Det syriska upproret, inspirerat av revolutionerna i Tunisien och Egypten, har förvandlats till ett brutalt och sekteristiskt inbördeskrig, som tvingat halva befolkningen på flykt.
Hälften av Syriens befolkning, över elva miljoner människor, är på flykt undan kriget, enligt en ny rapport. Det finns 3,3 miljoner registrerade flyktingar utomlands – de flesta i Libanon, Turkiet och Jordanien – och minst en miljon oregistrerade, plus över sju miljoner på flykt inom landet.
Befolkningen bombarderas och jagas av två totalitära krafter, regimen i Damaskus på ena sidan och rebellstyrkor, som allt mer domineras av den Islamiska staten (IS), på den andra. Över 200 000 har dödats sedan 2011.
Aron Lunds bok Syrien brinner (Silc förlag, 2014) handlar om hur det som startade som en revolution 2011 övergick i ett blodigt krig. I detta krig får Assadregimen stöd av Ryssland, Iran och Irak medan Gulfstaterna, med Saudiarabien och Qatar i spetsen, Turkiet och Västimperialismen backat upp rebellerna.
Revolten i Syrien följde på revolutionerna som störtat Ben Ali i Tunisien och Mubarak i Egypten. Proteströrelser skakade även de styrande i Jemen, Bahrain, Oman och flera andra länder i regionen.
I Syrien greps 15 skolbarn i staden Deraa, misstänkta för att ha skrivit regimkritiska slagord. Fredagen den 18 mars genomfördes den första demonstrationen, med krav på att barnen skulle friges, men också med krav på jobb för arbetslösa och rätt för lärare att bära niqab.
När de som protesterade stannade kvar på torget angreps de dagen efter av regimens säkerhetsstyrkor och flera dödades. På söndagen vällde ilskan fram – det styrande Baathpartiets lokaler brändes ner och lokala makthavare flydde.
Demonstrationerna spreds nu till fler städer och riktades direkt mot regimen. Aron Lund, som följt utvecklingen i Syrien och skrivit en mängd artiklar, beskriver hur samhället politiserades och nya krav formulerades under de växande demonstrationerna.
Det var ett ”ledarlöst uppror” skriver Lund: ”Det var inte den traditionella politiska oppositionen som startade, ledde eller spelade någon viktig roll i protesterna. Den ledde dem inte heller och har inte spelat någon viktig roll för att stödja dem. Den äldre generationen dissidenter har snarare sprungit efter revolutionståget och försökt klättra ombord.”
Hundratals nya tansiqiat-grupper (samordningar) bildades, bland dem de lokala koordinationskommittéerna, LCC, med sekulära unga aktivister. Men Aron Lund visar också på dess begränsningar.
LCC hade sommaren 2011 bara 100-200 aktivister. Tansiqiatgrupperna fokuserade på media och information, inte på organisering. Den ledande sidan på Facebook – The Syrian Revolution 2011, som snabbt gillades av 860 000 personer – startades i Sverige.
Rörelsen växte, men saknade ”en gemensam ledning som kunde representera demonstranterna, föra revolutionens talan, kontrollera protesternas takt och budskap, och utveckla en strategi för Bashar al-Assads störtande – eller för tiden därefter”, skriver Lund.
De objektiva faktorer som skapar en revolution hade mognat i Syrien, liksom i andra länder i Mellanöstern. Bashar al-Assad, som år 2000 efterträdde sin far, drev en hård nyliberal politik med privatiseringar av den tidigare stora statliga sektorn, nedskurna subventioner och försök att locka till sig multinationella företag.
Den hårda diktatur hans far hade upprättat bestod medan klyftorna ökade snabbt. Ett 10-tal familjer gynnades medan uppåt tre miljoner levde i extrem fattigdom.
Oppositionen var mycket svag. Ett islamistiskt uppror 1979-82 krossades av Hafez al-Assad. Tusentals dödades i staden Hama, Muslimska brödraskapet förbjöds och de ledare som kunde flydde utomlands. Men under 2000-talet var det mer hårdföra salafister som fick ökat stöd, dels på grund av USA:s krig i Irak, dels på grund av den ökade sociala nöden.
Salafisterna anser att Muslimska brödraskapet är alltför världsliga, inriktade på ”vanlig politik”, medan salafisterna står för oförsonlig strid, jihad, för att upprätta ett kalifat. I Syrien har Qatar backat upp Brödraskapet medan kapital och vapen från Saudiarabien har gått till salafisterna. I omgångar har dock de två rivaliserande staterna, som båda har rötter i wahhabismen, samarbetat, till exempel när de tillsammans krossade revolten i Bahrain.
Imperialismen drog gränser som aldrig tidigare funnits och skapade Syrien, Libanon och Irak efter första världskriget. I Syrien var sunnimuslimerna i stor majoritet, men den franska kolonialmakten uppmuntrade medvetet religiösa spänningar, liksom de etniska mellan araber och kurder. Detta fortsatte under självständigheten. Assadregimerna hade visserligen ministrar från alla grupper, men den verkliga makten, särskilt inom militären, fanns hos ledande alawiter, en religiös riktning med rötterna i shiaislam.
