Huvudskälet till optimismen är en stark uppgång på många aktiebörser och större utdelningar till samma aktieägare. Världens 100 rikaste ökade sin förmögenhet med 241 miljarder dollar (1 540 miljarder kronor) till 1 900 miljarder (12 000 miljarder kronor) under 2012.
Bakom detta ligger de massiva insatserna från centralbankerna – Federal Reserve i USA och ECB (EU:s centralbank), som köper värdepapper från bankerna för 100-tals miljarder euro och dollar. Att pengar delas ut till bankerna betyder nästan automatiskt att börsen går upp.
Det är inte samma sak som en ekonomisk uppgång. Snarare dominerar fortfarande de faktorer som inledde krisen 2008-09.
I en artikel som ska förklara optimismen skriver tidskriften The Economist att det viktigaste skälet är att världen lyckats undvika de värsta katastroferna. Euron har inte kollapsat och USA föll inte över budgetstupet.
Fakta talar emot optimismen. Både Världsbanken och Internationella Valutafonden (IMF) har den senaste månaden skrivit ner sina prognoser. Världsbanken har minskat sin uppskattning av världsekonomins tillväxt för 2013 från 3 till 2,4 procent.
För eurozonen är nedskrivningen mer dramatisk – från plus 1,1 procent till minus 0,1. IMF tror på minus 0,2 procent.
Av de värst drabbade krisländerna i EU är Spanien, Italien och Portugal i recession (krympande ekonomi i minst ett halvår) medan Grekland är i depression. Den grekiska ekonomin har tappat 25 procent sedan 2008.
Medan spekulanterna jublar över börsköerna fortsätter arbetslösheten att öka.
Fyra av de sex största höginkomstländerna hade i höstas fortfarande inte återhämtat sig sedan krisen inleddes – Frankrike, Storbritannien, Italien och Kanada. Av de andra två backade Tyskland, EU:s största ekonomi, 0,5 procent fjärde kvartalet 2012.
Även USA:s ekonomi krympte under oktober till december, med 0,1 procent. Den budgetkris som i sista stund undveks vid nyår är inte löst, utan återkommer redan i mars med nya hot om stora automatiska nedskärningar. Arbetslösheten i USA närmar sig 8 procent.
De positiva nyheterna om en ”vändning” i Kina måste ses i detta sammanhang. De nya ledarna i toppen på diktaturen i Peking har fortsatt samma väg som tidigare – stora investeringar som finansieras med lån. Det betyder kortsiktig tillväxt samtidigt som man blåser upp den ekonomiska bubblan ytterligare och ökar överkapaciteten.
”2013 kommer att bli ett avgörande år”, sa IMF-chefen Christine Lagarde på World Economic Forum. Det var samtidigt uppenbart att världens ledare var oeniga. Istället för en gemensam strategi handlar det om att försöka skicka räkningen utomlands.
Motsättningarna skärps. Alla industriländer satsar på att öka exporten i ett läge där världshandeln bara växte med 4 procent 2012.
Det viktigaste resultatet av att Federal Reserve nu har satsat över 3 000 miljarder dollar (19 000 miljarder kronor) – 20 procent av landets BNP – på krisinsatser är att dollarns värde faller, vilket gynnar USA:s export. En liknande satsning inleds nu av den nya japanska regeringen.
Det betyder att euron ökar i värde, vilket har fått den franska regeringen att kräva motåtgärder från ECB.
Läget i världsekonomin sammanfattades bra i en artikel om Spanien: ”den skarpa kontrasten mellan ljusnande stämning hos marknaden och den förvärrade situationen på marken”.
Krisen har gått in i en ny fas och det kapitalistiska systemets oförmåga är lika tydlig som någonsin. Rikedomarna hos parasiterna på börsen växer parallellt med arbetslösheten och den sociala nöden. Arbetarklassen behöver partier som står för ett klart socialistiskt alternativ.