Protestvågen som har svept genom Brasilien under den senaste perioden, med de största mobiliseringarna på över 20 år, vann en viktig seger den 19 juni. Delstatsregeringarna i São Paulo och Rio de Janeiro gav, tillsammans med många städer runt om i Brasilien, efter för protesterna och tog tillbaka de höjningar i kollektivtrafiken som nyligen genomfördes.
Detta var den viktigaste segern för masskampen sedan de nyliberala attackerna började på 1990-talet och öppnar upp en ny period för Brasilien.
Men protesterna handlade inte längre bara om 70 öre mindre i biljettpriset och protesterna har fortsatt. Höjdpunkten hittills var de enorma mobiliseringarna den 20 juni, då drygt två miljoner tog till gatorna i hundratals städer. Störst var demonstrationen i Rio de Janeiro, med cirka en miljon deltagare.
På många ställen genomförs vägblockader av de sociala rörelser som kämpar för bostäder åt alla, mot miljardrullningen till fotbolls-VM 2014 och det faktum att tiotusentals vräks för att lämna plats åt VM-byggen. Alla för-VM:s matcher åtföljs av massprotester.
Försöken att isolera och stoppa protesterna genom brutalt polisvåld och genom att stämpla alla demonstranter som vandaler och ligister misslyckades. Den 17 juni växte demonstrationerna till att omfatta drygt 300 000 i tiotals städer. Den 20 juni växte protesterna till ett folkligt uppror.
Förutom kollektivtrafiken och de taklösas kampfrågor, präglas protesterna också av krav på bättre sjukvård och utbildning, samt mot korruptionen.
Då protesterna blivit för stora för att helt enkelt slås ned med våld, har etablissemanget ändrat taktik. Sedan den 17 juni har de på olika sätt börjat uttala sitt ”stöd” till protesterna för att försöka avleda dem.
Å ena sidan har högeroppositionens parti, PSDB, försökt få inflytande över protesterna för att under-minera PT-regeringens stöd. De försöker lägga mer krut på frågan om korruptionen, med udden riktad mot PT.
Detta dock med begränsad framgång, då kampen t ex i São Paulo-delstaten också har riktat sig mot guvernören Alckmin från PSDB, som är ansvarig för tunnelbanan i São Paulo stad, men också för militärpolisens brutala ingripanden.
Mer oroande är att då vänsterns svaghet gjort att den inte lyckats sätta sin prägel på protesterna som växte explosionsartat, har konservativa element, men även fascister, fått ett visst utrymme. Genom att utnyttja ett naturligt avståndstagande mot partier, har fascister på flera ställen gått till attack mot vänsterdemonstranter. På många ställen har det varit omöjligt att ha partifanor på protesterna. I Rio de Janeiro hamnade en ung vänsterdemonstrant i koma efter att ha slagits ner av fascister.
Å andra sidan har även regeringen och president Dilma försökt återta initiativet. Den 21 juni gjorde Dilma ett uttalande i TV där hon uttalade sin ”sympati” med protesterna, samtidigt som hon tog avstånd från ”en våldsam minoritet”.
Hon talade om att ta emot representanter från demonstranterna och har kallat till möte med guvernörer och borgmästare för att diskutera åtgärder för att förbättra sjukvård, utbildning m m. Om nya verkliga eftergifter genomförs kan detta ge de som kämpar blodad tand.
PT-anhängarna blåser upp fascisternas roll och talar om en hotande statskupp för att rättfärdiga att man måste samlas upp bakom regeringen och att vänstern måste bilda en ”folkfront” med PT.
Etablissemangets charmoffensiv innebär inte att det är slut på polisvåldet.
Demonstranter attackeras fortfarande och hotas med fängelsestraff, som en ung CWI-medlem i Rio de Janeiro, som greps och helt ogrundat hotades med gummiparagrafen ”bildande av brottsgäng”.
Något som används för att tvinga fram stora borgenssummor. CWI-kamraten blev arresterad slumpmässigt av polisen och släpptes bara ut efter att ha fått betala tusen realer i borgen.
LSR (CWI i Brasilien) betonar behovet av att vänstern enas om en plan för kampen, med ett program som enar kampen för bättre kollektivtrafik, bostäder, vård och skola med en kamp för rätten till att protestera och mot korruptionen. Vi betonar också behovet av att ta protesterna till förorterna, dra in arbetarna och fackföreningarna i protesterna och bilda kommittéer som organiserar kampen på ett demokratiskt sätt. Dessa kommittéer, tillsammans med fackföreningarna och de sociala rörelserna bör samlas till en nationell träff för att lägga fram en nationell plan för kampen.
En ny period har öppnats upp och kampen lär fortsätta. Det är viktigt att stärka den socialistiska vänstern för att kunna ta kampen om rörelsens riktning och lägga fram ett verkligt socialistiskt alternativ.
Marcus Kollbrunner
