”Die Linke är fortfarande det enda större parti som inte tillhör den prokapitalistiska huvudfåran. Särskilt i västra Tyskland vill många av dess medlemmar bygga ett antikapitalistisk oppositionsparti och inser klasskampens och de sociala rörelse
För några år sedan sågs tyska Die Linke (Vänstern), som en modell för framväxten av nya, enade vänsterpartier runt om i Europa. Efter enandet år 2007 av dess två grundningspartier – det då nyfödda WASG (Valalternativet Arbete och social rättvisa) och det poststalinistiska PDS (Partiet för demokratisk socialism) – röstades det in i tyska Förbundsdagen (det nationella parlamentet) med 11,2 procent av rösterna i 2009 års riksdagsval. Nu, år 2013, ligger partiet på 6-9 procent och har mist mycket av sin attraktionskraft.Grundandet av Die Linke (Vänstern) var samgåendet mellan två väldigt olika politiska projekt. WASG bildades som ett nytt politiskt parti under den ”rödgröna” tyska koalitionsregeringen mellan socialdemokratiska partiet (SPD) och de Gröna, som genomförde de dittills hårdaste nyliberala attackerna på arbetarklassen – dess ”Agenda 2010”som inleddes 2003.
Utifrån de framväxande protesterna drog en grupp socialdemokratiska fackliga aktivister slutsatsen att ett nytt parti behövdes för att uttrycka de arbetandes intressen och föra fram ett antinyliberalt program. Under våren 2004 gick de samman med aktivister från de arbetslösas kamprörelse och medlemmar av olika vänsterorganisationer, inklusive avhoppare från PDS.
Under 2003-2004 var PDS ett parti på nedåtgående. Det hade fallit under 5-procentsspärren i riksdagsvalet 2002 och lyckades endast behålla två mandat i förbundsdagen (den tyska riksdagen) genom valkretsar i östra Berlin. Även om PDS var socialistiskt till namnet och på papperet var partiet på väg att bli en del av etablissemanget och sågs inte längre som en kämpande kraft av fackliga och andra aktivister. WASG var å andra sidan inte socialistiskt på papperet, men ett kampdugligt och dynamiskt parti på väg vänsterut som tydligt uttryckte opposition mot deltagande i regeringar som bedrev högerpolitik.
När val utlystes 2005 tillkännagav den tidigare SPD-ordföranden, Oskar Lafontaine, att han var beredd att ställa upp som kandidat för vänstern, men bara på villkor att WASG och PDS ställde upp tillsammans. Lafontaine avgick som SPD-ordförande och finansminister 1999 i protest mot den ”rödgröna” koalitionens nyliberala politik och Tysklands deltagande i kriget i Serbien.
De båda partierna ställde upp som en allians i valet, med Lafontaine som en av toppkandidaterna, och fick 8,7 procent av rösterna. Detta skyndade på processen mot ett samgående och bildandet av Die Linke år 2007.
SAV (CWI i Tyskland), som då utgjorde en viktig del av WASG:s vänsterflygel, gick i opposition mot samgåendet och förklarade att även om en enad vänster är något önskvärt, borde en sådan gruppering klart och tydligt bryta med PDS-politiken av deltagande i kapitalistvänliga delstatsregeringar.
Vi drev kampanj för ett nytt vänsterparti på en principiell antikapitalistisk grundval som skulle ha kunnat vara mer än enbart ett samgående mellan WASG och PDS.
Vi menade att ett samgående snart skulle leda till en situation där det i själva verket var två partier som existerade inom ett, och där den gamla PDS-apparatens tyngd och dominans riskerade att sätta punkt för den dynamiska utveckling vänsterut som lanseringen av WASG initierade.
Riktigheten i dessa varningar har bekräftats under den senaste perioden, efter det initiala uppsvinget för Die Linke under de första åren efter dess lansering.
