Att regeringen knappt har gjort något för att varken varna om översvämmningen eller ge stöd efter katastrofen har lett till en enorm ilska från folket.
Balkan, mestadels Serbien och Bosnien, men också en mindre del av Kroatien, har drabbats av de värsta översvämningarna sedan mätningarna började för 120 år sedan.
Länderna drabbades under bara tre dagar av regn motsvarande en nederbördsmängd under en tremånadersperiod. Skyfallsregn fyllde snabbt floder och vattendrag till bräddarna, till rekordnivåer som fick dem att svämma över. Den av vårsnösmältningen redan genomdränkta jorden kunde inte ta emot miljontals liter överskottsvatten. Detta resulterade i översvämningar som många beskriver som katastrofala och även kataklysmiska. Det utlöstes också hundratals jordskred. Omkring 22 900 kvadratkilometer mark sattes under vatten, en yta större än Israel eller Kuwait. Det översvämmade området i enbart Serbien omfattade nästan Cyperns storlek.
Det råder ingen tvekan om att översvämningarna är resultatet av klimatförändringar som blir alltmer märkbara i regionen. Översvämningar omväxlande med torkor håller på att bli vanligare. Sommartemperaturen överskrider numera ofta 40 grader Celsius och extrema torkor har blivit norm. Vad som brukade vara en region med fyra distinkta årstider har nu ett klimat som är väldigt oförutsägbart, föränderligt och näst intill kaotiskt.
Stora översvämningar har tidigare drabbat området under 2006 och 2010, men dessa våröversvämningar saknar motstycke. Mer än 2,5 miljoner människor har drabbats. Nästan en miljon människor har mist sina bostäder och saknar tillgång till rent vatten. Dödssiffrorna är väldigt varierande och sträcker sig ifrån hundratals till tusentals. För närvarande, nu när vattnet börjar dra sig tillbaka, är de mest pressande bekymren döda djurkroppar och avfall, samt möjliga sjukdomsutbrott.
Även om sannolikt inget kunde ha stoppat att vattnet svämmade över med tanke på den enorma mängd nederbörd som vräkte ner från skyn, finns det gott om kritik av hur de hanterades av myndigheterna. Det mesta av kritiken rör klientelism, privatiseringar av offentliga tjänster och generell avsaknad av en organiserad undsättning av offren. En del av kritiken handlar om rent ut sagt kriminellt negligerande. Det sägs att de första översvämningsvarningarna tillkännagavs i mitten av april och även att en del mindre översvämningar ägde rum senare under den månaden.
Ändå gjordes så gott som ingenting för att förbereda för den annalkande katastrofen.
Det första man ska hålla i minnet är att alla de tre drabbade länderna även i ”normala” tider har till större delen dysfunktionella, korrupta, maffialiknande politiska system till följd av uppbrytningen av det forna Jugoslavien för tjugo år sedan och det påföljande inbördeskriget. En liten elit (i regionen känd som ”bossarna”) berikade sig själva, först genom svartabörshandel och -marknader under kriget och till slut genom hårdföra privatiseringar med introduktionen av en särskilt elakartad och laglös nyliberal kapitalism.
Även om det förekom en del lyckade evakueringar i Serbiens översvämmade städer, var åtgärderna i de flesta fall totalt desorganiserade trots att översvämningsfaran var känd flera dagar i förväg. Det har rapporterats om att städer som styrs av oppositionen ignorerades och lämnades åt sitt öde av regeringen.
Det värsta exemplet är utan tvekan vad som hände i Obrenovac, en småstad precis utanför den serbiska huvudstaden Belgrad. Trots att skyfallsregnen och de stigande flodvattennivåerna fanns i prognoserna tre dagar före katastrofen gjordes ingenting för att informera invånarna om farorna och än mindre evakuera dem. Staden översvämmades på natten den 14 maj och larmet gick först klockan 5 följande morgon när det redan var försent och många hade dött.
