Det har skett en klar vändning i opinionen. Stödet till högeralliansen rasar i samtliga väljarundersökningar och mest för Moderaterna.
I Demoskops senaste undersökning, som publicerades den 8 juni, har avståndet mellan de två blocken fördubblats på bara en månad och både Kristdemokraterna och Centern hamnar under 4-procentspärren.
”Väljarna är trötta på regeringen”, måste även Svenska Dagbladets politiske chefredaktör PJ Anders Linder erkänna.
Det är motståndet mot privatiseringar, marknadskaos och ökade orättvisor jämte den höga arbetslösheten som nu manifesteras i att högeralliansen förlorar bland alla samhällsgrupper. Det är också därför som Socialdemokraterna, trots högerkursen, har kunnat inkassera vissa opinionsframgångar.
Skulle det vara val idag skulle det bli regeringsskifte och Kristdemokraterna skulle ramla ur riksdagen.
Medan tiden rinner ut för högeralliansen försöker Socialdemokraterna hitta nya samarbetspartner inom högerblocket.
Både S-ledningen och facktopparna tycks dessutom vara överens om att det så kallade rödgröna samarbetet hör historien till och att det är dags att söka nya samarbetspartners.
På senare tid har Folkpartiet pekats ut som en möjlig samarbetspartner till Löfvens socialdemokrater.
Den S-märkta statsvetaren och vinstkramaren Stig-Björn Ljunggren menar på SVT Debatt att med Löfven vid rodret har Socialdemokraterna ”chansen att etablera sig som det störs-ta mittenpartiet. En koalition med Folkpartiet är inte längre omöjlig”.
Och enligt Expressen öppnar ”Folkpartiets kommunalråd för ett regeringssamarbete med S om alliansen förlorar valet. En tredjedel av de svarande [FP-kommunalråden] i Expressens rundringning vill dess-utom att FP går till val utan de övriga allianspartierna”.
Det är knappast förvånande att högerpolitiker börjar fundera på ett liv efter valet 2014 och en sannolik förlust av regeringsmakten.
Socialdemokraternas ledning gör heller ingen hemlighet av att man vill ha ”breda lösningar” och bryta upp från blockpolitiken i god tid innan valet 2014.
En valförlust innebär nog sista spiken i Alliansens kista och att vägen öppnas för nya samarbetskonstellationer bak-om i stort sett samma högerpolitik. S och högerpartierna förenas också i en strävan att försöka desarmera den sprängkraft som finns i frågan om välfärd utan vinst.
”S och M i takt om välfärdsvinster: Många av de socialdemokratiska förslagen är snarlika de borgerligas. I direktiven till flera statliga utredningar pekas riktningen ut. Det handlar om allt från att kommuner bör få marknadsmässigt betalt vid avknoppningar och att kraven på dem som äger och driver företag inom vård, skola och omsorg bör skärpas. Båda sidor är också inne på att öka insynen i enskilda skolors och vårdenheters ekonomi” (Svenska Dagbladet den 5 april).
Uppgörelsen om friskolorna, som blev en bekräftelse på denna samsyn, kan följas av flera. Men denna strävan från det politiska etablissemanget går på tvärs mot opinionen. Ilskan mot plundringen av välfärden är kanske den enskilt största anledningen till varför vinden blåser så stark mot Alliansen. Det är alltså inte av egen kraft som Socialdemokraterna och den så kallade oppositionen vinner terräng. S fortsätter att tappa medlemmar, sedan 2009 har nästan var tionde medlem lämnat partiet.
Risken är dessutom överhängande för att rasistiska Sverigedemokraterna kan profitera på övriga partiers strävan till ”breda lösningar” samt S-flirten med näringsliv och högerpartier.
Det politiska etablissemangets samsyn och högervridning räcker som argument till varför det behövs ett nytt stort socialistiskt arbetarparti. Kom med i Rättvisepartiet Socialisternas kamp för att bygga en verklig opposition i form av arbetarrörelsens socialistiska återfödelse.