Den religiösa splittringen blev snart den möjliga revolutionens största hinder. Regimen svarade den växande rörelsen på våren 2011 med vaga löften om ”refomer”, men framför allt med brutalt våld. Redan i maj hade över tusen personer dödats och många fler gripits och torterats.
Vintern 2011-12 trängdes de sekulära definitivt undan och ett religiöst-sekteristiskt krig utvecklades. Detta gällde särskilt i landets tredje största stad, strategiskt viktiga Homs. Här använde regimen granatkastare, stridsvagnar och artilleri för att krossa rebellerna i den sunnimuslimska stadsdelen Baba Amr i mars 2012. Homs blev en vändpunkt.
”Sunniter och alawiter, kristna, druser och ismailiter, araber och kurder – sakta men säkert väcktes alla gamla slumrande fördomar till liv, blev till ammunition i kriget”, skriver Lund.
Sommaren samma år inleddes det blodiga slaget om Aleppo. Nu hade milisgrupperna, med islamistiska Ahrar al-Sham i ledningen, tyngre vapen än tidigare. Regimen satte in stridsflyg och -helikoptrar med klusterbomber, samt använde scudmissiler. Regimen och rika företagare finansierade ”folkkommittéer”, och så kallades shabbiha, civilklädda våldsgrupper som oftast bestod av alawiter och andra minoriteter. Shiamiliser från Irak och libanesiska Hizbollah deltog också på regimens sida.
Rebeller gjorde sig skyldiga till omfattande plundring i vad Lund kallar ”statslöst land”, med ett ”gytter av miliser, revolutionsråd och islamiska domstolar […] opolitiska konflikter, klanfejder och vendettor”.
Obama hade lovat att dra tillbaka trupperna från Afghanistan och Irak, och har sedan kriget bröt ut i Syrien försökt att undvika att bli direkt indragna. Istället har USA-imperialismen agerat genom ombud, samt övervakat när vapen och kapital från dess allierade skeppats till rebellerna. Saudiarabien sände dagliga transporter via Turkiet, med CIA som ”rådgivare”. Vapen kom också från Kroatien, via Jordanien.
Islamisterna blev allt mer dominerande bland rebelltrupperna och ju mer de försäkrade att de står för jihad och sharia, desto mer vapen och pengar fick de.
Assadregimen fick stöd av Putins Ryssland, som efter att ha gett stöd till Natos ingripande i Libyen nu sa nej till FN-sanktionerade ingripanden i Syrien. I Syrien fanns Rysslands medelhavshamn och en viktig handelspartner (vapenköpare). Men ännu viktigare: en möjlighet för Ryssland att återta en del av sin förlorade roll som stormakt. Detta blev extra tydligt på hösten 2013, när ett ryskt erbjudande om att assistera i nedmonteringen av Syriens kemiska vapen räddade Obama från att fullfölja de bombningar han hotade med men egentligen inte ville göra.
Imperialismen har gjort flera försök att skapa ett alternativ till Assads regim, utan att lyckas. Syriens nationella råd, där även tansiqiatgrupper ingick, bildades i Turkiet i oktober 2011, men saknade verkligt inflytande på marken. Detsamma gällde de avhoppade militärer som bildade Fria Syriska Armén (FSA), en generalstab utan trupper.
Rådet skakades av ständiga maktstrider, inte minst mellan Qatar och Saudiarabien. Att rådet i november 2012 avlöstes av Nationella koalitionen innebar ingen verklig förändring, annat än att Saudiarabien stärkte sitt inflytande. Den viktigaste frågan för både rådet och koalitionen har varit att driva på för en USA-ledd militär intervention. Deras roll i praktiken har varit att distribuera vapen och pengar.
Salafisterna, som tidigare saknade starka organisationer, har under krigen i Irak och Syrien kunnat bilda statsliknande militärapparater. al-Nusrafronten och Ahrar al-Sham bildades båda i januari 2012 och började omedelbart vinna territorium. Nusrafronten tog makten i den östliga provinshuvudstaden Raqqa i mars 2013. Men tre månader senare togs styret över av IS. De islamistiska krigarna upprättade sin makt med hjälp av brutalt våld och högerextrema regler mot demokratiska rättigheter, men också med hjälp av bistånd till fattiga och genom att framstå som omutbara.
al-Qaidas ”världsledare”, Ayman al-Zawahiri, fortsatte att stödja al-Nusra, men frontens utländska jihadister gick över till IS. Den senaste veckan, i november 2014, kom rapporter om att al-Nusra och IS enats om att samarbeta. IS har helt enkelt vuxit sig för stark för att ignoreras av al-Qaida.
Motsvarande gäller för USA-imperialismen, som tvingats till ett militärt ingripande, om än begränsat till flygbombning och en klart uttalad målsättning.
Aron Lunds bok visar hur kriget i Syrien, kanske mer än någon annan process, understryker imperialismens och kapitalismens misslyckande, samt det extrema politiska vakuum som existerar, särskilt i Mellanöstern. Att besegra IS och fälla regionens reaktionära regimer kommer inte att ske med hjälp av de imperialistiska krafter som skapat och understött dem. Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna/CWI betonar att det som behövs är en massrörelse av arbetare och fattiga, över etniska och religiösa gränser, med ett revolutionärt socialistiskt program. ■