Die Linke har två ansikten: på riksplanet utgör det den enda parlamentariska oppositionen mot alla de andra partiernas nyliberala och prokapitalistiska politik. Men å andra sidan har partiet en huvudsakligen parlamentarisk orientering och deltar i koalitioner med SPD i östra Tysklands delstater och kommuner samt saknar en socialistisk politik.
Det har i åratal pågått en strid inom partiet mellan dem som vill gå tillbaka till den gamla PDS-politiken och ser partiet som någonting liknande ett bihang till det socialdemokratiska partiet och dem som representerar en allmänt antikapitalistisk hållning.
Den första grupperingen är beredd att genomföra nedskärningar och privatiseringar. I den andra finns Oskar Lafontaine (som ofta går ut med antikapitalistisk retorik) och aktivister med vänstertraditioner.
Det finns en risk för att Die Linke åker ur förbundsdagen i valet 2013. En del aktivister från grupper på den yttersta vänsterkanten har därför gått med i partiet för att dels försöka förhindra att partiet ramlar ut ur förbundsdagen och dels för att stoppa högerflygeln från att få full kontroll över partiet. De har dragit den korrekta slutsatsen att ett försvagat och högervridet Die Linke skulle förändra samhällets styrkeförhållanden till storfinansens fördel. Även SAV har trappat upp sitt engagemang i Die Linke.
Det vore ett allvarligt bakslag för vänstern om högerflygeln vinner full kontroll över partiet vid nästkommande års partikongress. Särskilt mot bakgrund av en sannolik skärpning av eurokrisen samt ökad klasskamp i Tyskland.
Die Linke är fortfarande det enda större parti som inte tillhör den prokapitalistiska huvudfåran. Särskilt i västra Tyskland vill många av dess medlemmar bygga ett antikapitalistiskt oppositionsparti och inser klasskampens och de sociala rörelsernas betydelse.
När det politiska och sociala läget i Tyskland väl förändras – vilket bara är en tidsfråga – kommer frågan om dessa rörelsers politiska representation återigen att komma upp på dagordningen. Det är möjligt att aktivister då kommer att vända sig till Die Linke och att partiet kan vinna nya medlemmar och knuffas vänsterut. Detta är emellertid inte på något sätt säkert. Faran finns för att högerflygeln vrider partiet så långt åt höger att det förlorar all attraktionskraft för nya grupper som går ut i kamp.
Det står inte mindre klart att en polarisering kommer att utvecklas och att de första styrkorna för en ”ny början”, ett verkligt vänsterinriktat och antikapitalistiskt arbetarparti, också kommer att komma från dagens Die Linke-medlemmar.
Vänstern inom partiet måste agera på ett samordnat sätt och knuffa Die Linke vänsterut. Lärdomar måste dras av kollapsen för Rifondazione Comunista (PRC) i Italien, i vilket de olika vänsterströmningarna inte agerade på ett samordnat sätt gentemot partiledningens koalitionistiska inställning.
Stödet till PRC tynade bort när de olika vänstergrupperingarna lämnade partiet i förtid för att bilda olika nya sekter.
Problemet är dock att Die Linkes vänsterflygel inte heller tagit en klar ställning gentemot ”koalitionismen”. I Die Linkes program sägs att partiet ska sätta upp en rad villkor – s k röda stoppunkter – för eventuellt deltagande i koalitioner. I programmet sägs att partiet inte ska gå med i koalitioner som står för välfärdsslakt och nyliberala avregleringar samt stödjer tyska militära ingripanden i andra länder. Men partiets ledning urvattnar ständigt dessa villkor.
SAV stödjer dessa villkor, de röda stoppunkterna, mot försöken att tona ner dem och argumenterar samtidigt för att sociala förändringar endast kan vinnas genom masskamp och att Die Linke borde koncentrera sig på det.
Vi driver kampanj för en kämpande, klasskampsbaserad socialistisk politik som prioriterar Die Linkes engagemang i social kamp och för att ge en röst till kämpande arbetare och ungdomar.
Sascha Stanicic
Sozialistische Alternative
(SAV, CWI i Tyskland)
