Militant facklig kamp krävs för att rädda jobben i Pajala.
Från att ha toppat inkomstökningsligan i landet väntar en explosion i arbetslöshet om inte Northlands gruva i Pajala kan återstartas. Chocken är stor och ännu är det svårt att överblicka konsekvenserna. I till exempel byn Junusuando, med 400 invånare, försvinner knappt 200 jobb när lastbilarna som tranporterat malmen stannar.
Dessutom oroar sig många för vad en stängd gruva innebär för miljön. Gruvbolaget Northland Resources har bara avsatt 18,7 miljoner kronor till återställning av gruvområdet, en siffra som ligger i helt fel spann för att klara av åtagandena.
– Northlands egen lönsamhetsstudie räknade ut en total återställningskostnad på 127 miljoner kronor. Även om gruvan ännu är nystartad finns annat som kan fördyra ytterligare, till exempel att man hittat mer sulfider i malmen och ett större inläckage än beräknat. Det här visar att nya miljöbalken inte ger tillräckligt med skydd vid start av nya gruvor, kommenterar Arne Müller, författare till boken Smutsiga miljarder som varit årets mest omdebatterade bok inom gruvbranschen.
Effekterna kommer också att märkas långt utanför Pajala. Direkt påverkas hundratals underleverantörer i Norrbotten när Northland inte kan betala 1,7 miljarder kronor i fordringar. Men även de senaste årens högkonjunktur i Norrbotten har till stor del varit kopplad till de gruvinvesteringar som har följt i spåren av gruvboomen som, precis som Offensiv varnat för, nu har kommit av sig. Fortfarande planeras nya stora investeringar, till exempel av Boliden i Europas största dagbrott Aitik utanför Gällivare. Men med fallande råvarupriser kan även dessa investeringar gå i stå.
Bolaget, kommunpolitiker som Harry Rantakyrö och landshövdingen hoppas fortfarande på en återstart med nya investerare efter den pågående rekonstruktionen. Bland oberoende experter är dock bilden mycket dyster.
De flesta bedömare tror att järnmalmspriset kommer att ligga kvar kring 80 dollar per ton eller lägre de närmaste åren, en nivå som innebär att Northland inte klarar sig. Orsaken till de höga produktionskostnaderna är framförallt beroendet av riskkapital och den ur alla aspekter ohållbara transportlösningen med lastbil mellan gruvan i Kaunisvaara och omlastningen till järnväg 15 mil bort i Svappavaara.
Northland har skulder på minst 3,7 miljarder kronor. Räntorna är skyhöga. Ett exempel är ett ”brygglån” på totalt 524 miljoner kronor med 11,5 procent ränta, som ska betalas tillbaka eller omsättas 2014. På grund av Northlands beroende av giriga riskkapitalister har bolaget haft extremt bråttom med att starta produktionen – att räntekostnader ska kunna balanseras av inkomster från såld järnmalm. Resultatet är att Northland inte har kunnat vänta på en järnväg och istället transporterat malmen med lastbil. Att låta nästan 200 personer transportera malm från en gruva där 300 personer jobbar inser alla är extremt dyrt – och samtidigt dåligt för miljön. Ändå satsade den förra regeringen 1,3 miljarder på att rusta upp vägen som nu står halvfärdig. Northlands transportkostnad var första halvåret 2014 dubbelt så stor som bolagets energikostnader och personalkostnader tillsammans!
Att ge gruvan i Kaunisvaara en framtid kräver att bryta beroendet av riskkapitalister – förstatliga gruvan utan kompensation till de banker och spekulanter som lånat ut pengar till ockerränta. Dessutom måste staten satsa på en järnväg mellan Kaunisvaara och Svappavaara – både för ekonomisk och ekologisk hållbarhet.
Socialdemokraternas och ansvarige ministern Mikael Dambergs kommentar till krisen har bara varit att det är ett privat företag och ”vi följer frågan”. Haparandabon och nya landsbygdsministern Sven-Erik Bucht (S) har inte sagt ett pip.
Vänsterpartiets nyvalda riksdagsledamot och partiets näringspolitiska talesperson, Birger Lahti, har gått ut i media och krävt att statliga LKAB ska ta över. Dambergs kommentar andas nyliberalismens marknadsandakt när han svarade att ”det är upp till LKAB:s styrelse att hantera det här”. Men om en synar vad Lahti egentligen har krävt i riksdagen är det att LKAB tillfälligt tar över tills ”någon annan” kan fortsätta driften. En ”lösning” som tyvärr är helt utopisk, både utifrån att LKAB idag drivs på helt marknadsmässiga grunder och eftersom fortsatt drift kräver att gamla avtal och lån rivs upp.
Nu måste största möjliga press sättas på Socialdemokraterna och regeringen. En hel bygds framtid hänger på om marknadskaoset ska få härja fritt eller om det kan ersättas av offentligt ägande och långsiktig planering. I detta arbete har IF Metall en nyckelroll att spela. Gruvfacken i Norrbotten har en historia av militant facklig kamp. Om jobben ska räddas är det dags att visa upp den traditionen igen. ■
