Kanske någon som har sett Disneys film om relationen mellan den vackra Esmeralda och den puckelryggige Ringaren undrar hur relevant den storyn kan kännas här och nu. Men det här är en historia där bärande inslag som stigmatiserade romer och tiggande trashankar i dagens krisande Europa känns mer kusligt aktuella än på mycket länge.
Högsta betyg måste ges för både koreografi, scenografi och garderob.
”Är publiken redo?”, ropas det innan den föreställning dras igång, som sprakar av franska gester och livfulla utspel på knarrande golv under hela den stora och månfacetterade ensemblens alla punktrashklädda friborgare, hovfolk och präster klädda i siden, sammet och plysch med sydda galonskor och stövlar. Här finns en roll för alla Rojteaterns stora skara av amatörskådisar.
Två träställningar ställs i snabba ryck om från katedral till fängelse, från adelns balkong till gästgiveri o s v.
I den här historien finns få entydiga hjältar eller ens odelat sympatiska karaktärer, vare sig den snälle men rätt skugglike klockringaren Quasimodo eller ens den bedårande Esmeralda. Och allra minst den stilige kapten Febus vid kungens bågskyttar, som hon förälskar sig i.
”Som officer måste man umgås med adeln, fy fan”, säger dock kaptenen med en emfas som låter oss ana ett speciellt engagemang från skådespelaren Ruben Derkert, antagligen helt i linje med Victor Hugos.
Mest osjälviska och mänskliga i hela historien är friborgarna och särskilt de romer som tagit hand om det övergivna flickebarnet. Och pjäsens höjdpunkt i ståpälsklassen är utan tvekan när friborgarna bestämt sig för att storma Notre Dame för att befria Esmeralda.
Victor Hugo är enligt programbladet ”den franska romantikens mest dominanta personlighet med en humanistisk livssyn och fokus på social rättvisa”. Efter att ha tagit avstånd från Napoleon den tredjes statskupp 1851 fruktade han för sitt liv och flydde till kanalön Guernsey, där han levde i exil i 19 år.
Amatör betyder älskare av, vilket varje ord, sjunget eller talat, varje gest och varje steg i föreställningen också visar upp. Skådespelarna har roligt på scenen. De är också duktiga på ett nästan professionellt sätt.
Som publik föses man villigt runt i Paris med omnejd. Enseblen har oss i sin hand och deras tydliga vilja att både roa och oroa faller i god jord.
Agneta Sundström
Arne Johansson