Behovet av ett landsomfattande välfärdsuppror blir mer skriande för var dag som går.
Jag har i sommar jobbat natt på Sunderby sjukhus i Luleå. En del nätter har varit tyngre och stressigare än andra, men överlag har det för det mesta varit överkomligt. Inte på grund av tillräcklig bemanning och nog med resurser dock, utan på grund av slumpen. Vi har helt enkelt haft tur, med våra 24 patienter. 22 platser plus 2 överbeläggningar.
Akuten har som vanligt haft ett högt tryck och många stressiga nätter. Det reducerade antalet vårdplatser kommer inte i närheten av att möta upp det hårda patienttrycket, och det är personalen som får betala mellanskillnaden med knäckta ryggar, utbrändhet och sjukskrivningar.
Man kan höra det i deras stressade röster, då de ringer upp till vår avdelning klockan tre på morgonen och vill skicka upp patienter för att de har överfullt nere hos sig. Tyvärr har vi också överfullt och kan inte hjälpa dem.
Jag vill inte ha en framtid där mitt arbete och min stressnivå ska bero på hur mycket ”tur” jag har eller inte har beroende på vilka patienter som ligger inne. Jag vill ha ett arbete som ska gå att utföra på ett säkert sätt, både för patienterna och för arbetarna, oavsett om patienterna är tunga eller lätta. En vård där det individuella behovet ska gå före nedskärningarna och där personalen ska slippa offra sig själva och sitt välbefinnande för patienterna, kollegorna och för organisationen.
När detta har blivit en vardag för landets vårdinrättningar, samtidigt som tidningarna publicerar artikel efter artikel om rekordvinster för bankerna, skattepengar som går till riskkapitalister och skattesubventionerad städhjälp till de välbärgade, förstår man att något i samhället är allvarligt fel.
Tiden är övermogen för ett välfärdsuppror.
Tillsammans måste vi ta strid för en annan fördelning där människors behov står i centrum istället behoven hos den ekonomiska eliten. ■
