Regeringens vårbudget innehåller flera välkomna förbättringar i form av höjd a-kassa och underhållsstöd, stupstocken i sjukförsäkringen försvinner, gratis medicin till barn samt höjda anslag till skola och äldreomsorg. Vad gäller äldreomsorgen handlar det dock om en omfördelning av pengarna och för att skolsatsningen ska tas på allvar krävs omedelbart fler lärare.
Vilket eftermäle regeringen får beror i hög grad på hur det går med jobben. Regeringen har målet att Sverige ska ha Europas lägsta arbetslöshet år 2020, men i vårbudgeten finns inte många jobbsatsningar. Utan en avgörande politisk kursändring och ett lossande av svångremmen runt kommunsektorn kommer regeringen inte att nå målet om ”Europas lägsta arbetslöshet 2020”. Tvärtom, den höga arbetslösheten blir bestående.
Istället för verkliga jobb- och utbildningssatsningar har regeringen devalverat S-vallöftet om 30 000 ettåriga så kallade trainee-jobb (som kombinerar jobb och utbildning) i vård och skola till att bli 11 000 på två år. Dessutom ska traineejobben för de mellan 20-24 år omfatta hela arbetsmarknaden. Vad som händer efter ett år, när insatsen är avslutad för den enskilde, är fortfarande lika oklart.
För att åtgärda det enorma behovet av nyanställningar i exempelvis skolan och vården behövs en uppvärdering av löner och förbättrade arbetsvillkor, fasta heltidsjobb, arbetstidsförkortning och utbildningsprogram med studielön.
De omänskliga Fas 3-jobben kommer att bli kvar mandatperioden ut. De ska visserligen utfasas, men i snigelfart. Först år 2019 ska Fas 3 ha försvunnit, men det löftet verkar vara skrivet i sand.
Enligt statliga Konjunkturinstitutet (KI) förblir arbetslösheten hög de närmaste åren, 7,8 procent i år och 7,4 procent nästa år.
I en kommentar till regeringens höstbudget i fjol (som Alliansen och SD senare fällde) menade LO att: ”Det troligen är så att Sverige inte någon gång under efterkrigstiden har haft större anledning att genomföra en rejäl finanspolitisk stimulans.”
I vårbudgeten ges inte ens löften som är i närheten av de stimulanser som LO efterlyste – 70 miljarder kronor för offentliga investeringar i infrastruktur och bostäder för att skapa 100 000 nya jobb.
Inget i vare sig vårbudgeten eller regeringens framtidspropåer kommer i närheten av 6F-fackens krav om att staten under en tioårsperiod ska satsa 28 miljarder kronor mer per år på nybyggnation och renovering av bostäder samt vägar och järnvägar, vilket totalt skulle kunna ge 170 000 nya jobb.
Det behövs emellertid inte bara ett offentligt investeringsprogram för byggande och infrastruktur. Det brådskar också med satsningar som möjliggör en verklig och snabb upprustning av vård, skola och omsorg i enlighet med behoven.
Det i sin tur kräver en helt annan politisk kurs än den regeringen har slagit in på och kan inte göras utan en kamp för att såväl ta pengarna där de finns – hos rika, storföretag och banker – som för att kasta ut vinstintresset ur välfärden och kollektivtrafiken. ■
