foto: BULENT KILIC
Återuppbyggnaden av Kobanê måste ske med ett vakande öka mot imperliamsnes försök att skaffa sig inflytande över kurdernas framtid.
Efter månader av intensiva strider mot IS utropade kantonerna i västra Kurdistan och Rojavas försvarstyrkor, YPG och YPJ, seger i Kobanê. Men nu väntar nästa stora prövning för befolkningen – återuppbyggnaden och formandet av Rojavas framtid.
Segern i staden Kobanê var en efterlängtad milstolpe för den folkliga mobilisering som stod upp mot, drev ut och besegrade IS belägring och attacker.
Vad ligger bakom segern över IS? Hur kunde kurderna driva tillbaka IS tungt beväpnade terrorister?
I striderna mot IS och andra islamister stod kurderna i Rojava först ensamma i över tre års tid. De förde ett motstånd med undermåliga vapen och nästan helt utan tyngre militär utrustning.
Efter att IS hade tagit över Mosul, Iraks näst största stad, och lagt beslag på tunga vapen och fordon från den irakiska armén riktades dessa mot Rojava och framförallt den kurdiska revolutionens symbol Kobanê.
Kurderna vädjade om internationellt stöd, som uteblev. Istället växte folkbeväpningen fram med tusentals invånare som tog till vapen och anslöt till försvarsstyrkorna YPG och YPJ.
Från Kurdistans alla fyra delar anslöt sig motståndsmän och kvinnor, inte minst PKK:s gerillasoldater från Bakur som bröt sig igenom turkiska avspärrningar för att bistå Kobanê. Folkmobiliseringen och den internationella solidaritetskampanjen med massdemonstrationer i hela världen satte press på USA att agera.
Idag vill imperialismen peka ut att segern möjliggjordes av den internationella koalitionens flygbomber. Men även om bomberna spelade en viss roll i att försvaga IS var de på intet sätt avgörande för Kobanês seger. Bombningarna var begränsade och syftade aldrig till att helt slå ut IS, utan bara till att begränsa IS spridning.
Samtidigt vittnade YPG-soldater till Offensiv om att flygbombningar inne i staden försvårade motståndet och ödelade staden. Den 3 december 2014 berättade YPG-soldaten Rafael Rahl Qadr, stationerad vid fronten i Kobanê:
– Amerikanska plan har bombat sönder allt, vi hade klarat oss bättre utan detta. De har bombat sönder byggnader, men inte IS. De har bombat sjukhus, skolor, allt.
Det skulle ta fyra månader av intensiva strider och hundratals martyrer innan försvarsstyrkorna kunde utropa seger. Hur kunde IS besegras?
Kobanês kamp och hela Rojavas motstånd är mer än ett försvarskrig. Det är ett offensivt motstånd som handlar om att konsolidera vad man redan har vunnit. Det riktade sig mot IS, men också mot imperialismens och den turkiska statens försök att isolera kurderna.
Nyckeln till motståndskampens framgång har legat i dess folkliga karaktär, i befolkningens beslutsamhet och den politiska övertygelsen. När Assaddiktaturen för tre år sedan tvingades att dra tillbaka sina trupper från ockuperade områden i västra Kurdistan (norra Syrien), på grund av inbördeskriget, skapades ett maktvakuum. Kurderna var snabba att under ledning av PYD överta makten.
I Offensiv kunde vi rapportera om hur kurderna tog över nyckelbyggnader, ersatte regimens styre med egna strukturer och tog över makten över samhället. Sedan flera år hade en folkmobilisering inletts, ett politiserande av samhället på alla nivåer.
PYD-ledaren Salih Muslim förklarade i december 2014 när han träffade Offensiv att:
– Det är inte PYD som har säkrat makten, utan partiet förberedde befolkningen på att göra det. Ur själva organiseringen växte folkmakten fram.
På en stor konferens utropades tre kantoner – Kobanê, Jazira och Afrin – som tillsammans utgör Rojava. Kantonerna arbetade fram ett socialt kontrakt, närmast att likna med en gemensam grundlag som tar avstånd från den traditionella nationalstaten och statsbildningen.
