foto: DukeOfUddebo / Flickr CC
71 000 bostäder måste byggas varje år för att råda bot på bostadsbristen. Dock vägrar politikerna att inse allvaret.
Boverket uppskattar att bostadsbyggandet måste fördubblas till 71 000 bostäder om året under de närmaste åren för att få bort bostadsbristen. För detta krävs en social bostadspolitik och statlig finansiering – vilket inget av riksdagspartierna har på sin agenda.
Boverkets byggbehovsprognos revideras nu upp till 595 000 bostäder för perioden 2015 till 2025, till följd av en uppskrivning av Statistiska centralbyråns (SCB) befolkningsprognos. Det behövs 426 000 nya bostäder fram till år 2020. Det motsvarar bygget av ett Stockholm under en sexårsperiod. Utslaget på årsbasis behövs det årligen 71 000 nya bostäder de närmaste sex åren.
Boverket konstaterar att ”Det handlar således om byggvolymer som inte varit aktuella i Sverige sedan miljonprogrammets dagar”. Under miljonprogramåren 1965-74 byggdes 940 000 lägenheter med hjälp av statliga subventioner och trångboddheten avskaffades. Under de senaste fem åren har det byggts något mer än tidigare, 30 350 lägenheter per år i snitt under åren 2010-2014, men det är bara 43 procent av vad som behövs för varje år under den närmaste sexårsperioden.
Perioden för miljonprogrammet präglades av en expanderande kapitalism och att staten tog ett politiskt och finansiellt ansvar för byggandet. Dagens läge är det motsatta. Kapitalismen är inne i en långdragen stagnationsfas. Staten har avskaffat skattesubventionerna liksom allmännyttans roll som bostadspolitiskt verktyg i samband med kravet på affärsmässighet i den nya Allbolagen från år 2009.
S-MP-regeringens förslag inför 2016 års budget om att omdirigera en del av skattesubventionerna från rotavdraget – 3,2 miljarder kronor – till bygget av billiga hyresrätter samt ett ytterligare tillskott på 3,5 miljarder till kommunernas bostadsbyggande är en spottstyver i jämförelse med behovet och de nivåer som historiskt har krävts.
Strax innan 1990-talskrisens ras för byggandet uppgick räntebidraget för bygget av billiga hyresrätter till 33,8 miljarder kronor för budgetåret 1992-93. I regeringens vårbudget är utgifterna för bostadsbyggande nästan obefintliga – 1,2 miljarder kronor (varav 332 miljoner går till att renovera skollokaler).
Inget talar för att regeringens tillskott till bostadsbyggandet för år 2016 kommer att vara ens i närheten av tillräckligt för att mer än fördubbla byggandet, vilket är vad som behövs redan i år om behoven ska tillgodoses.
Boverket konstaterar att eftersom befolkningstillväxten till stor del kommer att utgöras av ett tillskott av låginkomsthushåll kommer inte efterfrågan att öka i den omfattning som krävs för att det ska byggas i enlighet med behoven. Därmed faller regeringens bostadspolitiska mål – ”långsiktigt väl fungerande bostadsmarknader där konsumenternas efterfrågan möter ett utbud av bostäder som svarar mot behoven” – platt.
Ojämlikheten i inkomster och en växande andel relativt fattiga – kombinerat med att det mestadels byggs dyrt för dem som har råd – leder till att marknaden aldrig kan tillgodose behoven. Det behövs en social bostadspolitik som gör bostaden till en grundläggande rättighet för alla.
Utöver bygget av nya bostäder finns ett stort behov av att renovera miljonprogrammets bostadsbestånd. Enligt branschorganisationen Trä- och möbelföretagen behöver 471 000 av dessa bostäder renoveras under de närmaste åren till en kostnad av 214 miljarder kronor.
Trots att renoveringskostnaderna borde ingå i hyran tvingas allt fler att gå med på hyreshöjningar. Det beror dels på att de allmännyttiga bostadsbolagen har plundrats på renoveringsfonderna av ägarna – kommunerna – som har plockat ut 6,5 miljarder kronor under perioden 2011 till 2013.
Även de största fastighetsägarna plundrar hyresgästerna på de pengar som man har betalt in genom hyran för renoveringar. Landets största fastighetsbolag Akelius gjorde år 2013 en vinst på 2,9 miljarder kronor – groteska 63 procent av bolagets omsättning. En annan stor hyresvärd, Rikshem, gjorde 1,5 miljarder kronor i vinst år 2013.
Kapitalismen exploaterar varje behov för profiter, liksom behovet av att renovera bostäderna. Det har blivit en allt vanligare strategi att bostadsbolag använder upprustningsbehoven till att totalrenovera, höja boendestandarden och därmed också chockhöja hyran. I mer attraktiva lägen skyndar det på gentrifieringen, det vill säga den sociala utrensningen av arbetarklassen till förmån för medel- och höginkomsttagare, av områden.
25 procent av alla som bor i hyresrätter flyttar efter renovering (jämfört med 14 procent generellt), skriver Boverket i rapporten Flyttmönster till följd av omfattande renoveringar (2014). Rapporten konstaterar att ”Flyttningarna har ett klart samband med inkomst och de individer som har låga inkomster flyttar i högre grad” samt att flyttningarna sker till områden med lägre inkomster vilket driver på segregationen.
I mars granskade tidningen Hem & Hyra ärenden när hyresvärdar har drivit igenom omfattande renoveringar med chockhöjningar av hyrorna. Hyresnämnden går allt som oftast på värdens linje och hyresgästerna är i princip rättslösa, trots att det ska finnas ett visst skydd i lagen.
Fastighetsbolaget D. Carnegie & Co, som nyligen har köpt upp fastigheter i Jordbro (se sid 3), är helt öppna med sin investeringsstrategi:
– Vi har väldigt goda intäkter i form av hyran, när man dessutom kan renovera och med hyresgästföreningens goda minne höja hyran får man ännu bättre avkastning, förklarade bolagets vd Ulf Nilsson i P4 Sörmland den 7 maj.
Att göra klipp på hyreshöjningar och gentrifiering är även en kommunal strategi. Det kanske tydligaste exemplet är Landskrona kommun, vars borgerliga majoritet med stöd av Sverigedemokraterna under hösten 2012 klubbade igenom en omfattande upprustning av stadens centrum. Stadens ”starke man” Torkild Strandberg (FP) är inte diskret med att han vill lyfta centrumets boendestandard för att locka välbärgade invånare och höja skattekraften. Samtidigt vill han och andra politikerna hålla borta resurssvaga invånare med större behov.
Klyftan mellan vad politikerna är beredda att leverera i form av finansiering och ansvar för att bygga bostäder å ena sidan mot de faktiska behoven av 71 000 nya bostäder årligen under de närmaste åren å andra sidan är avgrundsdjup.
För att tillgodose behovet av bostäder med rimliga hyror och med anständig standard för alla krävs ett uppbrott från kapitalismen. Istället måste storföretagens resurser övertas i offentlig ägo för att investeras i energieffektiva bostäder efter de faktiska behoven. ■
