På grund av malmbrytningen i Kiirunavaaragruvan måste Kirunas stadskärna flytta österut. Malmådern som LKAB följer går under staden och markdeformationerna som följer gruvbrytningen hotar att ödelägga staden.
Redan under 1970-talet var man tvungen att spärra av stadsdelen Ön på grund av sprickorna som uppstod i marken. Husen revs och människorna tvingades att flytta. LKAB har även torrlagt södra Luossajärvi under 1990-talet för att undvika att vattnet skulle forsa ner i gruvan på grund av markdeformationerna.
Hur Kiruna ska flyttas, vad som kommer att bevaras och hur människorna ska kunna lämna sina hem är något som de flesta kirunabor inte har en aning om. Det spekuleras mycket, men ingen vet med säkerhet eftersom kommunens beslut och LKAB:s besked ändras från år till år. Ibland måste flytten skyndas på för att läget är akut och månader senare är läget inte längre akut utan flytten kan flyttas fram med flera år. Läget är oklart och förvirringen bland invånarna ökar.
De människor som berörs av flytten är oroliga och undrar hur de ska ha råd att lämna sina lägenheter, med låga hyror, till de nyproducerade lägenheter som följer svensk standard.
En kvinna berättar:
– Jag och min man är båda pensionärer och har en trea som vi betalar 4 000 kronor i månaden för, och då är allt inkluderat. En ny lägenhet i samma storlek kostar över 10 000 kronor och då ingår inte ens värme och el. Hur ska vi ha råd? Och med alla nya arbetare som gruvan behövde finns det inget överskott på bostäder som vi kan fylla. Ingen vill flytta in i vår lägenhet när huset ska rivas om två år. I en normal stad byter människor boende med varandra. Här finns inga byten, bara människor som snart blir hemlösa då gruvan går framför allt.
Infrastrukturen för den nya stadskärnan börjar växa fram. El och avlopp är framdraget. Järnvägen dras om. Arkitekttävlingar är vunna och planerna är beslutade men ändå är ovissheten stor. Rivningskontrakten för visstidsanställda blir fler och fler, och när nya lägenheter släpps blir de bokade på minuter. Kötiderna växer sig längre och längre.
Senaste beskedet från LKAB är att läget inte längre är akut och att markdeformationen går långsammare än beräknat. Samtidigt har LKAB drabbats av sparkrav då malmpriserna har sjunkit. Det spekuleras om att LKAB förminskar faran för att spara pengar då de inte behöver lösa ut lika mycket mark.
Denna ovisshet har resulterat i bland annat en barnbok, På natten mullrar berget, skriven och publicerad av Carina Kero Esberg i ett försök att förklara för barn varför staden skakar om natten och varför vissa måste lämna sina hem.
Det måste bli ett stopp på gruvbolagens vansinniga exploatering av naturen. Gruvor bör endast vara verksamma utifrån behov och i samklang med lokalbefolkningen och naturen. Då krävs det att gruvbolagen ställs under demokratisk kontroll underifrån för att säkerställa att behoven går före profit och vinstmaximering. ■