Marxister har alltid pekat på att man inte kan ta den befintliga maktens institutioner och göra till sina egna. Man måste krossa dem och ersätta dem med sina egna. Det gäller också polis och militär.
Mycket av Rojavas samhällsuppbyggnad och PYD:s retorik påminner om socialism och är klart antikapitalistisk. Men PYD kallar det, precis som PKK-ledaren Abdulla Öcalan, för ”demokratisk konfederalism” och ”demokratisk ekonomi”. Vad detta innebär är oklart, men det är viktigt att påpeka att en revolution är en process och dess väg avgörs av massorna.
Som socialister betonar vi att för att ersätta kapitalismen och marknadens diktatur krävs kamp för ett demokratiskt socialistiskt samhälle i Rojava och i hela Mellanöstern. Otaliga exempel kan ges på misstag då rörelser och revolutioner stannat av halvvägs.
Den uttalade viljan i kantonerna är att gräsrotsdeltagande och självstyre ska ersätta marknadsdiktaten. Men för att möjliggöra detta krävs det kontroll över ekonomi och storföretag. Ett positivt exempel är att cheferna i de kooperativ som har vuxit fram är utbytbara och valda.
De råd som har etablerats i kantonerna på gatu-, kvarters-, stads- och kantonsnivå måste utvidgas till att innefatta samhällets alla nivåer, för alla etniska och religiösa grupper.
Det ökade inflytandet som människor har fått över sina liv och rädslan för IS fascistiska diktatur är drivkrafterna bakom befolkningens beslutsamhet till motståndet som ledde till segern.
De har med de senaste tre årens utveckling fått känna på vad frihet kan innebära, de har för första gången fått vara med i beslutsprocessen, att påverka sina villkor och de har fått nyckeln till att ta makten över sina liv.
Den kurdiska revolutionen är till stor del också en kvinnorevolution. De kurdiska kvinnorna är inte bara en nyckel i motståndet. I Rojava har de genom sin roll i de kvinnliga försvarsstyrkorna YPJ, men också i det politiska och sociala arbetet – för jämställdhet och mot feodala kvarlevor av hedersförtryck – kämpat till sig fri- och rättigheter som kvinnor i övriga Mellanöstern bara kan drömma om.
Även om IS ännu inte är besegrade och Syriens inbördeskrig fortsätter är IS idag inte det största hotet mot Rojavas kantoner. Det största hotet är imperialismens intressen som nu hotar att utnyttja Rojava för att flytta fram sina positioner och blockera vägen för en ökad antikapitalism.
I denna period är återuppbyggnaden av Kobanê en nyckelfråga. Kobanê är jämnat med marken, och i återuppbyggnaden kommer imperialismen att vara intresserade av att inte bara vinna kontrakt för återuppbyggnad, utan också för att etablera sina företag och hitta nya marknader.
Om inte en medveten politik förhindrar detta kommer det att vara möjligt för kapitalistiska aktörer att etablera sig och skaffa sig ett inflytande över kantonerna.
För att verkställa Kobanês återuppbyggnad behövs betong. Den enda tillverkaren av cement i regionen är Turkiet, vars makthavare är motståndare till såväl kurdernas kamp som Rojavas självständighet. Rojava utsätts redan för ett embargo som upprätthålls av den turkiska staten.
Turkiet vägrar att släppa igenom varor till kantonerna. Den enda vägen är att smuggla in nödvändigheter över gränsen. Detta försvårar idag återuppbyggnadsarbetet. Den internationella solidariteten måste därför ställa krav på att Turkiet öppnar gränsen och häver embargot.
Rojava förtjänar den internationella arbetarrörelsens ekonomiska och praktiska stöd. Rojava utgör idag spjutspetsen i den kurdiska revolutionen och kan tända den nödvändiga gnistan för en löpeld av kamp och revolution i Mellanöstern och hela världen. ■
