Marxismen ”erbjuder inte bara en insiktsfull kritik av den globala kapitalismen, utan också nya perspektiv på modernitet och framsteg, religion och ideologi, kolonialism och ’liberal interventionism’, globala finansiella kriser, feminism, liksom darwinism och reproduktiv etik. Till allt gjorde Engels djupgående bidrag”, skriver Tristram Hunt i en ny och bitvis mycket bra biografi Friedrich Engels Kommunist i frack (Leopard förlag, 2013).
En av bokens stora förtjänster är att den resolut argumenterar emot alla påståenden om att Karl Marx och Friedrich Engels, vilka var oskiljaktiga, skulle vara skyldiga till de brott som har begåtts i socialismens namn.
Men medan den globala krisen fått även borgare att medge att Marx i mångt och mycket hade rätt i sin kritik av kapitalismen förbigås Engels med tystnad. Detta trots att Engels och Marx arbetade i tandem och att det var Engels som efter Marx död ombesörjde utgivningen av Kapitalet II och III.
Det är för att råda bot på detta missförhållande och ge Engels den förnäma plats han förtjänar som Hunt skrivit sin bok. Men författaren lyckas inte göra Engels full rättvisa.
”Under Marx livstid, spelade Engels, som han själv uttryckte det, den andra fiolen. Men särskilt efter Marx död [1881] blev Engels under tolv år den obestridda ledaren för världens socialistiska orkester och kunde ägna hela sin tid till att redigera och publicera det litterära arvet från Marx, fullfölja sina egna vetenskapliga forskningar och stå i ständig brevkontakt med vänstern inom alla länders arbetarrörelse”, skrev den ryske revolutionsledaren Leo Trotskij.
Det var Marx tillsammans med Engels som lade grunden till den vetenskapliga socialismen och tillsammans var de med och byggde de första socialistiska arbetarpartierna.
Marx och Engels var ledande i den första internationella arbetarorganisationen som bildades 1864 och Engels var med och grundade den Andra socialistiska internationalen år 1889.
”När jag besökte Marx i Paris sommaren 1844 visade det sig att vi var fullständigt eniga på alla teoretiska områden och vårt gemensamma arbete härrör från den tiden”, skrev Engels senare om det som inledde en vänskap och samarbete som förändrade världen.
På hösten samma år färdigställde Engels, som då var 24 år fyllda (Marx var två år äldre), sin bok Arbetarklassens läge i England. En bok som är lika läsvärd idag och vars senare förord är en pricksäker beskrivning av den fackliga byråkratins rötter.
Fyra år senare skulle Marx och Engels ge ut det Kommunistiska manifestet på uppdrag av det lilla europeiska Kommunisternas Förbund. Ingen annan enskild pamflett har haft en sådan inverkan och genomslag.
Marx och Engels deltog sedan aktivt i de revolutioner som svepte fram över Europa 1848-49, men som krossades av en räddhågsen kapitalistklass i samarbete med resterna av den gamla ordningen. Revolutionens nederlag blev början till slutet för Kommunisternas förbund. Marx och Engels tvingades i landsflykt – till England.
För att finansiera Marx fortsatta arbete med bland annat Kapitalet tvingades Engels återgå till att ta anställning på den firma i Manchester som fadern var delägare i. Han hoppades att tiden på firman skulle bli kortvarig, men skulle bli kvar i Manchester i 20 år innan han på nytt kunde jobba i direkt samarbete med Marx som bosatt sig i London. Detta var kanske den enskilt största uppoffring som Engels gjorde och han gjorde det utan att tveka. Under tiden i Manchester stod emellertid de båda i daglig brevkontakt med varandra och Engels skrev flera artiklar i Marx namn.
En slutsats som Marx och Engels drog av nederlaget 1848-49 var att revolutionen måste bli permanent och att arbetarna inte kan lita på de borgerliga liberalerna, utan bara till sin egen styrka och kamp. Det var därför nödvändigt att arbetarklassen organiserade sig självständigt – i masspartier – för att förbereda den kommande socialistiska revolutionen.
