En sevärd film som lämnar många frågor obesvarade, men den sår också ett frö till ifrågasättande av samhället.
Filmen En duva satt på en gren och funderade på tillvaron får en att skratta, känna obehag och samtidigt bli ledsen, men kanske också att tänka efter. Kanske inte direkt på politik, men på ett sätt ändå: På världen vi lever i. Vilka formas den av? Människorna på gatan eller människorna med makten? Och vad har egentligen hänt sedan Karl den tolfte?
Som alltid är Roy Anderssons filmer gjorda med en extrem skicklighet och estetisk variation med alltifrån gubbar iklädda 1950-talskläder vid ett funkiscentrum väntandes på bussen, till en nutida medelåders kvinna som hör en duva medan hon nattar sitt barn i en park. Alltid i ett grått lager som gör en deprimerad.
Filmen börjar med tre korta historier som kallas Tre möten med döden. Där brottas vi med dödsögonblicket. Tre syskon träffar sin mamma som ligger för döden och vill ta med sig hela hennes förmögenhet, varpå den ena sonen utbrister att ”Man kan inte ta med sig det till himlen, mamma!”. Hon vägrar släppa väskan. ”Jo”, svarar hon, och sonen säger ”Nej mamma, det går inte”. Någonting scenerna förmedlar till mig är samvetskval, gamla oförrätter och kanske att man sitter ihop med människor som man ändå inte tycker om.
I en annan är det en man som får en hjärtinfarkt när han försöker dra korken ur en vinflaska, allt medan hans fru diskar i rummet intill och nynnar på en låt av Berthold Brecht. När han kvidande och flämtande ramlar ihop fortsätter hans fru att laga mat och nynna på melodin.
Som i Roy Anderssons tidigare filmer är de alla ett virrvarr och ett myller av möten mellan olika människor där vi inte alltid fattar kopplingen, vilket inte alltid behövs. Men i denna film saknas tråden ännu mer mellan de olika mötena. Förutom en sak. Gång på gång får vi följa människor som någon gång i filmen säger: ”Vad roligt att höra att du mår bra”. Kanske symboliserar det en sorts trygghetsnarkomani, som många i Sverige lider av? Filmen väcker många frågor, men knappast alla besvaras.
Bland de enda vi får följa mer än en gång är två kumpaner som säljer skämtartiklar till olika skämtaffärer. ”Vi vill göra människor glada – det tycker vi är viktigt”. Men knappt någon tycker om dem eller deras saker och snart kommer deras underleverantörer och hotar med kronofogden.
En dag kliver de in på en restaurang i ett industriområde och frågar om en adress till en skämtaffär som har köpt deras saker, men som har vägrat att betala. Ingen på restaurangen känner till affären. Plötsligt rider en här av svenska krigare från 1600-talet på gatan i industriområdet. Det är Karl den tolfte som rider in på restaurangen och som nu är på väg till Poltava. Kungens män ryter till kvinnorna på restaurangen att de inte är tillåtna att vara där, varefter de absurt nog stormar ut. Karl vill släcka törsten och stöta på bartendern lite. Jag får en vibb av kapprustning, Ryssland, USA och Ukraina. Nationalism och aktuella frågor som drar tiden bakåt och strimlar viktiga och för oss annars självklara rättigheter.
Frågetecknen som filmen reser och dess många scener är bra. Speciellt då så pass bra och påkostade svenska filmer idag i regel saknar ett uns av ifrågasättande av samhällsdebatten och den politiska utvecklingen. Även om vi inte alltid förstår Roy Andersson har han kanske sått ett frö till ifrågasättande av samhället och till förändring av något slag. ■
