– Välfärden och jämställdhet hänger ihop på väldigt många plan. Lite förenklat kan man förklara det med att en majoritet av dem som jobbar i välfärden är kvinnor och det är också framförallt kvinnor som får dra det tyngsta lasset när välfärden inte fungerar.Det säger Sanna Tefke som jobbar inom Stockholms privatiserade hemtjänst, fackligt förtroendevald i Kommunal och en initiativtagare till nätverket Välfärd utan vinst, i denna Offensivintervju.
– Ser man till vilka som tjänar de stora pengarna i välfärdsföretagen, är det nästan uteslutande män. Ett exempel är hemtjänsten. I privat hemtjänst dominerar fyra koncerner med 70 procent av marknaden. Samtliga är riskkapitalbolag. Bolagens styrelser domineras helt av män.
Offentlig eller privat, spelar det nån roll?
– Om man bortser från det faktum att nedskärningarna på den offentliga sektorn har pågått i decennier, tvingar privatiseringar och underbudskonkurrens ner villkoren ytterligare. Både i offentlig och privat sektor.
– De offentligägda verksamheterna tvingas konkurrera på samma villkor som de privata, seriösa eller ej. Ej att förglömma att skatteintäkterna för finansieringen blir mycket mindre när de försvinner ut i skatteparadis via vinster, bonusar och räntesnurror.
– De 8,7 miljarder kronor som de privata välfärdsföretagen gjorde i vinst 2010 motsvarar 22 000 undersköterskor. Kort sagt: villkoren är usla i båda sektorer, men ändå snäppet värre i den privata sektorn. Privata äldreboenden har till exempel i snitt 10 procent lägre bemanning. Belastningen på personalen är oftast högre i den privata sektorn. Många anställda i privata företag saknar också den grundläggande tryggheten som ett kollektivavtal ger.
Vad har hänt i Stockholms hemtjänst efter privatiseringarna?
– Det finns runt 200 privata hemtjänstbolag över hela Stockholm idag. I innerstan handlar det om att välja mellan runt 130 olika utförare när man behöver hemtjänst.
– En kartläggning som Kommunal har gjort visar att runt hälften av dessa saknar kollektivavtal. Lönerna kan vara högre i vissa företag även utan kollektivavtal, men ser man på helheten med OB-ersätttning, övertidsersättning, trygga anställningar, avtalspensioner, försäkringar, semester med mera blir det stora skillnader. Generellt sett är otrygga anställningar normen inom den privata hemtjänsten.
– Många sitter hemma och väntar på ett sms om de får jobba eller inte samma dag. Det är inte enbart ungdomar som är ”timmisar” längre. Otrygga anställningar ger otrygg personal och tystare arbetsplatser, man vågar inte säga ifrån av rädsla att förlora jobbet. Vilket är ett annat allvarligt problem; även om meddelarfrihet ska gälla också i den privata sektorn väger företagens ”lojalitetsklausul” tyngre och personal som påpekar allvarliga missförhållanden får sparken.
– Biståndsbedömningarna blir allt snålare, mer ska hinnas med på mindre tid. Schablonen för ett frukostbesök med hygien, påklädning, frukost, servering och allt däromkring ligger på 20 minuter i min stadsdel Norrmalm. Betänk då att ett vinstdrivande företag inte kan lägga ut all tid, eftersom det ska finnas marginaler att göra just vinst på.
Är anhörigvård en ny kvinnofälla?
– Absolut. I Kommunals undersökning Hänger din mammas trygghet på dig? kan man även se att det är dubbelt så många döttrar som söner som på obetald tid tar hand om sina föräldrar. Och att det då är kvinnorna som framförallt behöver gå ner i arbetstid, d v s lägre inkomster, lägre pension, högre fysisk belastning o s v.
6 timmars arbetsdag, är det ett rimligt krav?
– Kortare arbetstid utan inkomstbortfall (viktigt med begreppet där, man sänker inte lönen utan arbetstiden) är en väldigt viktig fråga. Det är synd att så många har släppt kravet på 6 timmars arbetsdag. Kommunal har numera det bara som långsiktigt mål.
– Välfärdsjobben är fysiskt tunga och många sliter ut sin kropp långt innan pensionen; med en arbetstidsförkortning ökar prestationerna och kvaliteten på arbetet. Personalen blir dessutom friskare och har lägre sjukfrånvaro. Ur ett samhällsperspektiv tjänar man ganska mycket på en sådan förändring, minskade frånvarokostnader och ökade skatteintäkter i och med att fler kommer i arbete.
Hur uppvärderar man välfärdsjobben?
– Det krävs en ordentlig upprustning av välfärdssektorn. Verksamheten skriker efter mer personal, som såklart ska ha vettig lön och vettiga villkor. Som sektorn ser ut idag är det få som vill utbilda sig och jobba i våra yrken. På kort sikt handlar det om att facken verkligen måste ta strid för bättre villkor och löner och bland annat våga använda strejkvapnet på riktigt. De absurda vinsterna hos de privata företagen visar att det finns pengar. På längre sikt handlar det om att utmana det system som gynnas av att kvinnors arbete och de kvinnodominerade sektorerna värderas lägre.
Gör facken tillräckligt för jämställdheten?
– Med tanke på hur verkligheten ser ut är det ganska uppenbart att inte tillräckligt mycket görs.
Hur får man fler kvinnor med i facket?
– När facken tar strid blir medvetenheten högre och medlemmarna fler. Men det är också svårt att få styrka när organisationsgraden är låg. Det blir en nedåtgående spiral. Inom vissa avtalsområden är anslutningsgraden lägre än 20 procent, vilket avspeglar sig i kollektivavtalen. Som för personliga assistenter till exempel. Men det är också alldeles för få som är medvetna om fackets betydelse och vad det faktiskt gör. Många, framförallt yngre, ser rättigheter som semester, OB, 8 timmars arbetsdag m m som självklarheter som kommit gratis och inte genom kamp.
– I många fall räcker det bara med att komma ut på arbetsplatserna och prata. Men det bästa och enklaste sättet att värva medlemmar är att börja på arbetsplatsen, ta den viktigaste frågan, driva den tillsammans med personalen och vinna. När man ser att facket inte bara handlar om hemförsäkringar och liknande, utan om att det faktiskt gör en skillnad att kämpa tillsammans är det få som väljer att stå utanför.
Vad förväntar du dig av Kommunals kongress?
– Det absolut viktigaste blir såklart debatten om vinster i välfärden och jag förväntar mig ett ställningstagande som speglar medlemmarnas åsikter och inte Svenskt Näringslivs. Jag hoppas på en skarpare linje än LO-utredningen, utan möjligheter till undantag, avslutar Sanna Tefke.
Per Olsson