Hunt å sin sida bara avfärdar den permanenta revolutionen som en ”fras” vilken ”Leo Trotskij senare la beslag på”.
Permanenta revolutionen är ingen ”fras” utan det handlar om att även i de minst utvecklade länderna står den socialistiska revolutionen på dagordningen och en uppdelning av revolutionen i stadier – först ett borgerligt-demokratiskt stadium i allians med påstått progressiva kapitalistiska krafter och sedan socialism i en avlägsen framtid – oundvikligen leder till nederlag och fortsatt förtryck.
Den ”arabiska vårens” övergång i vinter är färska exempel på behovet av en permanent revolution – arbetarklassen och de fattiga måste störta kapital- och godsägarväldet för att säkra demokrati och verkliga förändringar.
Hunt anklagar också Marx och Engels för ”översitteri” och för att inte tåla kritik. Han är inte den förs-ta som gör det. Men en lögn blir inte sann för att den återupprepas.
Visst anslog Marx och Engels en hård ton i debatterna mot konspiratörer och intrigmakare samt utopister av alla de slag. Men det betyder inte att ”de önskade politisk isolering och martyrskap” som Hunt hävdar utan för att förhindra att den framväxande arbetarrörelsen hamnade under inflytande av borgare eller sekteristiska äventyrare.
När Engels till sist kunde sluta sin anställning i Manchester och bli granne med Marx i London kunde de båda gemensamt delta i den Första Internationalens, som bildats 1864, arbete.
Internationalen, som samlade såväl engelska fackföreningar och anarkister som revolutionära socialister (marxister), var ett utryck för att den europeiska arbetarklassen nu börjat träda in på den politiska arenan.
När massorna reste sig och tog makten i Paris 1871 (Pariskommunen) fruktade Europas borgare att den socialistiska revolutionen var nära.
Internationalen hade medlemmar i Paris, men en minoritet av dem var anhängare till Marx och Engels, som ansåg att upproret egentligen var för tidigt men som när det var ett faktum gjorde allt för att sprida och säkra Pariskommunens framtid. Men skamligt nog skriver Hunt att ”mångfalden av idéer och inflytande var en lättnad för Marx och Engels eftersom de då kunde skylla på andra när alltsammans misslyckades”. Alla som läser vad Marx och Engels yttrade om Pariskommunen kan själv notera att detta är falskt – läs t ex Marx Pariskommunen med förord av Engels.
Engels bok Anti-Dühring, från 1878, är kanske den klaraste sammanfattning och framställning av marxismen som har gjorts. Avsnitten om kapitalismen och dess kriser samt varför förstatligande av storföretagen och bankerna och en demokratiskt planerad ekonomi ”öppnar vägen till lösningen [socialismen]” är pedagogiska mästerverk.
Delar av Anti-Dühring gavs sedan ut under namnet Socialismens utveckling från utopi till vetenskap, vilken fortfarande är den bästa introduktionen till marxismens grunder.
Engels var också den första som gav en allsidig beskrivning av kvinnoförtryckets ursprung. Med hans bok Familjens, privategendomens och statens ursprung blev socialism och feminism en enhet.
Hunt påstår att Engels ändrade för mycket i Marx många utkast, icke slutförda resonemang samt anteckningar när han redigerade Kapitalets sista bok, bland annat anklagas Engels för att gjort lagen om profitkvotens fallande tendens till en absolut lag som orsakar ”kapitalismens sammanbrott”. Men det finns inga sådana skrivningar i Kapitalet III. Marx och Engels påstod aldrig att det endast fanns en orsak till krisen.
Till Hunts förtjänst måste man dock säga att han inte faller i fällan i att försöka avskilja Marx från Engels. Med bestämdhet avvisar han alla påståenden om att Engels till skillnad från Marx var mekanisk och dogmatisk. Det är bokens största behållning.