Det finns rapporter om att Obrenovacs borgmästare insåg vad som var på väg att hända natten innan och uppmanades att starta larmet och påbörja evakueringen. Borgmästaren uppges ha svarat att larmet skulle orsaka panik och att det var tillräckligt att av och till sända information via lokal-tv. Samtidigt gav Belgrads borgmästare Obrenovacs invånare rådet att stanna kvar i sina hem, i vilka många till följd av detta mötte döden.
Än så länge har ingen förklaring till borgmästarens uppmaning kommit. Det är svårt att veta exakt vad som hände därför att media är inbäddade i sekretess. Några dagar efter att de överlevande invånarna till slut hade evakuerats och vattnet började sjunka undan tilläts ingen att ta sig tillbaka till staden – skälet som uppgavs var behovet av desinfektering. Många undrar dock om det också kan finnas andra skäl; att ett mycket större antal döda än vad som officiellt hade uppgetts skulle avslöjas.
Vad de regeringskontrollerade media i Serbien faktiskt visar, är att premiärminister Aleksandar Vučić paraderar i sin favoritroll som frälsare. Vučić är också känd för sin intolerans mot oppositionen. Hans arga ansikte fyller tv-rutorna, där han skäller ut alla lokala myndigheter som inte tillhör det styrande partiet för vanskötsel av översvämningarna. Han attackerar de som kritiserar regeringen för att den agerar emot de nationella intressena i dessa besvärliga tider.
Samtidigt som Vučić försökte dra fördel av tragedin för att få tillfällen att låta sig fotas och knipa politiska poäng, är den person som inte har varit synlig på tv den serbiska presidenten, Tomislav Nikolić. Detta i så hög grad att folk ett tag undrade om han kände till översvämningarna! Det visade sig senare att Nikolić var fullt upptagen med att tillverka rakia (en populär konjak i regionen) under den värsta översvämningen av Obrenovac.
Det finns även positiva inslag mitt i denna tragedi, som direkt berör de arbetande människorna i regionen. Många människor som var vana vid att klara sig själva utan att förlita sig på hjälp från regeringen organiserade på egen hand räddningsoperationer för sina medmänniskor och djur. De visade att när det verkligen gäller är de kapabla till omfattande solidaritet och medmänsklighet – exakt det som deras regeringar inte visade. Och inte bara det. Folken i hela regionen, som bara för ett par årtionden sedan var indragna i ett bittert ”uråldrigt” hat och krig, var snabba med att ge bistånd till varandra i form av utrustning, mediciner, ekonomiska donationer och arbetskraft. Denna solidaritet berörde mångas hjärtan och tände åter den broderskapskänsla som en gång var.
Solidariteten bland arbetande människor beskrevs väldigt väl i en serbisk blogg med titeln Vi kommer inte längre att hålla er under armarna, regeringen: ”Låt oss omedelbart klargöra följande: allt prisande ska gå till det här landets folk. Om vi inte hade oss själva att förlita oss på skulle det ha varit ute med oss för länge sedan. Genom att observera den självorganisering och den solidaritetskraft som har vuxit fram på mycket kort tid, kan man inte undgå att känna sig stolt och omedelbart förstå varför vi har kunnat överleva allt möjligt genom historien.
För när allt kommer omkring finns vi där för varandra i de värsta av situationer. Vi föreställer oss att vi är utelämnade åt oss själva, att alla bara bryr sig om sig själva, men detta, vad vi ser i dessa dagar, visar att det inte är riktigt så. Regeringen har å andra sidan visat prov på en oemotsvarad lathet, att vara oförberedd och på en komplett avsaknad av organisation. Och vem behöver en sådan regering?”
De finns de som säger att om de länder som drabbades av översvämningarna om några månader fortfarande leds av samma giriga, själviska, värdelösa regeringar förtjänar folket inget bättre. Detta visar på en frustration som många i regionen känner ifråga om bristen på politisk medvetenhet och handling bland arbetande människor. Detta kan bara rättas till genom (åter)uppbyggandet av arbetarklassorganisationer och genom populariseringen av socialistiska idéer i regionen. Den nyfunna solidaritet som växer fram ur de fruktansvärda översvämningarna är en bra utgångspunkt för detta. ■
