Höstbudgetens
huvudnummer – ett femte jobbskatteavdrag och höjd brytpunkt för statlig
inkomstskatt – är ännu en bekräftelse på att Alliansen och regeringen nått vägs
ände.
De föreslagna skattesänkningarna som allianspartierna hoppas ska bli en valvinnare slår i själva verket in ännu en spik i regeringskistan.
Den sammantagna privatekonomiska effekten av Borgs nya skattepaket är detta: en städare får 176 kronor i månaden i sänkt skatt. En direktör får 589 kronor. Tittar man bara på den höjda brytpunkten är det ännu mindre roligt för städaren, som får noll kronor i månaden. Direktören får 252, konstaterade Aftonbladet.
Sjuka och arbetslösa får inte en krona av de föreslagna skattesänkningarna på totalt 15 miljarder kronor. Till det ska läggas att den skattesänkning som pensionärerna tidigare utlovats är på tok för liten för att kompensera för den sänkning av pensionen som sker nästa år. Regeringens skattesänkningar betyder alltså ökade orättvisor och klyftor samt framtida nedskärningar.
”I söndags var Rapports stora nyhet en undersökning om svenskarnas syn på välfärden som Novus gjort för SVT:s räkning. För regeringen var det inga uppmuntrande siffror. 60 procent av de tillfrågade ansåg att det sociala skyddsnätet blivit sämre sedan förra valet. Endast 5 procent ansåg att det blivit bättre. 60 procent ansåg att sjukvården blivit sämre, 57 procent att det gått utför med skolan. Så belönas en regering som lyckats sänka skatterna med över 100 miljarder”, skrev Sydsvenskan uppgivet i en ledarkommentar den 17 september.
Alliansregeringen har blivit den egna högerpolitikens offer och befinner sig i en liknande sits som Göran Perssons S-regering till sist hamnade i efter flera års åtstramningspolitik – förtroendet var förbrukat och det fanns en utbredd vilja att rösta bort regeringen oavsett vilka löften man gav.
Detsamma gäller idag. Alliansregeringens försök att spola filmen tillbaka med ännu ett jobbskatteavdrag är ett genomskinligt och fruktlöst försök att skyla över de egna misslyckandena i form av försämrad välfärd, ökade klyftor och fortsatt hög arbetslöshet. Vad som ägt rum under senare är markant sväng i opinionen mot högerpolitikens verkningar på alla områden.
“När Anders Borg försöker göra sig själv till den ekonomiska politikens Karl Ove Knausgård och återkommer med samma kamp fem sex gånger, då falnar entusiasmen. Det blir för enformigt och tondöv”, skrev Dagens Nyheters Peter Wolodarski den 1 september i en kommentar som han avslutade med att mana regeringen till att “Förändra er eller dö”. Vari förändringen skulle bestå skrev han dock inte. Det är bara borgerliga chefredaktörer som kan leva på det naiva hoppet om att regeringen ska bryta med sin egen högerpolitik.
Om det inte vore för den så kallade oppositionens politiska svaghet skulle regeringen för länge sedan ha blivit en “lame duck” som bara har att räkna dagarna till den oundvikliga avgången.
Det motstånd som oppositionen nu signalerar mot regeringens skattesänkningar, och som kan innebära att förslaget om höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt faller, har som utgångspunkt att ”regeringen lånar till skattesänkningar trots att expertmyndigheterna gjort klart att överskottsmålet inte nås” (Socialdemokraternas ekonomiskpolitiska talesperson Magdalena Andersson den 18 september).
Det vill säga, Socialdemokraterna tycker att regeringen är ”för slösaktig” och borde spara mer. Inte att regeringen lånar av fel skäl – för att ännu en gång ge flera tusen kronor mer till de mer välavlönade. Inte heller lovar exempelvis Socialdemokraterna att riva upp det femte jobbskatteavdraget eller t ex den sänkta bolagsskatten som kostade statskassan 22 miljarder kronor.
Överskottsmålet som säger att statens finanser måste visa ett överskott på 1 procent sett över en konjunkturcykel har lagfäst åtstramningspolitiken. Genom att slaviskt försvara överskottsmålet och åtstramningspolitiken blir Socialdemokraternas egna påstådda satsningar som en droppe i havet. Och Socialdemokraterna är lika tyst som regeringen när det gäller vinster i välfärden.
Den 21 september ger utmärkt möjlighet att aktivt protestera mot högerpolitik och klassorättvisor. Det står också klart att enbart byte av regeringen inte räddar välfärd och jobb. Det behövs såväl en växande proteströrelse som en helt annan politik – en socialistisk politik som omfördelar samhällets resurser från banker, storbolag och superrika till välfärd, jobb och för en grön omställning.
Per Olsson
Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv säger:
• Fäll regeringen och bryt högerpolitiken.
• Kasta ut riskkapitalisterna från skolan, vården, omsorgen och kollektivtrafiken.
• Stoppa nedskärningarna – riv upp privatiseringarna. 200 000 nya offentliga välfärdsjobb. Vård, skola och omsorg ska styras demokratiskt av anställda, brukare, anhöriga och föräldrar.
• Massiva, offentliga klimatinvesteingar med avgiftsfri lokaltrafik, utbyggd tågtrafik, energieffektiviseringar samt förnyelsebar energi.
•Fasta jobb och rätt till heltid.
• Återställ a-kassan och sjukförsäkringen. Stoppa jakten på arbetslösa och sjuka.
• Arbete åt alla. 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön.
