroländer som exempelvis Frankrike. Med årets beräknade BNP-fall på minst 7 procent kommer den grekiska ekonomin sedan 2008 att ha krympt lika mycket som USA:s under 1930-talets ekonomiska depression.
”Arbetslösheten i Grekland nådde rekordhöga 22,5 procent i april, enligt landets statistikorgan Elstat. Siffran är nästan dubbelt så hög som genomsnittet i eurozonens 17 länder. I mars var 22,0 procent av grekerna arbetslösa” (Svenska Dagbladet den 12 juli).
I mitten av juli varnade FN:s arbetsorganisation ILO för att ytterligare 4,5 miljoner jobb riskerar att försvinna inom eurozonen under de kommande fyra åren på grund av åtstramningspolitiken
Redan nu är en tredjedel av eurozonens befolkning i arbetsför ålder antingen arbetslös eller exkluderad från arbetsmarknaden, enligt ILO.
Det finns bara en väg bort från den hotande katastrofen och det är organiserad och militant kamp mot åtstramningspolitiken. Europafacken måste förbereda för en alleuropeisk generalstrejk mot åtstramningar – för jobb och välfärd innan årets slut.
Per Olsson
RS / Offensiv säger ▼
- Bryt marknadens diktatur. Stoppa åtstramningspolitiken – massiva offentliga satsningar för jobb, bostäder och utbildning istället för nedskärningar.
- Vägra betala de skulder kapitalismen och dess regeringar samlat ihop.
- Omedelbart förstatligande av banker och finansinstitutioner. Stoppa kapitalflykten – inför kapitalkontroll.
- För en alleuropeisk endags generalstrejk.
- Bara masskamp och internationalism kan stoppa trojkan och dess utpressning.
- Försvara demokratiska fri- och rättigheter. Stoppa attackerna mot facken och kollektivavtalen. Ned med EU-diktaten.
- Kämpande och demokratiska fackföreningar. För bygget av revolutionära socialistiska masspartier.
- Förena masskampen genom uppbygget av demokratiska aktionskommittéer och församlingar lokalt, regionalt och på riksplanet som kan utgöra grunden för nya socialistiska arbetarregeringar.
- För ett demokratiskt och socialistiskt Europa.
