Allt fler barn i Sverige lever i fattigdom.
Rädda Barnen har släppt sin årliga rapport om barnfattigdomen. Resultatet täcker år 2011 och den marginella minskningen kan förklaras av att bidragshantering har flyttats från en myndighet till en annan.
Det är en fortsatt mörk bild av barns fattigdom i Sverige. Statistiken från 2011 visar att 12,1 procent av barnen i Sverige lever i en absolut fattigdom, det vill säga 232 000 barn. Men klyftorna mellan rika och fattiga områden är tydliga.
Jämfört med 2010 har barnfattigdomen minskat med 0,6 procentenheter. Men mer än hälften av den siffran representerar nyanlända flyktingar som nu får sitt ekonomiska stöd från Försäkringskassan istället för från det kommunala försörjningsstödet och därmed inte ingår i statistiken.
Förra året gick Janne Josefsson bärsärk med Uppdrag Granskning och hävdade att han minsann inte kunde hitta några fattiga barn i Sverige, inga barn som gick i tofflor på vintern. Varför kände Josefsson ett sådant behov av att hävda att det inte finns fattigdom i Sverige? Debatten som följde blev hård.
Fattigdom behöver inte betyda att ett barn går i trasiga kläder, utan skor och går utan mat i flera dagar.
Rädda Barnen nämner i sin utredning skillnaderna i hur man mäter fattigdom.
Rädda Barnen har mätt utifrån ett absolut fattigdomsmått. Det är två alternativ som har räknats: antingen att man som ensamstående med ett barn har en inkomst under 11 622 kronor per månad netto eller som två föräldrar med två barn har 17 702 kronor netto per månad. Det andra alternativet som har inräknats är om du får försörjningsstöd (socialbidrag).
Men Rädda Barnen jämför också med att EU till exempel mäter en relativ fattigdom – hur stor andel av hushållen som har lägre inkomst än 60 procent av medelinkomsten.
I Sverige hamnar du till exempel långt utanför samhället om du inte har tillgång till internet, telefon etc, medan dessa skulle ses som lyxvaror i de fattigaste delarna av världen.
Enligt EU:s sätt att mäta så levde 13,5 procent av alla barn i Sverige under 60 procent av medelinkomsten.
Om man ser till ensamstående med barn uppgår de till över 30 procent. Det kan jämföras med drygt 10 procent 1999.
Rädda Barnens undersökning understryker att de som är mest drabbade av fattigdom är personer med utländsk bakgrund. Bland barn till nyanlända med maximalt två år i Sverige är barnfattigdomen 65,0 procent. Efter 6-9 år i Sverige har barnfattigdomen sjunkit till 32,8 procent och efter 10 år eller längre till 19,9 procent.
Det här visar att bristen på jobb och bostäder, rasismen på bostads- och arbetsmarknaden och bristen på resurser för svenskundervisning slår hårt mot utlandsfödda.
Det råder enorma klyftor mellan statsdelarna i Sveriges tre största städer. I Malmö, som ligger på sista plats av landets 290 kommuner, ligger för-orten Rosengård där 62,5 procent av barnen lever i fattigdom.
I Göteborg ligger stadsdelen Torslanda där endast 1,5 procent av barnen lever i fattigdom jämfört med Bergsjön där 55,7 procent av barnen är fattiga. I Stockholm finns liknande siffror, Rinkebys 51,6 procent jämfört med Brommas 5,3 procent.
I Rädda Barnens undersökning ingår inte familjer vars föräldrar får sin lön utmätt av Kronofogden, något som gör att de lever på ett absolut minimum. Inte heller papperslösa eller asylsökande ingår. Det innebär att en stor del av Sveriges fattiga inte ingår i räkningen.
Sedan krisen på 1990-talet har barnfattigdomen minskat fram till den senaste krisen, som inleddes år 2008. Men minskningen har inte varit aktuell i alla skikt. De 10 procent rikaste familjerna har fått bättre ekonomi medan de 10 procent fattigaste har fått det sämre. Klyftorna ökar snabbast i Sverige, vilket OECD påpekade nyligen.
Statistiken talar sitt tydliga språk. Medan Sverige blir allt rikare så är det bara vissa som gynnas. Det behöver byggas bostäder för alla, det vill säga billiga och miljöanpassade hyresrätter.
Krisen i vård och skola med för stora klasser och brist på personal visar att fler behöver anställas. Det skulle skapa jobbtillfällen, vilket minskar abetslösheten och utanförskapet.
Det behövs en omfördelning av pengarna i samhället för att få ett slut på barnfattigdom, missbruk, hemlöshet och utanförskap genom en väl fungerande offentlig sektor med bra vård, skola och bostäder för alla.
